Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Intervju

»Min kreativitet får inte tillräckligt med bensin«

Klarinettisten och vardagsfobikern Martin Fröst reser ständigt och är mest stressad när han kommer hem.

Martin Fröst ställer cykeln utanför det pampiga van der Nootska palatset. Han gör vad han kan för att leva så vanligt som möjligt och för att livet ska vara i rimlig balans. Vilket inte är det enklaste för en tvåbarnspappa som tillbringar sin tid med att som i november åka från Amsterdam till Köln till Minneapolis till Toulouse, till Verbier och sedan Luxemburg. Han kuskar jorden runt mer än tvåhundra dagar varje år.

Han fyller 42 i december och många kännare av klassisk musik anser att han är den vassaste nu levande klarinettisten i hela världen.

Han är lugn, orädd och filosofisk på en gång, Martin Fröst. Han pratar stillsamt men ytterst noggrant om att den klassiska musikvärlden är alltför ängslig och om ständiga samtal med agenter som vill boka in honom än här, än där. För att hålla balansen krävs minutiös planering då hans jobb-almanacka är ifylld fyra år framåt.

– Jag skulle egentligen önska att det var lite annorlunda. Agenterna älskar ju att det är mycket drag runt saker. Själv strävar jag efter att ha kreativitet kvar, lust kvar, familje-liv kvar och rätt sorts saker på rätt plats. Så att man fungerar och kan beröra, säger Martin Fröst och fortsätter:

– Lite grå vardag vore bra. När jag kommer hem är resten av familjen inne i lunken och har sina rutiner. Men det är ju dubbelt det där. Jag är rastlös och trivs med att ha det så här. Också. Jag spelade i New York -tidigare i höstas och det gick jättebra, publiken är fantastisk. Men det enda jag tänkte på var att det vore så kul om familjen hade kunnat vara med. Ah, å andra sidan, då får man väl planera så nästa gång. Och när jag reser är jag inte stressad. Den riktiga stressen kommer när jag kommer hem.

Martin Fröst är noga med att det inte ska låta gnälligt. Han har ju valt det här själv och karriärmässigt kunde det inte gå bättre.

Vi pratar om självförtroende och han -understryker att han inte är typen som svävar iväg. Snarare är det så att han kräver mer och mer av sig själv, han vill överträffa det han har gjort tidigare.

– Strängarna på bågen är så spända -ibland att det kan bli svårt att orka. Samtidigt ökar förväntningarna från omgivningen också. Den här sommaren har New York Times recenserat mig flera gånger. Bra kritik varje gång men den sista gången var jag glad och lite lättad över att det var positivt även då. För visst var jag rädd för att de skulle trycka dit mig till slut, säger Martin Fröst.

Han medger att det är barnsliga tankar men kraven på att ta nästa steg på utvecklingsstegen är pressande. Han är intresserad av utveckling, av hur idéprocessen går till och berättar om hur andra bara spottar ur sig idéer medan han själv beskriver det som att så ett frö och att processen är ganska lång.

– Det mest positiva med mig är att jag är ganska rädd för att stagnera. Skulle det hända, då skulle jag nog börja dirigera mer eller göra något annat. Men det finns en viss risk för att jag skulle vara för drastisk, sluta för snabbt. Då kanske man skulle ångra sig och det är aldrig bra, menar Mar tin Fröst.

Redan som sjuåring, i ett hem fyllt av klassisk musik, fastnade han för styrkan i Mozarts och Brahms verk.

– Jag hörde Schumanns »Fantasie-stücke« och ville spela det. Jag greps av sorg av den första frasen.

– Det är oroande för konstmusiken att det är så mycket kalkylerande hur man ska behålla sin gamla publik. Man brukar säga att man ska få de unga att lyssna på klassisk musik. Man kan lika gärna säga att man ska få in de unga för att de ska påverka den klassiska musikscenen, få lite drag i den, säger han.

Och så ramlar vi tillbaka in i Martin -Frösts funderingar om vardagen.

–  Jag tror ibland att jag har tappat den där förmågan. Att den är borta. Själva genen. Sist jag upplevde det där var tio år sedan. Jag kommer ihåg hur jag låg på en brygga och det var bara vara-läge. Man bara slappnar av och känner sig lugn. Men motorerna är så många som snurrar samtidigt, säger Martin Fröst.

Som så många andra har Martin Fröst börjat springa och kommer i allt bättre form.

– Jag gör ofta saker av psykologiska skäl. Endorfinkicken är enorm. Jag ska åka Vasaloppet. Öppet spår. Det blir väl mest träning på rullskidor men så har jag ju även min festival i Mora, Vinterfest. Det passar bra, menar Martin Fröst om den festivalen i februari nästa år. Dit har han bjudit bland andra Anne Sofie von Otter, Malena Ernman och den danska dirigenten Michael Schønwandt.

–  Festivalen ger mig en skön känsla, en annan känsla än i det vanliga då jag ska prestera. Där blir jag stolt över mina med-musikanter och mår de bra, blir jag lycklig. Men min egen kreativitet får inte tillräckligt med bensin. Jag kommer ta ett avbrott från Vinterfest 2014. Det kan nog vara dags att separera från festivalen, ta en paus ett år.

 

Fakta | Kycklinggryta på van der Nootska palatset

Bjuden på lunch: Martin Fröst.

Aktuell: Anses av många vara världens bästa klarinettist. Den 20 oktober spelar och dirigerar han i Västerås. Den 27 oktober tar han emot årets solistpris på 150 000 kronor av Lunds Studentsångförening. Den 3 november är han i Amsterdam för ett uruppförande av Bent Sørensens Clarinet Concerto.

Åt och drack: Kycklinggryta, coq au vin med örtris. Drack mineralvatten till maten och kaffe efter.

Bjöd på lunch: Martin Röshammar som åt och drack samma som klarinettisten.

Var: På van der Nootska palatset på S:t Paulsgatan på Södermalm i Stockholm.

Fotograferade: Angelica Zander

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera