Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren

President Barack Obama och utrikesminister Hillary Clinton deltog i förra veckan i en minnesstund för de fyra amerikaner som dödades i raketattacken mot USA:s ambassad i Libyen.

Utrikes

Attentat fördel för Obama

Demokraterna tjänar på att fokus flyttar från ­ekonomi till utrikespolitik. Men Obama tar risker om han ­utnyttjar situationen för hårt.

Attacken i Benghazi började klockan tio på kvällen. Ett stort antal människor hade samlats utanför USA:s konsulat för att demonstrera mot en amerikansk film som spridits på nätet.

Filmen – en b-filmsliknande snutt på 13 minuter – porträtterade profeten Muhammed som kvinnotjusare, homosexuell och lustmördare och hade rört upp känslor i flera muslimska länder.

Men bland demonstranterna i Benghazi gömde sig en grupp människor som inte nöjde sig med att lufta sitt missnöje. Av allt att döma hade de planerat ett angrepp i förväg.

Det tog bara en kvart för dem att komma in på konsulatområdet. Beväpnade med maskingevär och granatkastare lyckades de ta sig förbi säkerhetsstyrkorna och satte eld på huvudbyggnaden.

Striderna höll på till två på natten. När allting var över hade fyra amerikaner mist livet. Bland dem fanns ambassadören Christopher Stevens.

Händelserna i Benghazi innebar ett av de värsta bakslagen för Libyen sedan störtandet av diktatorn Muammar Khadaffi för snart ett år sedan. Men det var också början på en ny akt i den amerikanska valrörelsen. Bara sju veckor före valdagen hade ett amerikanskt konsulat satts i brand. De närmaste dagarna skulle fler ambassader i regionen komma att utsättas för demonstrationer och attackförsök.

Ett val som hittills bara hade handlat om ekonomi började nu också handla om utrikespolitik.

Vid en första anblick såg händelserna i Mellanöstern ut som ett stort problem för president Barack Obama. Rapporter kom snabbt om att beskickningen i Benghazi haft ett undermåligt skydd. Presidenten gjorde också ett misstag när han valde att åka till Nevada för ett kampanjevent. Det såg inte bra ut när fyra amerikaner hade dött.

Men det var mer komplicerat än så. Obama har investerat en hel del politiskt kapital i Nordafrika och Mellanöstern. Som nyinstallerad president åkte han på flera statsbesök i regionen – en gest som hans motståndare kallade »förlåtturnén«. Och när den arabiska våren spirade under 2011 bestämde han sig, efter lite inledande tvekan, att ställa sig på demonstranternas sida.

Därmed hölls han nu ansvarig för utvecklingen.

Konservativa krönikörer raljerade över talet i Kairo 2009, då Obama pratade om »en ny början mellan USA och världens muslimer«. De jämförde med president Jimmy Carters tal 1980, när denne mitt under gisslankrisen i Iran pratade om »de mänskliga och moraliska värderingar som amerikaner delar med islam.«

Iran blev Jimmy Carters fall. Skulle Benghazi bli Obamas?

Att Barack Obama liknar Jimmy Carter är en bild som USA:s republikaner tålmodigt försöker hamra in. Minnet av 1970-talets sista år lever fortfarande. Efter oljekris och lågkonjunktur blev Carters oförmåga att få hem 52 gisslantagna amerikaner från Iran spiken i kistan. Många amerikaner kände att USA blivit svagt.

Problemet med den liknelsen är att ­Barack Obama inte är någon duva i utrikespolitiken. På bara tre och ett halvt år har han – vad man vet – skickat amerikanska trupper till minst åtta länder, ofta i hemlighet och utan offentlig debatt. Han har intensifierat drönarattackerna i Afghanistan. Han har beordrat ett specialförband att döda Osama bin Ladin. Han har tryckt på för hårda sanktioner mot Iran. Och han har skickat bombplan till Libyen.

Insatsen i just Libyen förra året är ett målande exempel på vad bedömare nu börjar kalla Obamadoktrinen. Det handlar om små, begränsade och riktade insatser med relativt låga kostnader och gärna med stöd av allierade. Insatsen för att få bort Libyens långvarige ledare Muammar Khadaffi kostade en miljard dollar och inga amerikanska liv. När George Bush gjorde sig av med Iraks diktator Saddam Hussein kostade det en biljon dollar och 4 500 amerikanska liv.

– Han föredrar artroskopi framför stora operationer. Han har visat den amerikanska aptiten på interventioner, men han gör det på sitt eget sätt, säger den före detta Clintonmedarbetaren David Rothkopf till Los Angeles Times.

 

Politiken har stöd hos amerikanerna. Bara 37 procent av dem tror att Mitt Romney skulle vara bättre på att hantera internationella frågor, mot 56 procent för Barack Obama. När de tillfrågas om vem som skulle vara en bättre överbefälhavare är skillnaden tio procentenheter till Obamas favör.

Siffrorna uttrycker inte bara ett förtroende för presidentens utrikespolitik – det är lika mycket ett generellt underbetyg för Mitt Romney. Skillnaden mellan de två motståndarna är ungefär lika stor när det gäller utbildning, migration eller sociala frågor som abort eller homoäktenskap.

Det är egentligen bara när det handlar om ekonomi som Romney har en liten fördel.

Därför är republikanernas rådgivare väldigt måna om att valet ska handla om just USA:s hackande tillväxt. Varje dag som ägnas åt att diskutera Mellanöstern är en förlorad dag som hade kunnat handla om arbetslöshet, bensinpriser eller skatter.

Det hjälpte inte heller att Mitt Romney sköt från höften och kritiserade Barack Obama redan innan detaljer om attacken i Benghazi kommit fram. Uttalandet kritiserades till och med av hans partivänner.

– Det är nästan som om Sarah Palin var hans utrikespolitiska rådgivare, suckade Matthew Dowd, före detta strateg för George Bush, till Washington Post.

En mardröm för Mitt Romney vore om den senaste veckans händelser utvecklades till en bred debatt om USA:s engagemang i världen. Här finns inte mycket att hämta för republikanerna. Vicepresidentkandidaten Paul Ryan saknar helt utrikespolitisk erfarenhet, och Mitt Romneys främsta merit är att han är personlig vän med Israels premiärminister Benjamin Netanyahu. De två parhästarna har inte heller presenterat någon tydlig plan för vad de skulle göra annorlunda än den sittande presidenten.

Det syns i opinionssiffrorna. När det gäller kriget i Afghanistan tror till exempel bara 27 procent att republikanernas kandidat skulle sköta det bättre än Obama.

En vecka efter attacken i Libyen är valrörelsen tillbaka i gamla spår. De två motståndarna är i Ohio och Florida och pratar jobb, energi och sjukvård. Några flygplanslaster av marinsoldater har flugits till Kairo, Tripoli och andra utsatta städer för att förstärka ambassaderna där. Samtidigt bedöms läget i Mellanöstern vara på väg att lugna ner sig. Google, som äger Youtube, har beslutat att ta bort den omdiskuterade Muhammedfilmen för internetanvändare i Libyen och Egypten. Och i Pakistan har regeringen blockerat tillgången till Youtube.

Båda kampanjerna vill gärna gå vidare. För Obama finns även risker i Libyen. Det finns i dag inga tecken på att al-Qaidas kärntrupper ligger bakom attacken, men om en sådan koppling gjordes skulle gärningen hamna på en helt ny nivå. Och den senaste veckan har Aqap, al-Qaidas gren på den arabiska halvön, uppmanat till attacker mot amerikanska intressen i Mellanöstern, Afrika och västvärlden.

Än så länge har terrorhoten dock inte ­letat sig in i den amerikanska valrörelsen.

I bakgrunden – långt bak – pågår en debatt om huruvida USA:s ställning i regionen egentligen förbättrats – om Obamas strategi fungerar. Robert Danin på Council on Foreign Relations kallar attacken för ett rorschachtest. Vissa ser angreppet som ett bevis på USA:s oförmåga att skapa riktiga vänskapsband i Mellanöstern. Andra ser de deltagande reaktionerna från regionens ledare som tecken på att den muslimska världen och USA är närmare varandra nu än på länge.

I den diskussionen har Barack Obama en ­oväntad allierad. Den som är kanske mest optimistisk om Libyen är John McCain, ­repubikanernas kandidat i valet 2008.

– De hade ett fritt val och de valde moderater, de avvisade islamisterna. Det libyska folket är våra vänner. De stödjer oss och de stödjer demokrati, sa han efter de senaste attackerna.

Är Libyen och USA vänner eller inte? Detaljer som läcker ut om angreppet ­pekar än så länge åt olika håll. De regeringsstyrkor som är ansvariga för den östra delen av ­Libyen hölls borta från ambassaden för att de inte var tillräckligt bemannade. Samtidigt ska en av de många miliser som finns i landet ha kommit till ambassadens undsättning och även ha evakuerat en del av personalen.

Svaret på hur framgångsrik Obama­doktrinen är ligger flera år framåt i tiden. Klart är att amerikansk utrikespolitik förändrats. Tyska tidningen Die Zeit har kanske fångat skiftet bäst. De beskriver den nya amerikanska doktrinen som »en mild Chardonnay«, utan »den stuns och styrka som det gamla hembrända hade«.

Få amerikanska väljare verkar för tillfället sakna styrkan från förr. I utrikespolitiken köper de Obamas dryck.

 

/wp-content/uploads/2012/09/mellanöstern-STOR.jpg

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera