Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren

En bomb exploderade på en buss i centrala Tel Aviv i onsdags, och minst tio personer skadades.

Utrikes

Allt att förlora

Varken Netanyahu eller Hamas vill ha ett full­skaligt krig. Men de gynnas politiskt av upptrappningen.

Bussen som på onsdagen exploderade mitt i lunchrusningen var ytterligare en påminnelse för den välbeställda medelklassen i landets centrum om att den inte längre kan räkna med att förbli opåverkad av vad som händer i periferin. En vecka tidigare hade luftvärnssirener för första gången sedan Gulfkriget ljudit i Tel Aviv. »Bubblan«, som staden kallas i Israel, hade till slut brustit, och den israeliska mardrömmen – att konflikten med palestinierna skulle nå landets befolkningstäta hjärta – hade blivit verklighet.

Raketbeskjutningen av landets kommersiella och politiska centrum innebar en djärv upptrappning av en konflikt som pågått med varierande intensitet ända sedan Hamas tog över makten i Gaza 2007.

Det relativa lugn som rått sedan operation Gjutet bly, Israels tre veckor långa blitz i Gaza 2008–2009, då minst 1 400 palestinier dödades, har gradvis eroderat. Enbart det senaste året avfyrades runt 700 raketer mot södra Israel. I början av november steg spänningen ytterligare, med flera incidenter längs Gazas gräns och ökad raketbeskjutning av Israel. Israel svarade med att döda Hamas militära befälhavare Ahmad al-Jabari, vilket blev inledningen på militär-operationen Försvarspelare (Operation Pillar of Defence).

Eskaleringen kan antingen bero på att Hamas har fått allt svårare att kontrollera de extrema grupperna, eller helt enkelt haft behov av att visa det palestinska folket att det fortfarande är de som leder kampen mot ockupationen. Enligt israeliska källor har såväl fundamentalistiska gerillakrigare som avancerade vapen sipprat in i Gaza från det kaotiska, post-revolutionära Libyen. Hamas främsta rival i Gaza, Islamiska Jihad, är Irans nya favorit, sedan oenighet om Syrien fått relationen mellan mullorna och Hamas att surna.

Tajmningen med den pågående valkampanjen i Israel har heller inte undgått någon. Det har spekulerats om Israels svar mot Gaza skulle vara ett sätt för Benjamin Netanyahu att skapa nationell enighet bakom sitt Likudparti inför valet i januari. Det faktum att det är valår gjorde det utan tvekan svårt för regeringen att förhålla sig passiv till provokationerna från Gaza. Ingen politiker har råd att framstå som likgiltig inför raketbeskjutningen mot städerna i södra Israel.

Men det är också ett faktum att Netanyahu inte hade behövt visa musklerna i Gaza för att vinna valet. Ingen av oppositionspolitikerna utgör något hot mot den breda koalition som Likud har format med -Yisrael Beiteinu. För Netanyahu är riskerna med en militäroffensiv förmodligen större än de eventuella fördelarna. Som alla israeliska politiker vet han att krig kan få oönskade konsekvenser. Så förlorade Ehud Olmert till exempel regeringsmakten efter Gjutet bly. Stödet för väpnade konflikter är ofta starkt i början men den allmänna opinionen har en tendens att svänga snabbt. Den som haft mest att tjäna på konflikten med Hamas är sannolikt Ehud Barak, vars parti Atzmaut förmodligen hade halkat ur knesset utan de senaste attackerna. Men med operation Försvarspelare har han befäst sin position som Israels omistlige – och evige – försvarsminister.

Med varje konflikt tydliggörs att den arabiska våren har ritat om den politiska kartan i Mellanöstern. I det aktuella fallet har regeringarna i Kairo och Amman inte kunnat ignorera den propalestinska folk-opinionen. Det har gynnat Hamas och gett Gaza – en symbol för palestinskt lidande och israelisk-amerikansk aggression – ny status. Från att ha varit Israels bortglömda bakgård har Gaza blivit en viktig bricka i spelet om vem som kontrollerar arabvärlden.

Förra onsdagens terrordåd mot Tel Aviv reste omedelbart farhågor om att de pågående eldupphörförhandlingarna skulle bryta samman och konflikten eskalera. Israel har ända sedan början på operation Försvarspelare hotat att genomföra en mark-offensiv i Gaza, men mycket talar för att riskerna med ett utdraget krig i Gaza är alltför stora för att regeringen skulle ta det steget. Det faktum att bussbomben gjorde relativt liten skada – minst tio personer skadades, varav en allvarligt – bidrar också till det.

En markoffensiv i Gaza skulle dessutom kunna få oförutsedda regionala konsekvenser. Det skulle till exempel kunna få den jordanska regimen på fall. I Jordanien har protester mot höjda bränslepriser och korruption redan pågått i flera veckor – och det skakiga kungadömet befarar att en upptrappning i Gaza skulle kunna utlösa omfattande, regimkritiska demonstrationer.

En markinvasion skulle också skada Israels sköra relationer med Egypten. Vid tidigare konflikter med Hamas har Israel kunnat räkna med den egyptiska regeringens tysta medgivande, eftersom Mubarak tyckte lika illa om Hamas och det Muslimska brödraskapet som någon israelisk politiker. Den här gången svarade president Muhammed Mursi i stället med att dra tillbaka sin ambassadör från Tel Aviv.

För att ytterligare visa solidaritet med palestinierna skickade Egypten sin premiärminister till Gaza och hotade med att bryta de diplomatiska relationerna med Israel om de skulle invadera med marktrupper. Tanken på ett Mellanöstern utan Camp David, det fredsavtal mellan Israel och Egypten som alltsedan 1979 gett stabilitet åt en i övrigt skakig region, fick utan tvekan Jerusalem och Washington att hicka till.

Trots att de israeliska attackerna skadat Hamas infrastruktur i Gaza går organisationen starkare ur konflikten eftersom stödet från Egypten gett den ökad legitimitet. Om den dessutom får igenom sina krav i eldupphör i förhandlingarna, och om Israel och Egypten lyfter sin blockad kan livet i Gazaremsan förbättras och Hamas stärkas ytterligare.

Även för Israel måste operation Försvarspelare betraktas som en diplomatisk framgång, eftersom landet den här gången inte tappade det internationella stöd som ändå finns. Israel tycks ha lärt sig läxan från pr-katastrofen Gjutet bly: att korta offensiver med förhållandevis få civila palestinska dödsoffer är att föredra om man vill undvika anklagelser om folkrättsbrott och statsterrorism.

Det är ändå sannolikt att den senaste utvecklingen ökar pressen på israelerna att skaka liv i den avsomnade fredsprocessen. De återkommande offensiverna i Gaza reser frågor om vad de egentligen har för strategi för framtiden. Ingen tvivlar på att den senaste krisen kommer att följas av fler, eller att palestinierna kommer att bli alltmer radikala och skaffa sig alltmer avancerade vapen. Men de israeliska politikerna agerar som om status quo ska bestå i det oändliga. I stället för att söka ett slut på konflikten har de valt en taktik som går ut på att med regelbundna intervaller slå till mot de militanta, utan annat mål än att köpa sig ytterligare en tids lugn, innan det återigen är dags att gå in och »klippa gräset«. Det här tycks vara samma strategi som ligger bakom övervägandet att bomba Irans kärnvapenprogram, trots att även de som stöder en attack är ense om att det bara skulle skjuta upp produktionen ett antal år.

Men kanske kan terrorattacken och luftvärnssirenerna i Tel Aviv fungera som en varning, inte bara bokstavligen. Före Gaza-krisen dominerades debatten av sociala frågor, nu finns palestinafrågan återigen på dagordningen och kan kanske påverka valet.

För de fyra miljoner israeler som nu befinner sig inom radien för de militanta islamisternas raketer kan priset på keso, en utlösande faktor bakom de senaste årens sociala protester i Israel, plötsligt te sig som en mindre angelägen fråga. Om inte bussbomben i Tel Aviv visar sig vara inledningen på en ny terrorvåg, förstås – då kan vad som helst hända.

 Fakta | Detta har hänt

15/11 Israeliskt militärflyg inledde en offensiv mot Gazaremsan med över 25 flyganfall i tät följd. Offensiven bemöttes med reketbeskjutning från Gaza mot södra Israel.

16/11 Efter att raketer från Gazaremsan avfyrats mot Jerusalem och Tel Aviv mobiliserade Israel och risken för en markoffensiv ökade.

17/11 Nya israeliska flyganfall mot Gaza krossade ett av Hamas högkvarter. Attacken uppmärksammades eftersom flera barn dödades av misstag.

18/11 Konfliktens blodigaste dag i Gaza. Intensiva medlingsförsök pågick i Egypten.

 20/11 Medlingsförsöken fortsatte, men vapenvilan kom inte till stånd.  En svår fråga i förhandlingarna var den sex år långa israeliska blockaden av Gazaremsan som Hamas kräver att Israel häver.

 21/11 138 personer hade rapporterats döda i Gaza efter den senaste veckans flyganfall. På den israeliska sidan hade fem personer dödats. Israel och Hamas enades om vapenvila i Gaza.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera