Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Den unge Maltes lidanden

Någon gång i livet ska man väl läsa Goethe, också? Ömsom irriterande förnums­tig, ömsom imponerande fördomsfri är han en ohejdbar naturkraft: res en vall mot dessa väldiga textmassor och ändå kommer ett eller annat odödligt citat att sippra igenom.

Den som tvivlar på hans aktualitet kan lämpligen läsa den fantastiska satiren över modern penningpolitik i första akten av andra delen av »Faust«. (Mefistofeles lurar den tyske kejsaren att trycka papperspengar med ännu ej upptäckta begravda guldskatter som säkerhet.)

För närvarande är jag ungefär två tredjedelar in i den tyske gigantens självbiografi, »Dichtung und Wahrheit«. Någonstans där, kring sidan 450, konstaterar den outtröttlige författaren att han äntligen nått den punkt då han »för första gången under arbetet känner sig lätt om hjärtat: ty från och med nu blir denna bok först vad den egentligen skall vara«. Han har vid det laget bara hunnit fram till tjugofyraårsåldern och är i färd att skriva sina första riktiga böcker. Även jag skrev mina första riktiga böcker i tjugofyraårsåldern. Men hur många sidor skulle jag själv kunna få ihop om mitt liv innan dess? Fem?

Det är klart att jag också skulle kunna infoga till exempel referat av Första Mose-bok och utvikningar om tysk rättshistoria, men så värst mycket längre skulle det inte bli. Eller, äh, jag vet inte. Mest är det väl för att jag inte vill komma ihåg något från perioden före tjugoårsåldern. I stora drag förefaller den mig bara överflödig och pinsam. (Om någon som läser detta kände mig då, och jag till exempel har ignorerat era vänförfrågningar på Facebook, så ta det inte personligt. Jag försöker undvika nästan alla som jag umgicks med på den tiden, även roliga och smarta personer, för att jag helt enkelt inte vill bli påmind.)

Hur som helst är vi överens, Goethe och jag, om att det är det som kommer sen, det skrivande livet, som är det intressanta. Min bokdebut blev kanske inte riktigt lika känd som »Den unge Werthers lidanden«, men å andra sidan slapp jag orsaka en självmordsvåg bland europeiska ynglingar. Goethe kommer med en del bortförklaringar rörande detta, och betraktar det hursomhelst som straff nog att han sedan under resten av livet fortsatt att bli störd av folk som vill veta vad som är sant och vad som är påhitt i boken. Vilket bevisar att den litterära publiken inte alltid var mer upplyst på 1700-talet än i dag.

En annan sak som, apropå det, är intressant att följa i »Dichtung und Wahrheit« är hur uppvaknandet av den nya förromantiska innerligheten i litteraturen sammanfaller med en begynnande kommersialisering av författarrollen. I dag har det återigen blivit allt svårare att tjäna pengar på bokförsäljning. Folk kommer inte att sluta skriva för det, men på vilket sätt kommer de att skriva annorlunda?

När Goethe väl med viss tvekan accepterat tanken på att låta trycka sina skrifter blir det minst sagt en hel del skrifter tryckta. Han skulle även hinna med politiska befattningar, upptäckten av mellankäkbenet, teaterarbete, med mycket mera. Ja, redan i den där perioden före tjugofyra hann han ju med att lära sig sex-sju språk, studera juridik och medicin, ägna sig åt måleri och kemi, och så vidare. Plus ett omfattande nöjes- och sällskapsliv, förstås.

»Tiden är oändligt lång och varje enskild dag ett fat i vilket väldigt mycket låter sig hällas, om man verkligen vill fylla det«, säger Goethe, huvudperson i en av sina egna bildningsromaner. Han återkommer gärna till detta tema: »man har alltid tid nog, om man vill använda den väl«.

Och hur många böcker har jag själv skrivit i år? Jävla Goethe.


Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera