Du kommer också att titta

Ouch, tänkte jag. Bjuder de på det här, då är bilderna inne i tidningen långt värre.

O ja, har mysande skvallerredaktörer runt om i Europa sedermera bekräftat. Naket! Men inget snuskigt, absolut inte. »Bilderna är väldigt, väldigt smakfulla«, kommenterar chefredaktören för ­irländska Daily Star, som publicerat. Hans kollega på italienska Chi, som släppte ett specialnummer med bilderna i veckan, motiverar sitt val med att bilderna är ett »journalistiskt scoop. För visst är det ovanligt att se Englands kommande drottning topless?« Och inte nog med det, insinuerar franska Closers ledning. Vi kanske har bilder som är långt mer, ahem, intima än dessa. Men dem publicerar vi inte eftersom vi är Enormt Hyggliga.

Det är förstås väldigt ovanligt att se hertiginnan av Cambridge topless om man inte är hennes man eller hennes läkare. Detta eftersom hon inte tar av sig toppen om hon tror att någon annan kan se henne. Ändå är väl det journalistiska scoopet här rimligtvis inte att Kate har bröst som ibland är avklädda på ett »smakfullt« sätt (läs: inte i pornografiskt syfte). Snarare att en paparazzo lyckats ta sig upp i ett ett träd bara 600 meter ifrån det franska chateau där paret hade semester.

Moraliskt skiljer sig teleobjektivplåtandet inte det minsta från att bara gömma en kamera i parets sovrum. Men ingen behöver diskutera spionagets etik, eller säker­hetsaspekterna, när tabloidjournalistisk kvalitet mäts som idrotts­prestationer och allmänintresse definieras som varje kvinno­bröst vi inte sett förut. Driften att se den uppburna avslöjad eller förnedrad är vidrig, men vanlig. Det är därför ­paparazzon som smyg­plåtade William och Kate riskerade fängelse för att tjäna miljoner. Det är därför även jag som har alla möjliga invändningar mot både bilderna och publiceringen ändå tittar – och möjliggör dem genom min egen nyfikenhet.

Den globala meta-bevakningen av Kate-bilderna har särskilt fokuserat på att den brittiska skvallerpressen alltid valt bort att förfölja paret på det här påträngande sättet och tills vidare låtit bli att återpublicera Kate-bilderna i Storbritannien. Särskilt branschmedier rapporterar skadeglatt härom: normalt är det ju just de brittiska tabloiderna – i förlängningen den brittiska läsande allmänheten – som är värst. Men det är knappast underligt att samma allmänhet krävt en gentlemanna­överenskommelse med kronprinsparet, inte när bilden av två bleka och sammanbitna pojkprinsar på sin mors begravning lever stark i det kollektiva minnet.

Som de klassiska yachtbilderna på Diana, eller som dödsbilderna just Chi också valde att publicera, kommer även Kate-fotografierna oundvikligen att bli medialt allmängods. Även vi som är för fina för skvaller kommer förr eller senare att se dem, och när den dagen kommer har även våra skuldkänslor för att vi spionerar på en avklädd ung kvinna i en privat situation avsevärt mattats av. Skadan är ju redan skedd, kommer vi att känna. Jag tittar inte på henne, jag tittar ju bara på bilderna. Den som sig i leken ger får leken tåla.

»Leken« i det här fallet verkar definieras som alla offentliga positioner och uppdrag, om man är kvinna. Det tycker inte jag känns rimligt. Jag undrar om vi skulle ha samma avslappnade inställning om Closer hade publicerat toplessbilder på kronprinsessan Victoria.

Text: