Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Att rädda ett barn

I dag bevittnade jag något som gjorde mig rasande. Rädd och rasande, i den ordningen, och sedan rädd igen av en annan orsak.

I dag bevittnade jag något som gjorde mig rasande. Rädd och rasande, i den ordningen, och sedan rädd igen av en annan orsak. Klockan var nästan fem och vi stod på Karlaplans t-banestation i Stockholm och väntade. Jag stod ensam, menar jag, men ändå inte eftersom man just på t-baneperronger ibland kan få en märklig känsla av att man liksom är lite tillsammans. Om det inte är för trångt, och folk inte är för stressade, och det var ju sommar och vi hade alla kommit iväg från jobbet i anständig tid. Vi stod lite halvglest, tomma fläckar här och var på perrongen, nån enstaka kompisgrupp och lite på armlängds avstånd eller mer mellan oss som var för oss själva.

Då fick jag syn på en liten kille många långa meter bort som också såg ut att vara för sig själv, vilket var underligt eftersom han kanske var två eller tre år gammal. Han närmade sig perrongkanten, korsade markeringslinjen i golvet, inte ända ut till kanten men klart lockad av djupet. Jag tog ett ofrivilligt steg mot honom, såg att han stannade, en bit från kanten men inte längre än att jag blev lite skakis. Utan att ta blicken från ungen försökte jag lokalisera föräldern. Då vände sig barnet om och trippade in mot perrongen igen. Till föräldern, antog jag, och vände mig bort.

Efter bara några sekunder liksom spatserade barnet in i mitt synfält igen, som uttråkad och nyfiken, fast det var något med hur han sneglade sig över axeln. Så jag följde hans blickriktning, försökte se vems barn han var. Okej, de två männen vid perrongkanten intill den sms:ande snubben, de följer ungen med blicken hela tiden … Och var är ungen nu? Han hade korsat den vita linjen.

Relativt ett småbarns kroppslängd är varningszonen vid perrongkanten ganska bred, men ungen var så disträ, och papporna stod väldigt långt ifrån honom, jag var tvungen att kolla att de säkert var på väg till honom och insåg att det inte var hans pappor, de hade också liksom stelnat. En evighet, kanske två sekunder, strosade pojken runt på kantområdet medan olika vuxna i närheten darrade till i den där allra första mikroskopiska förberedelsen för att ta det där första steget mot ungen som är i fara, böjde knäna kanske, eller började lyfta armarna mot pojken utan någon tydligare plan än att kanske ropa ett mjukt och försiktigt hej. Vi såg varandra reagera och tänkte nog alla att där! Där är föräldern – hinner hen fram?

Då hörde vi tåget.

Precis i den stunden då alla tog sitt steg eller höjde sin arm eller rösten var allt redan förbi, inget hade hänt, pojken fick syn på en passerande hund och följde honom ned för perrongen. Först då, först när tåget redan rullade in, förstod vi att ingen av oss hade fattat nånting, för han som sprang fram för att hejda sin son från att dra hunden i svansen var den sms:ande snubben, trenchcoat-och-Iphone-pappan. I samma sekund rörde sig tvåhundra andra mänskor omkring oss mot tåget och han försvann med sin son utan att ens få veta vad som kunde ha hänt.

De som stod allra närmast såg antagligen inte ens ungen smyga omkring nånstans nere vid deras knän. Och alla vi andra trodde att någon annan av oss, som så uppenbart såg, var föräldern. Redan på väg. För det var otänkbart, otänkbart att inte ha ungen i blickfånget, om inte i handen.

Berättelsens uppenbara skurk är den förälder vars jobbkris, eller vad det nu var, uppslukade honom i trettio långa sekunder. Men det är också alla vi andra som har lärt oss nåt mardrömslikt om oss själva. Som vet att när det verkligen gällde var vår respekt för den förmodade förälderns revir lika stark, eller större, än reflexen att rädda ett barn först och ta diskussionen sedan.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera