Långt till väl godkänt

Efter sex år som skolminister har Jan Björklund både hunnit gripa och tappa initiativet. Det började fint. 2006 var Björklund svaret på hunsade lärares och förtvivlade föräldrars bön: Gör något åt skolan!

Socialdemokraterna hade ju misslyckats. Skolverket lade fram den ena rapporten efter den andra, som sa att svenska elever halkade efter i alla internationella jämförelser. LO klagade på att skolan inte längre skolade arbetskraften. Även Mona Sahlin krävde arbetsro i skolan.

Men det var folkpartiet med Björklund i spetsen som skulle göra något åt saken. Han hade medvind av verkligheten. Förutom Skolverkets rapporter om att svenska elever blev allt sämre i matte och naturkunskap, så började även forskarna slå larm.

När lärarhögskolornas glada hyss avslöjades gick en chockvåg genom landet. I tio års tid hade blivande lärarstudenter kunnat välja fritt och effektivt undvika att lära sig all didaktik. Det innebar att tusentals blivande lärare på lågstadiet inte hade en susning om hur man lärde de små barnen konsten att läsa och skriva. Professorer i metodik talade om »tio förlorade år« i skolan.

Samtidigt kritiserades pedagogikforskarna för att hellre sväva i de teoretiska rymderna än att faktiskt beforska vad som hände i de svenska klassrummen. Den striden pågår ännu. I synen på lärarna avlöste trenderna varandra; gärna i en kombination med en övertro på nätets välsignelser. Lärarna skulle inte längre förmedla kunskap, utan fungera som coacher medan eleverna hittade sin egen kunskap.

Men fostra skulle och skall lärarna fortfarande göra. Skolan dignar under kraven på att klara allt det som föräldrar och samhälle misslyckats med; att fostra till hälsosam livsföring, demokratiskt sinnelag och kärlek till nästan.

Under stridsropet »Fler prov, mer betyg och bättre kontroll« ryckte Björklund an. De flesta tyckte att det verkade rimligt. Om bara resultaten hade blivit bättre, så skulle Björklund ha sitt Nobelpris som i en liten ask.

Men nu stiger ett annat knorr från skolans värld, både de kommunala och de privata skolorna. Elever och lärare dignar under centrala prov, och hinner inte ägna sig åt lärande. Björklunds »bildningsskola« är längre bort än någonsin.

Vännen F. är verksam i högstadiet. Hon är en av dessa högt bildade och besjälade pedagoger som fortfarande går till skolan med lätta steg. Hon både kan sina ämnen och gillar sina elever, och sitt jobb. Vi ska vara glada att F. och hennes kollegor finns, i tider när unga studenter bojkottar lärarutbildningarna.

Men nu slokar hon:

– Den enorma omfattningen av nationella prov är det största problemet. Hela vårterminen i nian slås sönder. Proven stjäl alla lärarresurser.

F. och hennes kollegor har brukat ägna nian åt ett stort projekt där eleverna studerar demokrati ur en massa olika perspektiv. De lär sig om rösträttskvinnor, folkrörelser och parlamentariska processer. De träffar externa föreläsare, gör studiebesäk och rapporterar i eget skrivande under handledning.

– Den typen av ambitiösa satsningar måste vi krympa för att hinna med proven, suckar F.

Det andra problemet är provens otydliga målsättningar. Det sägs att proven är till för att hjälpa lärarna att få en likvärdig bedömning. Men i praktiken styr de elevernas slutbetyg helt och hållet, som om de skulle ha varit examensprov. Vilket inte var meningen.

De färdighetsinriktade proven i svenska, matte och engelska fungerar rätt bra, medger F. men när SO- och NO-ämnen också ska mätas, samtidigt som alla prov ökar i omfattning och betydelse, blir det för mycket. Det är inte roligt längre…

Om inte de ambitiösa lärarna tycker att det är roligt, så har utbildningsministern ett bekymmer.

Ett annat bekymmer är att Jan Björklund har låst sig så hårt vid sina vapen mot flumskolan: prov och kontroll. Vad ska han ta till om resultaten inte förbättras, trots fler prov? Behöver han rentav fler kvalitativa analyser av varför svenska elever presterar sämre och varför svenska studenter inte vill utbilda sig till lärare?

Jan Björklunds eget nationella prov genomförs 2014. Blir det godkänt eller icke godkänt?

***

För övrigt undrar jag om konstnären bakom »horkarlskronan« verkligen kan fällas för förfalskning? Alla ser ju att pengen är bearbetad. Konstnären har även tillfört slanten en ryslig massa värde. På nätet kostar myntet fem tusen, och stiger snabbt. Det är annat än statens egna kronor.

Text: