Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Konsten att inte flippa ut

När Grekland har nazistiska svartskjortor i parlamentet, när räntorna trots alla åtgärder inte vill sjunka i Spanien och Italien, när varje EU-möte handlar om att rädda euron, tappar folk till slut tålamodet. Kraven reses på »tillväxt« i stället för »sparsamhet« (som om att någon i Europa förordar något annat än tillväxt).  På DN:s ledarsida byter Peter Wolodarski fot varannan vecka, samtidigt som spöket av Weimar-Tysklands sammanbrott på 30-talet glider genom salongerna.

»Gör nåt!« lyder stridsropet som ekar över hustaken.

Men om det är något vi lärt oss av krisen så är det att det inte räcker med att bara göra något, man måste veta vad, ganska exakt och precist. Det går inte att ställa upp ospecificerade »väggar av pengar«, skattebetalarnas pengar, med vilka allt och alla ska räddas.

Kan vi bara trycka på gaspedalen, »välja tillväxt före sparsamhet«? Kan vi tillåta mycket större underskott i dag och lösa skuldproblemen längre fram? Samtidigt som Europeiska centralbanken ECB öser ut mer pengar. Det är ju faktiskt det som vi prövat i flera år nu. EU i början av 2010-talet är inte som Weimar eller USA i början av 1930-talet. Då stramades budgeten och penningpolitiken åt, i dag expanderas bådadera. Det talas om åtstramning, men de stora EU-länderna har fortfarande väldiga underskott i statsfinanserna, med besparingsplanerna väsentligen längre fram. ECB har både sänkt räntorna dramatiskt och dränkt finanssystemet med likviditet.

Det går heller inte att trolla fram nya pengar som inte finns. Att expandera ännu mera innebär antingen att låna mer, till högre räntor, eller att trycka pengar. Väljer vi det sistnämnda måste vi riva upp grundbultarna i EMU och beordra ECB att använda sedelpressen till ländernas statsskulder, med en period av hög inflation och ännu högre räntor som följd. Det vore mer 1970-tal.

Det realistiska alternativet är mindre dramatiskt, att jobba på. Att skapa tillväxt med bättre arbetsmarknad och skattesystem. ECB kan sänka räntorna den sista procenten nära noll utan att riskera alltför mycket inflation. Tyskland, Sverige och fåtalet länder med hyggliga statsfinanser kan spendera något mer för att öka efterfrågan i resten av Europa.

Men är då inte den radikala lösningen att göra EU till en politisk union, med gemensam finanspolitik? Symbolen för detta är eurobonds, gemensamma europeiska EU-obligationer. Bara vi poolar ihop skulderna och riskerna så får vi lägre räntor och plötsligt mer pengar att spendera. Motargumentet är inte bara, som Reinfeldt och Merkel säger, att eurobonds belönar slösarna genom att sänka deras räntor och bestraffar spararna, vars räntor höjs. Dessutom skapas osäkerhet om hur de nya eurolånen ska betalas tillbaka. Med nya EU-skatter? Om inte, vad ska respektive land pytsa in när det är dags att betala tillbaka? Frågan är om räntorna på en sådan obligation blir så låga. Hur mycket bättre blir det än läget i dag, då tyskarna lånar upp till nollränta och skickar krispengar söderöver?

Vad vi behöver är inte en finanspolitisk union utan en union för finansiell politik, eller som det kommit att kallas, en bankunion. Euron kan överleva länder som ställer in betalningarna, men inte banksystem som gör det. Bankerna i Europa är i dag extremt integrerade. Ändå är alla viktiga funktioner, bankövervakning, möjligheten att avveckla banker, garantier för insättare och centralbankens roll för att rädda banksystemet uppdelat på 27 länder.

Jämför med bankkrishanteringen i Sverige på 90-talet. Då kunde dåliga krediter avskiljas till en »bad bank«, Securum. Ägarna blev av med de banker de misskött, de förstatligades, styckades och såldes. Resten av banksystemet kunde återhämta sig. I Europa i dag hålls bankerna i stället uppe med ett kryphål hos ECB där man får låna ut kortsiktig likviditet. Enskilda länder får bankräddningsstöd, medan bankernas grundläggande problem fortsätter i slow motion. Det liknar inte Weimar, det liknar Japan på 1990-talet, där bankerna sänkte ekonomin genom att leva kvar som spöklika svarta hål i stället för att reda ut problemen kraftfullt.

Det är där EU nu måste enas. Skapa gemensam bankakut, insättningsgaranti och gemensamma intäkter för att finansiera det med gemensamma avgifter. Men för att det ska bli av måste vi uttryckligen inte blanda ihop det med diskussionen om någon gemensam budget och superstat.

Visst ska vi göra något, men inte vad som helst.

*

För övrigt är det nog dags att folkpartiet testar sig för tourettes när det gäller ordet språktest. Hur mycket har debatten förlorat och folkpartiet (och sverigedemokraterna) vunnit på att detta i tio år gjorts till symbolfråga för invandringen i Sverige?

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera