Skärvor av en nation

Ett kvarter från MoMa på Manhattan blickar hon blid mot Jesusbarnet i sina armar, Our Lady of Fifth Avenue.

»This is the subdeacon. One, two«, ekar en röst i högtalarna. Han låter som att han kommer från Jersey. »I believe in the Father, the Almighty.«

Jag uppfattar inte vaktmästarens vänskapligt ropade svar men de skrattar till och avslutar sitt soundcheck. Organistens repetition tar vid igen och inget avslöjar längre att anglikanska Saint Thomas Church, i ren gotisk stil, inte skulle vara europeisk och uråldrig. Fast så är det ju inte när man tittar efter. Madonnastatyn, gjuten i brons av en brittisk syster Concordia, må se medeltida ut men den är från 1987. Själva byggnaden stod klar 1913 och dekoren reflekterar församlingens verklighet vid årtiondena därefter.

Framåt altaret till sammanfattar fyra mosaikpaneler de då viktigaste händelserna i USA:s historia. Pilgrimernas första nattvard i Jamestown, den amerikanska revolutionen, föreningen av Nord- och Sydstaterna efter inbördeskriget. Och första världskriget, som symboliseras av en bild av katedralen i Rheims i Frankrike. Samma motiv återkommer annanstans i kyrkan i en drabbande relief av mästerskulptören Lee Lawrie: två änglar med dragna svärd leder en trupp naturtroget avbildade amerikanska soldater mot Guds franska hus. Namnen på alla församlingsmedlemmar som tjänstgjorde i kriget är inristade i väggen. De stupade är förgyllda.

Efter andra världskriget räckte vägg-arna inte till längre. Precis innanför dörren står därför ett bibeltjockt, handilluminerat manuskript på ett särskilt altare som bara används på Veterandagen och Memorial Day häromveckan. Även här är soldaternas namn uppskrivna för evigheten, med de stupade i rött. Altarskåpets små emaljsköldar representerar det moderna försvarets vapengrenar, men det gotiska genomförandet är konsekvent upp till de fyra snidade träfigurerna på toppen – porträtt av befälhavarna för armén, marinkåren, luftvapnet och flottan. Av någon anledning vill mitt hjärta liksom brista när jag ser deras små officershattar nudda vid taket. Några bär glasögon. Samtidigt ser jag så sällan statyer av män i uniform att jag inte helt kan låta bli att tänka på Kim Jong Il.

Andra världskriget dominerar också mosaiken på golvet i entrén: »Those That Take the Sword Shall Perish by the Sword. Peace on Earth to Men of Good Will«. De allierade nationernas vapensköldar omgärdar en jordglob. Strax ovanför Sovjetunionens hammare och skära är USA:s sköld bekant. Jag brukar tänka på den som Captain Americas ursprungliga.

Vart jag än vänder mig väcker kyrkan en kuslig förvirring, som om jag stigit in i ett hus i Disneyworld och hittat en replik av mitt eget sovrum. För självklart är det precis så här våra europeiska kyrkor fungerar också. Vi uppfattar bara inte skulpturer i rustning som avbildningar av uniformer längre, känner inte spänningen mellan att hedra de döda och hetsa till hjältedåd som kanske hellre borde låtas bli.

Hur kyrkorum och nationsbygge interagerat med varann blir synligt först på platser som denna, där jag i Lee Lawries nästan 25 meter höga skulpterade altaruppsats hittar George Washington i höjd med Kristus. Jag tycker det blir komiskt när en serie snidade reliefer nedanför ställer William Shakespeare och Chaucer, två författare vars religiositet den moderna forskningen ställer sig tveksam till, intill nationalhjältar som Paul Revere. Men jag skrattar inte. Även det som känns lite off blir äkta av känslans uppriktighet. På 9/11-minnesmärket citeras otippat diamantjubilaren Elisabeth II: »Grief is the price we pay for love.«

Text: