Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Olycklig åsiktsmaskin

Det bästa med allt knarkande under tonåren var att jag inte hade några åsikter. I ruset, oavsett typ av drog, var det liksom inte aktuellt att hetsa upp sig över det världsliga.

För mig som lider av svår åsiktssjuka var det ett nirvana; en ovärderlig känsla att försöka återvända till. Men det går ju inte att hålla på och knarka när man har ett, tja ... liv, ett eget, vuxet liv som man dessutom börjar inse är tidsbegränsat. Så hur ska man bära sig åt? Hur ska man bli lycklig?

För någon månad sedan ordnade en vän en Speedball 2-turnering på en gammal Amiga-dator. Vi var fem lyckliga idioter som satt och härjade och skrek i sju timmar. Efteråt kunde jag knappt köra bil, så slut var jag. På grund av bilkörandet hade jag heller inte druckit någon alkohol, vilket gör det hela extra intressant. Det var alltså fullt möjligt att regrediera till elvaårsåldern och att – utan en tanke på sprit eller räkningar, förhållanden eller världsläget – bara sitta och vara i extas över själva kampen i ett bisarrt spel.

Hade jag några åsikter just då om vad som borde göras för att rädda eurosamarbetet? Nej. Sket jag fullkomligt i behovet av att ändra sammansättningen av FN:s kommission för mänskliga rättigheter? Ja. Var jag överhuvudtaget medveten om resten av världen? Kanske att jag var det. Men jag var inte där. Jag var i ett parallelluniversum, elva år gammal. Lycklig.

Några veckor senare hade jag lika roligt med min nioårige systerson när vi tillbringade en dag först bland aporna på zoo och sedan med ett fotbollsspel. Och det var då jag drabbades av en ohygglig insikt. Jag slösade bort femton år av mitt liv, från arton till trettiotre, med att aldrig göra någonting. I stället satt jag bara och fikade – fikade! – och diskuterade skit. Vad för skit? Politik, förstås. Åsikter. Det är den förbannade studentsjukan, töntarnas egen folksjukdom. Varje år skördar den hundratusentals offer. De arma kräken känns igen på sin dystra uppsyn framåt midnatt då ingen orkar sitta uppe med dem längre och lyssna på deras tjat. Som jag har tröttnat på att se den uppsynen i spegeln.

Vi kan väl säga såhär om åsikter: så länge det är fred och demokrati spelar politiken ingen större roll, och när kriget väl kommer är det inte den som har flest åsikter som vinner. Till dess – må det dröja tusen år – är det lika bra att ha roligt.

Och vad är roligt? Allt som man tyckte var roligt strax före puberteten, visar det sig. Den tiden i livet då hjärnan börjat lämnat det rena primatstadiet samtidigt som den ännu inte börjat tyngas av något egentligt ansvar. Den tiden i livet då man är ett lyckligt litet svin och bara roar sig. Det är den tiden man måste tillbaka till, minst några gånger i veckan. Har man otur blir det dyrt: hästar, gocartbilar, trumset. Har man riktig tur räcker det med att bläddra runt bland gamla skivor på Spotify. Men lyssna nu på gurun: om det så ska krävas att du går och köper en uppsättning legobitar så gör det. Du var smartare som elvaåring än du är nu. Du satt inte med jämna mellanrum och funderade på om du borde gå över till e-fakturor, du blev inte kallsvettig av att se en anställd på bilprovningen komma gående mot dig, du stod inte och blängde på förstamajtågen. Du satt inte och stirrade på fjärrkontrollen och undrade om du borde titta på riksdagsdebatten (det gjorde däremot jag när jag var elva, och det kanske förklarar en del). Nej. Du gjorde saker. Byggde, plockade isär, undersökte, utforskade, slog sönder. Gick vidare. Gjorde andra saker. Levde.

Men att vara lycklig tjänar man inga pengar på. Fuck wellness. Nästa gång blir det åsiktsrally igen.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera