Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Den nya konstnärslönen

Medelmåttorna belönas när generaldirektörerna festar.

Om du hade en obegränsad budget att spendera på kultur, vad skulle du då välja? Frågan är givetvis hypotetisk, bara miljardärer och myndighetschefer har så mycket pengar att strö omkring sig. Men fundera på den ett tag medan du läser om den sjuttioelfte statliga inrättningen i ordningen som ställt till med jättekalas för skattepengar.

Vad gör dig mest upprörd? Är det slöseriet, är det redovisningsfifflet eller att de struntat i lagen om offentlig upphandling? De är alla bra svar men når inte riktigt till pudelns kärna här. Det verkliga brottet måste vara myndigheternas skymf mot allt vad kultur heter.

Stiftelsen för strategisk forskning pungar ut 125 000 kronor för att Lena Philipsson ska stöna att hon har ont. Säpo ger 18 500 kronor till Dregen för att vända plattor och betalar 120 000 kronor till Henrik Hjelt för att, iförd smoking får man åtminstone hoppas, dra några James Bond-skämt. Totalt spenderar Säkerhetspolisen över en halv miljon för att bli underhållna av artister som Andreas Johnson och Sissela Kyle. Fakturorna från FRA-festen ser inte bättre ut de: musik av Charlotte Perrelli och roliga timmen med Mikael Tornving.

Det är som generaldirektörerna lever i ett parallellt universum där pengar växer på träd och kulturen frös till is någon gång på nittiotalet. Deras högst tveksamma musiksmak fortsätter genom bokningarna att göda artister vars bäst-före-datum sedan länge passerat.

Faktum är att ett enda sådant myndighetsframträdande ger mer deg än vad de så omtalade konstnärslönerna i snitt uppgår till på ett helt år. Snacka om statliga subventioner. Vilket leder till snedvriden konkurrens och i slutändan att vi radiolyssnare och tv-tittare måste fortsätta att stå ut med att etern blockeras av kulturens andrahandssortering.

Och så sägs det att vi inte har någon statlig kulturpolitik i Sverige.

Den uppenbara sensmoralen av allt detta är att vissa personer – exempelvis chefer som är lika ointresserade av konstnärligt skapande som av representationsregler och utgiftstak – inte bör ges fritt spelrum när det gäller kulturella frågor.

Se bara på Friends Arena i Solna, fotbollens nya nationalscen. Som har haft sin beskärda del av mutor och fuffens. I förra veckan släpptes artistbokningarna till invigningen i oktober. Reklamen utlovar »en oförglömlig föreställning full av storslagna upplevelser«. Vad sägs om Roxette, Loreen, Tommy Körberg, Agnes, Kalle Moraeus, Danny Saucedo, Sven-Ingvars, Rikard Wolff och Norrköpings symfoniorkester? I regi av Colin Nutley.

Bortsett från att de kidnappat First Aid Kit som någon form av kvalitetsalibi ur samtiden är det svårt att se att detta skulle vara, för att citera arrangörerna, »den samlade svenska artisteliten«. Om så vore fallet bör vi kanske vara glada att Stockholm aldrig fick OS. Tänk bara hur den invigningen hade sett ut. I regi av Colin Nutley.

Så all heder åt Tillväxtverkets sparkade generaldirektör Christina Lugnet som insåg sitt kulturella handikapp och i stället brände miljonerna på sådant som faktiskt har ett värde – viner, choklad, slott och isgående taxibåtar.

När staten annars får välja – men du tvingas betala – blir det på sin höjd artister som vann Melodifestivalen någon gång förra seklet. Det fanns ett namn för sådana. De kallades hovnarrar.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera