Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren

Campaign trail. Republikanske presidentkandidaten Mitt Romneys ben under flygresa över USA.

Utrikes

I presidentens skugga

Valet i USA är ett slag mellan en bunt finansvalpar och ett gäng internetnördar. Martin Gelin kartlägger de mäktiga kampanjstaberna och deras metoder för att vinna.

Under en debatt i South Carolina inför republikanernas primärval tidigare i år bråkade Mitt Romney och Newt Gingrich om vem som bäst kunde förvalta det politiska arvet från Ronald Reagan. Efter debatten gick Mitt Romneys kampanjstrateg Stuart Stevens runt i spinnrummet, där journalisterna samlats för att intervjua kampanjfolk, i den ritual som är kutym i amerikanska valkampanjer. Stevens bar på en Ipad, där han visade upp ett digitalt exemplar av Reagans memoarer.

– Vet ni hur många gånger Newt Gingrichs namn nämns i den här boken? frågade han de nyfikna reportrarna.

Han gjorde sedan en sökning på Gingrichs namn i boken och visade belåtet upp resultatet som dök upp på Ipad-skärmen:

– Noll.

Ronald Reagan förekommer alltid som ledstjärna för republikanerna, men i det här valet handlar det inte bara om hans ideologi och hans utstrålning, utan också om hans kampanjmetoder. Romney vill ha en spegelbild av 1980, då Reagan besegrade Jimmy Carter i lågkonjunktur och hög arbetslöshet. »Har ni det verkligen bättre än ni hade det för fyra år sedan?« frågar Romney, eller något av hans surrogat, envist i reklamfilmer.

Men även för Barack Obama handlar valkampanjen till viss del om att imitera en framgångsrik Reagan-kampanj. 1984 vann Reagan en jordskredsseger på ett optimistiskt budskap om att han lyckats få USA på väg åt rätt håll efter den långa lågkonjunkturen. Obama vill åt känslan som fanns i Reagans vinnande budskap den gång – »Det är morgon i Amerika«.

Förra presidentvalet, 2008, var ett historiskt slag som förförde en hel planet: krigshjälten John McCain stod mot en kandidat som kunde bli USA:s första svarta president. 2012 är det svårt att hitta någon liknande entusiasm. Det känns snarare som en påkostad långfilmsuppföljare med ett halvtaffligt manus.

I amerikanska medier har politiska kommentatorer turats om att såga valet. David Brooks på New York Times kallade valet »det tråkigaste någonsin« och Peggy Noonan på Wall Street Journal beskrev det som »passionslöst«.

Framför allt har valet blivit känt som det mest negativa någonsin. Det påstår journalister förvisso alltid om amerikanska presidentkampanjer, men i det här fallet finns det statistik. Vid den här tidpunkten 2008 var en av sju reklamfilmer negativa – nu är redan sju av tio negativa.

Men det hårda tonläget behöver varken betyda att kampanjerna är osakliga eller ointressanta. Bakom dem döljer sig ett av de mest grundläggande ideologiska valen i modern historia, där två kandidater ställer upp två helt olika idéer om statens roll och USA:s framtid.

Detta ideologiska slag kommer att utspelas med de största arméer som någonsin mobiliserats i ett amerikanskt presidentval. Valet är nämligen det i särklass dyraste någonsin. Över tre miljarder dollar ska spenderas om man också räknar in kongressvalet.

Redan i det förra valet hade Obamas kampanjorganisation dubbelt så många anställda som George W Bush hade haft i valet 2004. Den här gången har såväl Romney som Obama expanderat sina kampanjapparater avsevärt. Bara Obamas digitala stab 2012 är lika stor som halva McCains stab i förra valet.

Båda presidentkandidaterna har byggt sina staber runt personer som följt dem under lång tid. Eric Fehrnstrom, Romney-gängets centrala spelare, är inte bara baserad i Boston, han har känt och arbetat med kandidaten i ett decennium. Och Obama har återigen plockat in sina kompisar från Chicago, David Axelrod och David Plouffe.

Samtidigt finns en tendens att makten glider ifrån de officiella staberna. Uppluckringen av finansieringsreglerna och framväxten av Super-PAC:s (rörelse som kampanjar för eller emot politiker eller lagförslag) har skapat ett slags parallellt kampanjande. Att enbart fokusera på vad de officiella kampanjerna gör blir således missvisande, eftersom det är de utomstående grupperna som har störst budget och mest inflytande. Hittills har två konservativa intressegrupper, Americans for Prosperity och American Crossroads, spenderat mer än både Obamas och Romneys kampanjer på tv-reklam.

Under republikanernas partikonvent i Tampa i förra veckan pågick ett slags parallellt konvent. På restauranger, i hotellsalonger och på privata yachter i bukten utanför Tampa samlades Mitt och Ann Romney, republikanska senatorer och guvernörer, konservativa intressegrupper och miljardärer med passionerade konservativa övertygelser och höll fundraiser-evenemang eller informella möten om vilken politik som bäst skulle gynna näringslivet i en Romney-administration.

Denna parallella kampanjorganisation är per definition decentraliserad, men om den har ett högkvarter så är det nog den grupp konservativa strateger och välbärgade donatörer som kallar sig Weaver Terrace Group, efter den republikanske strategen Karl Roves husadress strax utanför Georgetown i Washington DC.

Det är en hemlighetsfull grupp som utöver Rove och hans kollegor på American Crossroads består av en rad regelbundna gäster från Washingtons konservativa elit, som lobbyisten Grover Norquist, republikanernas majoritetsledare i representanthuset Eric Cantor och Marc Short, som arbetar med industribröderna Kochs organisationer.

Mark McKinnon, Bushs gamla strateg, uttryckte det träffande på Twitter: »Tycker du att pengarnas roll i det politiska systemet har spårat ur? Koch-bröderna planerar att spendera mer pengar än hela McCains kampanj 2008«.

I Weaver Terrace Group förenas för första gången de mäktiga Koch-bröderna och Rove. De sprider ut medel till en rad andra organisationer, exempelvis den kristna högerledaren Ralph Reeds Faith & Freedom, vapenlobbyisterna National Rifle Association. Och Grover Norquists Americans for Tax Reform.

I alla politiska val finns en massa rådgivare utanför den egna staben. Skillnaden här är att deras åsikter blir svårare att ignorera, eftersom de inte bara sitter på pengarna utan också anser sig veta vad som måste göras.

I folkvimlet i konventhallen i Tampa står Grover Norquist, som sprungit genom en åskskur och är genomblöt. Håret har klibbat fast på hjässan och den kritstrecksrandiga kostymen är fläckig av regn, men han är på sedvanligt muntert humör. Han har flyttat hela sin lobbyverksamhet till Florida den här veckan – hans berömda onsdagsfrukostmöte, som samlar Washingtons konservativa elit, äger nu rum på en restaurang i Tampas downtown.

Romney går till val med de sämsta personliga popularitetssiffrorna av någon republikansk presidentkandidat i efterkrigstidens USA. Grover Norquist har en plan för att lösa det, och han pratar i vi-termer, trots att han inte är anställd av Romney:

– Vi kommer att få höra allt det här mjuka och mänskliga nu ett par veckor. Men sedan i oktober går vi tillbaka till huvudfrågan, ekonomin.

I de officiella staberna finns samtidigt en trend att arbeta alltmer mer bakom kulisserna. Man kan kalla det »den osynliga kampanjen«. I rapporteringen av valet är det lätt att tro att det viktigaste som händer är de publika evenemangen: kandidaternas tal, reklamfilmer, debatter i tv. Men i mediemörkret sker det kanske viktigaste i 2010-talets kampanjer: microtargeting, förmågan att skräddarsy småkampanjer åt särskilda väljare.

Med hjälp av data som tillhandahålls av företag som samlar på sig konsumentinformation, som ledande Info USA, kan man nu veta avsevärt mer om varje väljare som ska vinnas. Såväl republikanerna som demokraterna har sedan 1970-talet byggt upp enorma arkiv med listor på väljare, där man samlat enstaka punkter av information. Men de senaste åren har den information som finns tillgänglig för varje väljare, och möjligheterna att kunna koordinera denna information för att skräddarsy riktade annonskampanjer, förändrats avsevärt. I det förra presidentvalet hade kampanjerna i snitt tolv datapunkter per väljare – nu har man runt 300. Under de kommande två månaderna ska förbluffande mycket pengar spenderas på förvånansvärt få veliga väljare. Och lika förvånansvärt lite av detta kommer att skrivas om i medierna.

Det här märktes bland annat under republikanernas primärval. Mitt Romney var försiktig med att föra en påkostad kampanj i Iowa, eftersom han riskerade att förlora där, vilket skulle skada hans anseende. I stället låtsades han ignorera delstaten, för att sänka förväntningarna. Men i själva verket förde hans stab en dyr och sofistikerad kampanj i staten. Han riktade in sig på ett par tio tusen aktiva republikaner och skräddarsydde budskap till dem. Man ordnade exempelvis »telefon-torgmöten« där man lät väljare ringa in och lyssna på Romney. Äldre väljare som var oroliga över sjukvården fick lyssna på Romney som förklarade att han inte skulle göra några nedskärningar i Medicare; de väljare som däremot var mer oroliga för invandringen fick i stället ett samtal från Paul Babeu, en invandringskritisk sheriff från Arizona, som kampanjar med Romney.

Man undvek helt den traditionella, synliga, kampanjstrukturen som skulle ha fått det att framstå som att man hoppades vinna i Iowa. Planen lyckades. Dagen efter valet i Iowa skrev New York Times mycket riktigt att Romney vann i Iowa »utan att ha kampanjat där« och poängterade att Romney inte lagt några summor på reklamfilmer eller ett påkostat kampanjhögkvarter i delstaten, trots att Romney hade spenderat en miljon dollar i månaden på riktad, digital marknadsföring.

Vilka medarbetare en presidentkandidat väljer och vilken kultur som präglar staben säger också något om en kandidats ledarskap och används som en del i kampanjen. Både Romney och Obama jobbar med en tajt liten grupp där lojalitet premieras. Romney har exempelvis backat upp rådgivaren Eric Fehrnstrom trots att denne gång på gång gjort bort sig i medierna. Ser man till managementtermer finns dock en skillnad mellan staberna. Romney har en trimmad organisation där man är besatt av mätbarhet, och där en slagfältsmentalitet präglar det dagliga arbetet. Effektiviteten och målmedvetenheten liknar den i ett idrottslag eller en finansfirma på Wall Street. En gång i veckan har man ett möte där man »låtsas« vara Obama-kampanjen, och fantiserar ihop en potentiell agenda för vad de skulle attackera Romney för. Man spelar exempelvis in egna attackreklamfilmer på Romney – bara för att se hur man ska kunna bemöta dem.

Obama-staben sänder å sin sida ut signaler av modernitet. Man använder en organisationsmodell som är hämtad från start-up-företag i Silicon Valley. Jim Messina, Obamas kampanjchef, är nära vän med Eric Schmidt på Google och gillar att betona flexibilitet och gräsrötternas betydelse. Samtidigt finns det saker som kanske inte ens den mest entusiastiska skara medarbetare kan rå på.

Obama-kampanjen har konsekvent haft en liten ledning i opinionsmätningarna under hela året – två- tre procent i de flesta avgörande vågmästardelstaterna. Men när det kommer till pengar har Romney ett överlägset försprång.

Enligt tidningen Politicos senaste e-bok om valkampanjerna, »Obama’s Last Stand«, var stämningen på högkvarteret inte allt för harmonisk när Jim Messina insåg att de skulle förlora det ekonomiska övertaget mot Romney. Till sina kollegor i det som ska vara ett sprudlande och glädjedrivet Silicon Valley-gäng skrek kampanjchefen:

– Vi kommer för fan att förlora det här om vi inte gör något.

Under sommaren har Obama spenderat nästan dubbelt så mycket som Romney-kampanjen på reklamfilmer. Under hösten är förutsättningarna de motsatta.


Team Romney

Finansfirman på Wall Street.


Stuart Stevens: Den febrige vinnarskallen

Mannen som är ansvarig för Mitt Romneys image är ironiskt nog Romneys motsats: en vild och hetlevrad mångsysslare, som älskar livets goda, skriver böcker om äventyrsresor i Kamerun och Sydostasien – typisk boktitel: »Malaria Dreams« – och artiklar för sportmagasin om att genomföra cykellopp på steroider. Han tillbringade en sommar med att bila runt i Europa och äta på samtliga 29 restauranger med tre stjärnor i Guide Michelin.

Stuart Stevens, 40 år och uppvuxen i Mississippi, var en av de tongivande personerna bakom George W Bushs presidentkampanj år 2000, vilken han själv dokumenterade humoristiskt i boken »The Big Enchilada«.

Han förlorar sällan val och har sagt att »knepet är bara att arbeta med kampanjer som ändå skulle ha vunnit«. Kritiker anser däremot att Stuart Stevens kampanjer är fast i 1990-talet och att han är för Romney vad Mark Penn var för Hillary Clinton – en briljant strateg som tiden har sprungit ifrån.

Hittills har han gjort ett par snedsteg. I stället för att positionera Romney som renodlat konservativ från början, tvingas man nu anpassa sig efter att ha attackerats från höger av andra republikaner, vilket underminerar Romneys trovärdighet och stärker bilden av honom som principlös. Stevens trodde att man kunde ta den breda gruppen konservativa kärnväljare för given och tvingas nu tillbringa mycket dyrbar tid med att reparera misstaget. Han anses också ha underskattat amerikanska liberalers förmåga att sätta agendan i sociala medier. Man hade inte räknat med att attackerna på Romneys tid på managementbolaget Bain Capital skulle fästa så hårt som de gjorde – delvis för att man inte riktigt tog liberala bloggar och nyhetssajter på allvar.

Stevens har däremot lyckats med det allra svåraste uppdraget: att få Romney att tillfredsställa den allra argaste högern samtidigt som man inte skrämt bort alltför många mittenväljare.

Hans krav för att arbeta med kampanjen var att han skulle vara »The Guy«; han ville undvika ett för-många-kockar-scenario som sägs ha förstört Romneys primärval 2008. Nu är Stuart Stevens ensam ansvarig för många beslut och syns nästan alltid vid Romneys sida. Så också när presidentkandidaten reste till Europa i somras.

Eric Fehrnstrom: Han som vände

Det brukar sägas att Romney-kampanjen nästan uteslutande består av »oppo men« – Washington-termen för »opposition researchers«, de som letar efter material för att smutskasta motståndarna.

Eric Fehrnstrom, 50 år från staten Massachusetts, personifierar den delen av kampanjen. Han är sedan länge en nära vän och medarbetare till Romney, baserad i Boston. Som mediestrateg och talesperson är Fehrnstrom den mest medialt synliga av kandidatens medarbetare.

Fehrnstrom har en bakgrund som journalist och var vice kampanjchef för Romneys guvernörskampanj 2002 och pressekreterare under hans presidentkampanj 2008. Hans största triumf hittills var när han ledde Scott Browns kampanj för att vinna Ted Kennedys gamla senatsäte i Massachusetts i januari 2010 – en seger som blev början på republikanernas comeback efter Obamas valseger 2008.

1992 avslöjade Fehrnstrom att en motståndare hade bytt kön. Han har sagt i en intervju med GQ att han »minns skadeglädjen när jag fick syn på hennes födelsebevis«.

Fehrnstrom har nu fått mycket uppmärksamhet för en rad klumpiga uttalanden, som när han sa att Romneys presidentvalskampanj skulle bli som en Etch-a-Sketch, en amerikansk leksak där man kan rita teckningar och sedan omedelbart sudda ut dem. Men generellt är han en stabil talesperson som framgångsrikt orkestrerat kampanjens budskapsdisciplin med laserfokus på ekonomin.


Ed Gillespie: Linslusen

Strateg och rådgivare som tidigare var ordförande för republikanernas nationella kommitté. En av republikanernas skarpaste tv-kommunikatörer och den som mer än någon annan kan ta åt sig äran för kampanjens vassa budskap.

Carl Forti: Frifräsaren

Brukar kallas »The other Carl« eftersom han anses vara nästan lika betydelsefull som Karl Rove. En tidigare kampanjchef till Romney som nu har blivit en fri man och leder Romney-sidans viktigaste Super-PAC: Restore our Future. Samarbetar samt med Karl Rove på American Crossroads.

Karl Rove: Pengarna och makten

När Karl Rove gästade Vita huset nyligen, under en ceremoni för att avtäcka ett presidentporträtt av George W Bush, sa Barack Obama till honom:

– Du försöker få min tavla att bli upphängd alldeles för tidigt.

Rove svarade:

– Jag gör allt jag kan, mr President. Allt jag kan.

Man kan se Karl Rove som Obamas främsta fiende i valet i november.

Efter att Rove förödmjukad lämnade sitt jobb som rådgivare åt George W Bush 2007 har han gjort en ofattbar comeback och är nu sannolikt åter den mest inflytelserika strategen i det republikanska partiet. Han har ingen formell koppling till Romneys kampanj, men står däremot bakom två av de viktigaste och mest välfinansierade fristående kampanjorganisationerna i valet: dels Crossroads GPS, en så kallad 501(c)4-grupp, som kan spendera obegränsade summor på valkampanjer utan att behöva tillkännage finansiärer, dels Super PAC-gruppen American Crossroads. Tillsammans räknar de med att spendera mellan 300 och 400 miljoner dollar fram till valdagen. Rove sitter därmed på en kampanjkassa som är nästan lika stor som den officiella Romney-kampanjens.

Karl Rove, 62, har varit med i politiken sedan 1968 och länge varit en mästare på att mäta opinioner och utforma negativa kampanjer. Eftersom hans två organisationer är fristående från Romney kan de göra mer grova personangrepp på Obama utan att det behöver slå tillbaka på Romney.

I augusti spenderade man nästan tio miljoner dollar på en rad reklamfilmer i de viktiga delstaterna Ohio, Virginia och Florida där Obama utmålades som en cynisk och bitter man som brutit alla sina löften från 2008: »Vad har hänt med Barack Obama?« frågar berättarrösten.

Roves framträdande roll i det offentliga samtalet gör honom också till en essentiell spelare för att forma den amerikanska högerns budskap. Strategen Mark McKinnon – som också jobbade med Bushs två presidentkampanjer – säger att Rove fortfarande är den som sätter agendan för hela partiet.

Matt Rhoades: Läckan

Kampanjchefen som stannar bakom kulisserna. Skötte »opposition research« för Bushs presidentkampanj 2004. Anses vara en pionjär för sin förmåga att läcka nyheter (oftast smuts om Obama) till konservativa medier, som Drudge Report och Fox News.

Beth Myers: Veteranen

En Romney-veteran som tillsammans med Stevens ansvarar för långsiktig image. Höll i valet av vicepresidentkandidat och har varit drivande bakom Ann Romneys framträdande roll. Började sin karriär under Karl Rove i Ronald Reagans presidentkampanj i Texas 1980.


Team Obama

Teknikfirman i Silicon Valley

Jim Messina: Den moderna fixaren

När Obamas nya kampanjchef tackat ja till sitt nya jobb i januari förra året började han med att göra ett slags studieresa i Kalifornien, där han besökte sina vänner i Silicon Valley och Hollywood för att samla på sig råd om modern kommunikation.

Han träffade Steven Spielberg, Steve Jobs och Eric Schmidt och diskuterade ny teknik, organisationsstrategi och ledarskap. Steve Jobs förklarade hur mycket tekniken förändrats sedan det förra valet, då Iphone precis hade kommit. I det här valet skulle mobilteknologi och virala kampanjer bli ännu viktigare. Steven Spielberg gav i sin tur råd om hur man skapar berättelser som skär igenom mediebruset, vilket bland annat syns i den nyligen lanserade kampanjen Romneyeconomics.com.

Jim Messina, 42 år och ursprungligen från Idaho, är sedan länge god vän med Eric Schmidt på Google. Schmidt har övertygat honom att se på presidentkampanjen som om den vore ett start up-företag i Silicon Valley, vilket på kort tid ska kunna växa från ingenting till en enorm organisation med tusentals personer som ska fungera tillsammans. Messina, som tidigare var Obamas vice stabschef i Vita huset och då gick under smeknamnet »The Fixer«, har bland annat utvecklat kampanjplattformen Dashboard, som ger markorganisationen och volontärerna tillgång till en väljardatabas från sina mobiltelefoner.

Sin politiska karriär inledde Messina på nittiotalet som nära medarbetare till Montana-senatorn Max Baucus. När Messina nu själv rekryterar personal är det inte främst från Washingtons politiska värld, eller New Yorks medie- och pr-värld, utan från Silicon Valley. Kulturen där präglar även lokalerna, i högkvarteret i Chicago står ett pingisbord precis utanför Messinas rum.

Trots finansiellt underläge lägger Obama-kampanjen tre gånger mer på digitala kampanjer än Romney. Avdelningen har 150 anställda. Man arbetar efter en strategi som internt kallas »snöflingan«. Varje avlönad kampanjarbete förväntas använda sitt lokala nätverk för att hitta fem obetalda »kvartersledare«, som i sin tur rekryterar fem volontärer, som i sin tur ska rekrytera ytterligare 20 volontärer var – vilket gör att varje »snöflinga« består av 500 personer med lokal förankring.

För Messina är valet i november inte bara ett slag mellan två ideologier, utan mellan två metoder för att nå väljare. Han ser Romney som traditionalisten, som förlitar sig på dyra tv-kampanjer.

Bill Burton: Pengakillen

Sköter Obamas stora Super-PAC, Priorities USA, som kämpat i uppförsbacke. Obama och hans stab var länge kritiska till fenomenet Super-PAC:s och började först i vintras stödja Priorities USA.

Mitch Stewart: Gräsroten

Sköter Organizing for America, Obamas gräsrotsorganisation. Har fått skäll för att inte ha lyckats bibehålla entusiasmen från 2008. Samtidigt har han bidragit till många av Obamas framgångar, som sjukvårdsreformen.

David Axelrod och David Plouffe: Duon hemifrån

Duon som låg bakom Obamas valseger 2008 förblir två av Obamas allra viktigaste strateger och rådgivare.

Om 2008 års motto var »hopp« och en kampanj som präglades av högtravande löften om att undvika smutskastning och cyniska attacker, så är 2012 års paroll snarare »vad som helst som fungerar«. Hittills har kampanjen mot Romney varit oerhört negativ.

David Axelrod, 57, och David Plouffe, 45, har dock själva lyckats bibehålla sitt lugn. De har båda en mild framtoning och en fascinerande förmåga att uttrycka sig diplomatiskt, även när de kommer med de mest dräpande attackerna på Romney. Som en politisk reporter sammanfattade det: Målet är att skapa en bild av Romney som en kombination av Jerry Falwell (den reaktionära, kristna högerledaren), Joe Arpaio (den invandringskritiska sheriffen i Arizona) och John Galt (Ayn Rands romanhjälte).

Duon, baserad i Chicago, har arbetat med Obama sedan 2004. I årets val har man tillsammans med Messina utvecklat fyra tänkbara vägar till seger: »Västern« som innebär att Obama vinner delstater som Colorado, Nevada och New Mexico, med hög andel latinamerikaner. »Mellanvästern«, som innebär att Obama vinner vit arbetarklass i Ohio och Iowa. »Södern« som betyder att han bibehåller stödet och det höga valdeltagandet av det man kallar den »nya södern«, unga och välutbildade väljare i Virginia och North Carolina, och till sist »Florida«-vägen, som enbart innebär att han vinner Florida, utöver de säkra demokratiska delstaterna.

Stephanie Cutter: Hon som försvarar

Det tog inte lång tid innan Stephanie Cutter reagerade. En halvtimme efter att det blev klart att Mitt Romney hade valt Paul Ryan till vicepresidentkandidat dök det upp ett omfattande dokument på Obamas kampanjsajt, som redogjorde för det man ansåg var katastrofala följder för USA:s medelklass om Ryans politiska förslag skulle genomföras.

När Ryan höll sitt stora tal på republikanernas partikonvent i Tampa i förra veckan dröjde det inte många sekunder efter att talet var färdigt innan Obama-kampanjen bombarderade Twitter med en omfattande faktakoll, korrigeringar av lögner och missvisande statistik. Nästa dag hade i princip alla medier – till och med konservativa Fox Newsartiklar som redogjorde för faktabristerna i Ryans tal.

Om det är en person som är ansvarig för snabbheten i Obama-kampanjens kommunikation så är det Stephanie Cutter, 44 år från Massachusetts. Som vice kampanjchef har hon varit drivande bakom Obama-kampanjens »Rapid Response Team«, med ihärdiga försök att bemöta lögner och missvisande attacker från Romney-kampanjen, och lanserat ett »Truth Team« som är aktiva på Twitter och Facebook.

Cutter har tidigare varit kommunikationschef för Ted Kennedy och demokraternas nationella kommitté, samt vice kommunikationschef för Bill Clinton i Vita huset. Hon var även nyckelfigur i John Kerrys presidentkampanj 2004 och kritiserades då för att inte bemöta de så kallade »Swift boat«-attackerna. I efterhand har det visat sig att hon i själva verket tillhörde den minoritet i kampanjen som ville slå tillbaka hårdare.

Stephanie Cutter står nära Michelle Obama och har arbetat med hennes träningsprogram »Let’s Move«, ett nationellt initiativ för att få överviktiga barn att röra på sig mer. Hon har arbetat hårt för att paret Obama ska synas så mycket som möjligt i »soft media«, som familjeprogram och livstilsmagasin, men låg också bakom beslutet att tillbringa större delen av försommaren med ihärdiga attacker på Mitt Romneys tid som vd för Bain Capital.

Matthew Barzun: Kassakistan

Den förra USA-ambassadören i Sverige var en viktig så kallad »bundler« (de personer som koordinerar donationer) under Obamas kampanj 2008 och sköter nu finanserna för hela kampanjen. Anses vara en pionjär när det gäller nytänkande kring onlinedonationer.

Jim Margolis: Filmaren

Reklamguru specialiserad på negativa reklamfilmer. Låg bakom många av de mest effektiva filmerna i primärvalet 2008, då han finslipade strategin för attacker på Hillary Clinton som en del av »det gamla vanliga Washington-tänkandet«.

Läs nästa artikel
Video: Read Proof Sharing

Nu lanserar Fokus ”Read Proof Sharing” – ett nytt sätt att dela med sig av nyheter på.

KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera