Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Intervju

»Folk blir trötta på mig, jag kan inte hjälpa det«

Radioprogramledaren och världsförbättraren Ametist Azordegan försöker prata omkull alla.

Ametist Azordegan har inte tagit den breda, lätta vägen i medielandet Sverige. Att ha målet att befinna sig i skärningspunkten mellan musik och politik, det får inte jobb­erbjudandena att hagla. Hon säger vad hon tycker och tänker, detta samtidigt som hon envist kärleksattackerar den annars rätt bortglömda svenska hiphopen.

Ganska tidigt började ensambarnet  odla sitt musiknördande, mycket för att hennes ensamstående mamma bollade två jobb på en gång, vilket gjorde att den allt annat än fåfänga Ametist Azordegan ofta höll sig för sig själv hemma i flickrummet i Ockelbo. Där fick hon vara barn länge. Hon satt med sina Okej-tidningar, rev ut bilder och gjorde sina egna collage i klippböcker. Det gick hand i hand med MTV-tittandet och det mixade utbudet, blandband-makandet och de alternativa synopsis hon klurade fram för redan befintliga musikvideor.

De första åren i Ametists liv hade hennes pappa en plan att hon skulle bli klassisk pianist. Så blev det inte, inte minst för att han »försvann ur bilden«. Men också för att hon är lite för ivrig. Det där, allt på en gång-utbudet som främst MTV bjöd på, har format hennes musiksmak- och hennes musikintresse. Men det hon jobbar med, det hon skriver och pratar om, är svart musik, inte minst hiphop.

– Den är intressant på så många sätt. Verktyget rap, som är hiphopens främsta uttrycksform, är väldigt komplicerat. Om man börjar bryta ner rappen i olika former – hur den kan te sig, hur den kan uttryckas, då blir det väldigt matematiskt, nördigt och sjukt kul. Det passar mig, säger Ametist Azordegan.

Men hiphopen är också en genre som drar åt alla möjliga musikaliska håll och, som Ametist ser det, är det den musikstil i västvärlden som oftast befinner sig i skärningspunkten mellan musik och politik.

– Hiphopen tar ordet och kommenterar och analyserar sin samtid, sin omgivning. Den knyter näven, hånar, ifrågasätter och ja, den är viktig. Mycket konst funkar på det viset och då utmanar de idé- och tankemönster som vi bara tar för givet. Det är betydelsefullt för samhällets utveckling. Utan utmanarna utvecklas inte samhället, menar Ametist Azordegan.

När vi ses på den populära sushirestaurangen vid Odenplan imponeras jag av hennes förmåga att göra precis det hon hyllar en av hennes främsta förebilder för – musikjournalisten Jan Gradvall. Hon kan förklara, motivera och sätta saker i sitt sammanhang, inte sällan ett sammanhang man inte själv tänkt på. Visst är det att grotta ner sig, nörda ner sig, men entusiasmen och tilltalet smittar liksom längtan efter att lära sig mer.

Ett par dagar före vår lunch har hon twittrat funderingar kring Patrik Ehn, gruppledare för sd  i Västra Götaland. Han hyllade den ungerska kulturpolitiken och menade att oliktänkande kulturarbetare inte ska få jobba. Alla provocerande kultur­yttringar ska bort.

– Det påminner mig ganska mycket om hur kulturpolitiken i mitt hemland Iran fungerar. Jag tror att det finns ett samband mellan fritt kulturellt utbyte och folkhälsa, säger Ametist Azordegan, född sommaren 1980.

Men samtidigt som hon har ett syfte, en tanke med allt hon gör, tackar hon sin naivitet för att hon får saker gjorda. Hon har storslagna idéer och ser inte hindren.

– Jag tror på människor, på att man kan nå folk. Jag tror att man kan prata och nå även dem som har en mer hatisk världsbild, de som vill utesluta andra människor.

Drömmen om att bli journalist väcktes tidigt.

– När jag var fem år sa jag att jag ville bli journalist. Ett par år senare hade jag för mig att jag ville bli krigskorrespondent. Jag såg på tv hur de stod och pratade när bomberna föll omkring dem.

Under sin uppväxt blev hon tagen på allvar hemma, hon fick höra att hon var smartast i hela världen, att hon var bäst. Så trots att hon var en ensamvarg – i närheten men ändå utanför innegänget – vågade hon synas och höras, som när hon samlade in namn till en protestlista mot klubbandet av sälar i Norge.

Viljan att förändra världen finns kvar. Men hur politisk kan man vara som journalist i Sverige, på Sveriges Radio?

– Svenskar är inte lika politiska som man är i många andra länder. Kanske för att man inte har blivit utsatta för politik i sin värsta form, förtryck och att ens frihet och rättigheter tas ifrån en. Det politiska arvet finns inte på samma sätt, att man är ständigt politiskt medveten. Så jag tror att folk blir trötta på mig. Men jag kan inte hjälpa det, säger Ametist Azordegan och fortsätter:

– Jag har lämnat ett land på grund av förtryck och jag har sett hemskheter. Vissa saker kan man inte vara objektiv inför. Då naggar man på mänskliga rättigheter och demokrat

 

Fakta | Japanskt på Itamae

Bjuden på lunch: Ametist Azordegan.
Aktuell: Som programledare för SR Metropol, inte minst programmet »Kärleksattack på svensk hiphop«. Men också som klubbarrangör, musikrecensent och krönikör.
Åt och drack: Toku-joo, 14-bitars sushi, blandad nigiri och norimaki. Till det vatten.
Bjöd på lunch: Martin Röshammar som åt yakiniku och drack vatten.
Var: På Itamae på Odengatan i Stockholm.
Fotograferade: Angelica Zander.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera