Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Kultur

Astrids vilja

Ättlingarna väger kommers mot upphovsrätt när de tolkar nationalhelgonets testamente. Jens Liljestrand finner att något går förlorat på vägen.

En solig höstdag går jag genom ett villakvarter i Täby med min knappt tvååriga dotter. Vi passerar ett stort, gult trähus, gammalt, med vindskupor och veranda, utanför en fruktträdgård där äpplena lyser rött i träden. Jag råkar säga de magiska orden: Villa Villekulla.

»Pippi!«, ropar flickan, släpper min hand och rusar in genom grinden. »Pippi!« Men villan – för henne bara en större variant av Pippi-dockskåpet som står i hennes rum och vars billiga trädelar jämt måste limmas – är tom. »Pippi!«, ropar hon, nu nära gråten när hon inser att ingen kommer ut och möter henne, att det är släckt i alla fönster. Med lätt generad min går jag innanför det vitmålade staketet och försöker förklara – »Pippi!« – men till slut får jag bära henne därifrån. Henne och en diffus känsla av skam.

Ett år senare. Ett annat barn som älskar Pippi Långstrump, en treårig pojke, avlider, plötsligt och oväntat. När den sörjande familjen några veckor senare ville använda Ingrid Vang Nymans välkända bild av Pippis apa Herr Nilsson i dödsannonsen, fick de blankt nej. Familjeföretaget Saltkråkan AB, som förfogar över rättigheterna till Astrid Lindgrens verk, tyckte inte att en dödsannons var en lämplig kontext för hennes barnboksfigurer.

Den avlidne pojkens gudmor skrev en stram och sorgsen debattartikel i Aftonbladet om hur Saltkråkan visat en »hjärtlös och ogin sida«. Under helgen som kom kablades nyheten ut i tidningar över hela landet och en folkstorm bröt ut i sociala medier. Det talades om girighet och smaklöshet, och många kändisar engagerade sig i fallet.

På måndagen backade Nils Nyman, Astrid Lindgrens barnbarn och vd för Saltkråkan AB, från beslutet och bad den drabbade familjen om ursäkt. »Vi var för dumt principfasta«, konstaterade han i ett pressmeddelande. Dödsannonsen hade redan gått i tryck, med en sol i stället för den berömda apan, men familjen godtog ändå ursäkten och »pudeln« mottogs positivt av de flesta.

Samtidigt har händelsen gjort att upphovsrätten kring Pippi Långstrump hamnat i fokus. Varför dessa märkliga principer? Varför får till exempel inte en konditor baka en födelsedagstårta med Pippi som design? Episoden har blottlagt en större konflikt mellan å ena sidan konstnärlig upphovsrätt, å andra sidan en allmän uppfattning om att folkkära barnfigurer ska vara tillgängliga för alla.

– Det finns en märklig ambivalens i vårt förhållande till Pippi Långstrump, menar Malena Janson, lektor i filmvetenskap med inriktning på barnkultur.

– Å ena sidan ska vi födas in i ett kamratskap med Pippi, vi fostras av föräldrar, förskolepersonal och inte minst kommersiella krafter att se henne som vår bästis – samtidigt som ett barn inte får ta henne med sig i graven. Det upplevs naturligtvis som underligt.

Ett tydligt exempel på laddningen i frågan om vem som faktiskt har rätt till »våra« sagofigurer, är sagolekhuset Junibacken på Djurgården i Stockholm. Det skapades på nittiotalet i samarbete med Astrid Lindgren, som också namngav huset. Här finns figurer och miljöer från en rad svenska barnboksförfattare och illustratörer representerat, men kärnan i utställningen är det berömda sagotåget genom Lindgrens miljöer, med författarens egen karakteristiska röst som ciceron. Efter att ha lämnat Skorpan och Jonatan bakom sig, till slutrepliken »Jag ser ljuset!« anländer besökaren till en stor sal med Villa Villekulla i naturlig storlek. I många år var golvet framför huset den självklara spelplatsen för pjäser med Pippi Långstrump. Men sedan sommaren 2010 har Pippi inte synts till. Saltkråkan AB har krävt att Junibacken upphör med föreställningarna.

– Vi har erbjudit dem både mer pengar och mer kontroll, men vi har ändå inte fått okej på våra förslag, säger Junibackens vd Ulf Larsson. Så vi har inte lyckats mötas.

– Mitt intryck är att de vill skärpa kontrollen över sitt varumärke. Och så har de gått ut i pressen och antytt att våra föreställningar håller för låg kvalitet – trots att vi använder samma regissör som jobbar för Astrid Lindgrens värld i Vimmerby, som Saltkråkan själva äger!

I Pippis frånvaro har Junibacken producerat teaterföreställningar kring andra välkända författarskap, som Tove Janssons och Lennart Hellsings, och Ulf Larsson är inte bekymrad över utvecklingen.

– Fast det känns naturligtvis sorgligt när det kommer hit besökare som blir besvikna över att inte få se Pippi.

Nils Nyman, vd för Saltkråkan, försvarar företagets beslut.

– Vi ville modernisera kontraktet från 1996, ville ha mer kontroll över kvaliteten på den produkt de levererar och deras sätt att marknadsföra den.

Någon som inte är ett dugg besviken över att Pippi strukits från repertoaren är Pia Huss, kritiker med inriktning på barn- och ungdomskultur.

– Teatern på Junibacken är genomgående usel, bara en massa hopp och skrik. Det görs alldeles för mycket dålig barnkultur.

Vid påpekandet att Junibacken använder samma regissör som Astrid Lindgrens värld, verkar Huss ändå inte imponerad.

– Det jag har sett på nätet från Vimmerby verkar vara ungefär lika dåligt.

Pia Huss är en av flera medieröster som länge varnat för exploateringen och kommersialiseringen av barn- och ungdomsförfattares verk. Hon medger att hon rent principiellt kan känna sympati för Saltkråkans beslut att säga nej, även i ett så pass ömmande fall som en dödsannons för ett barn.

– Jag kan reagera mot de tårdrypande och hysteriska resonemangen, att många verkar tro att det finns något slags allemansrätt till barnkultur, på ett sätt som vi aldrig skulle göra när det gäller kultur för vuxna. Men tyvärr är Saltkråkan ju inte konsekventa i sin hållning, tvärtom låter de bilden av Pippi kopieras och användas i all möjlig merchandising: dockor, kläder, pennskrin, pussel, haklappar, paraplyer ...

Det verkar råda samstämmighet i barnkulturkretsar kring vilket skräckexemplet är när det kommer till exploateringen av Pippi Långstrump: den tecknade filmen. En animerad film från 1997 som producerades av den kanadensiska studion Nelvana i samarbete med Svensk Filmindustri, och som året efter följdes av en tv-serie i 26 avsnitt. Den är en banal, plastigt tecknad och oinspirerad berättelse där Pippi är reducerad till en rödhårig superhjälte.

– Jo, det är ju en riktig skitfilm, medger Nils Nyman med ett skevt leende, och förklarar hur filmens låga kvalitet beror på att Astrid Lindgren och Svensk Filmindustri helt enkelt »blev överkörda« av kanadensarna.

– Jag vill inte påstå att det knäckte Astrid, men det förstörde mycket för henne, hon ångrade den där hemska filmen i resten av sitt liv. Det lärde oss hur lätt ett beslut som känns självklart kan bli helt uppåt väggarna fel.

När historien med dödsannonsen kommer på tal ser Nyman genuint ledsen ut.

– Vårt standardsvar är ju nästan alltid nej, och så blev det den här gången också, utan att vi reflekterade. Naturligtvis skulle vi hanterat det annorlunda, därför bad jag också familjen om ursäkt. Sen tycker jag att det blev en väldigt stor apparat, jag kan inte förstå varför det här verkar angå så många utanför den drabbade familjen, kan inte se hur man kan tycka att vi handlade »omänskligt« eller »brutalt«.

– Astrid var väldigt noga med att hennes berättelser var till för barnen, inte för de vuxna. De skrevs för barnen, det är deras upplevelser vi ska bevaka. Därför måste vi vara lojala mot verket. Folk sa att »det var pojkens sista vilja« att få Herr Nilsson på sin dödsannons – det har jag faktiskt väldigt svårt att tro! Snarare är det de vuxna som vill fylla figuren med det innehållet.

Samtalet med Astrid Lindgrens barnbarn tydliggör den oerhörda komplexiteten i att lotsa detta författarskap genom en kommersialiserad, högteknologisk och spinoff-fixerad bok-, film- och leksaksindustri. Att på samma gång följa med sin tid och slå vakt om ett unikt kulturarv, hela tiden övervakad av hyperkänsliga föräldrar.

Pia Huss påminner om att det i grunden är vuxenvärlden, både upphovsrättsinnehavarna och föräldrarna, som bär ansvar för barnkulturen.

– Många föräldrar väljer det som de känner igen från sin egen barndom, och förmedlar det vidare till sina barn, det är därför det blir så fruktansvärt konservativt och urvattnat. Man tar med sina barn för att »se på Pippi«, inte för att se en riktigt bra teaterföreställning. Det blir en ond cirkel, där barnen vänjer sig vid att se samma figurer hela tiden och de vuxna vänjer sig vid låg kvalitet och tror att det är så barnkulturen ska se ut. Prylarna och leksakerna blir det viktiga medan böckerna hamnar i skymundan.

Jag tänker återigen på den gången jag släpade mitt gråtande barn bort från Täbyversionen av Villa Villekulla, hur jag på ett egendomligt vis kände skuld, som om jag hade svikit henne. Men frågan är om inte det största sveket var att inte låta henne möta världen utan mallar, utan färdigpaketerade klichéer och copyrightade varumärken. Att ge henne byggsatser till andras drömkåkar i stället för nyckeln till sin egen.

»Pippi kommer sen«, minns jag att jag tröstade när jag varsamt bar henne tillbaka ut på gatan. »En annan dag.«

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera