Kultur

De fogliga

I Melodifestivalen kan vi förvänta oss unga artister som drillats i duktighet. Den som vill provocera bör inte ägna sig åt musik.

Programledarna Gina Dirawi och Danny Saucedo har varit klara ett tag nu, och i veckan lanseras tävlingsbidragen och artisterna i Melodifestivalen. Med all säkerhet består de av hoppfulla, duktiga unga artister, och så ett gäng äldre – som kan göra lite som de vill.

Det är så det har sett ut de senaste åren, sedan tävlingen för tio år sedan fick sin nuvarande, utökade form. I ena ringhörnan Eric Saade, Molly Sandén och Marie Serneholt, som tränar kroppen, rösten, stegen, leendet, allt. I den andra Thorsten Flinck och Björn Ranelid, som bara kör. Där för egokicken, en extra slant, och för att gjuta lite liv i spektaklet.

Två generationer Melodifestivalprofiler, Tommy Körberg och Danny Saucedo, ligger för tillfället på åttonde plats på Svensktoppen med duetten »I Can See Myself in You«. Hur då, frågar man sig. Utåt sett har de två absolut motsatt profil. När Danny Saucedo pratar om programledarjobbet är det i termer av »en enorm press«, och att vara »ödmjuk inför uppgiften«. När Tommy Körberg, aktuell med självbiografin »Sjung tills du stupar«, öppnar munnen är det för att meddela att han »högaktligen« skiter i vad folk tycker om honom, hans leverne och att han försökt köpa sex. Det senare hände när han representerade Sverige i Eurovision Song Contest, i Madrid 1969. »Det var så jäkla kul bara. Jag var 21 bast, kom igen«, kommenterade han historien i Aftonbladet. Inte bara förväntar sig Tommy Körberg förståelse för att ha utnyttjat en prostituerad, han gör det med hänvisning till att han var ung och inte visste bättre. Det var då. För den nya artistgenerationen gäller helt andra ideal: att vara duktig och skötsam.

Kring millennieskiftet trampade Melodi-festivalen vatten. Avdankade schlagersångare och dansbandsartister gjorde upp, Bert Karlsson var överallt. SVT beslöt att storsatsa. 2002 infördes systemet med turnerande deltävlingar. Genrespridningen blev större. Återhämtningen var omedelbar.

Redo stod också en ny artistgeneration, skolade i de idoltävlingar som reklamkanalerna börjat producera i samband med de stora skivbolagen vid samma tid. 2001 började »Popstars« sändas i Kanal 5. Sedan kom »Idol«, »The Voice« och nu senast »X-factor«. Artister som Amanda Jenssen, Agnes, Darin, Måns Zelmerlöv och Brolle har tagit vägen via artistsåporna. För någon som är i 20-årsåldern i dag och överväger en artistkarriär är en tv-tävling ett alternativ som har funnits med sedan barnsben. »Idol«-tävlingarna är i grund och botten en påkostad lanseringsmodell. -Lojaliteten med publiken grundläggs redan innan skivsläpp och turné. Artisterna skapas inför kameran. Det förutsätter att de är där därför att de har något att lära sig. Ödmjukhet. Att de unga tävlande respekterar de äldre, i det här fallet domarna, som säger åt dem hur de ska gå, prata, sjunga och tänka om sig själva.

Artister har olika sorters genomslag. Swedish House Mafia har sålt över 100 000 biljetter till sina avskedsspelningar i Stockholm nästa vecka. Men fler svenskar känner förmodligen igen Eric Saade, som turnerar på scener som tar ett par hundra personer. Melodifestivalen är ett nav för svensk kändisproduktion. Tack vare uppmärksamheten som följer i nästa led når den som lyckas här ut till »alla«.

I Sverige tilltar det välkammade artistidealet. I Asien dominerar det sedan snart 20 år. De japanska och koreanska listorna toppas av skötsamma tonårsidoler. Den koreanska k-popen etablerades under 90-talet av den slipade popentreprenören Lee Soo-Man. Barn och ungdomar drillas till sångare, dansare, programledare, skådespelare, modeller och designers. K--popen fyller landets medier som en ständigt pågående Melodifestival.

Men hittills har fenomenet varit en asiatisk affär. Tack vare Psys superhit »Gangnam Style«, i skrivande stund den näst mest visade Youtubevideon någonsin, har k-popen under hösten väckt ett bredare intresse även i Europa och USA. Variation förekommer. Psy som är 35, rundlagd och arbetar med humor som medel är ett exempel. Men i de flesta fall är idealet det strömlinjeformade. Bolagen styr allt. Det är en extremt konceptuell genre som snarare karaktäriseras av hur artisterna paketeras än hur de låter. Faktum är att k-popen på så sätt inte bara erinrar om Melodifestivalen; den musikaliska grunden är många gånger gemensam. Flera av festivalens främsta låtskrivare, som »Euphoria«-geniet Thomas G:son och Marcos Ubeda, säljer även till den koreanska marknaden. Lasse Lindh, som tävlade 2008 och 2009, flyttade senare samma år till Seoul på deltid för att göra karriär.

I ett vidare perspektiv finns betydande skillnader mellan den koreanska och den svenska musikscenen. I Sydkorea går en skarp skiljelinje mellan indie och -mainstream. I Sverige har den gränsen luckrats upp. Även etablerade artister startar egna bolag. Björn Olsson, som producerat bland andra Håkan Hellström och Mando Diao, skriver låtar åt Lena Philipsson. Brutal-indieakter som Nordpolen -gästar TV4:s »Nyhetsmorgon«.

Samförståndet har ett pris. Där det går att skapa kontrovers bara genom att svära i Sydkorea, som k-pop-stjärnan G-dragon gjorde i höstas, är det i princip omöjligt att provocera med musik i Sverige. En faktor är förmodligen så enkel som tid. Popmusiken har malt länge här. Genre efter genre har normaliserats efter initiala stridigheter mellan unga fans och oförstående äldre. På 1970-talet var hårdrock något barn skulle skyddas ifrån. I dag åker tre generationer på Sweden Rock Festival i Blekinge tillsammans. 90-talets rejvkultur var den sista musikbaserade ungdomskulturen som mötte på riktigt hårt motstånd från etablissemanget. Sedan dansade Gudrun Schyman på Docklands och ungefär där satt den sista spiken i kistan. Den enda betydande genre med politiska utsagor som inte omedelbart applåderas av etablissemanget är hiphop. Rapgruppen Kartellen, som rappar om sånt som att skjuta benen av poliser, debatterades i P1 och på ledarplats våren 2009. Och Uppsalabandet Labyrint har hindrats att spela på fritidsgårdar i bland annat Växjö, med hänvisning till det drogliberala budskapet i texterna.

Men överlag råder samförstånd. Det är symtomatiskt att Makode Linde, en av landets mest fingertoppskänsliga provokatörer, gav upp musiksatsningen till förmån för konsten. »Musikindustrin [kändes] så extremt osexig. Idol-program, att marknadsföra sig själv som artist...«, sa Linde till tidningen Konstnären tidigare i år. Det är i det läget vi befinner oss i dag. Musik är underhållning och mys.

Viktigt som personligt och estetiskt uttryckssätt. Men inte politiskt. Den som vill säga något om saker i stort, utmana det vedertagna, väljer ett annat medium, mindre genomsyrat av marknadsföringsmodeller.

Tävlingsmomentet som iscensätts i idoltävlingar och Melodifestivalen rimmar väl med den ökade konkurrensen i samhället. I Sverige har det varit ett alternativ att flumma ur. Men det håller på att ändras. Det hårdare ekonomiska klimatet märks tydligast bland de unga, som inte hunnit etablera sig på arbetsmarknaden. Trygghetssystemen urlakas inte bara i Sverige, utan i hela det gamla, privilegierade Europa. Det påverkar ungdomskulturen. The Economist publicerade nyligen en artikel om klubbdöden i Storbritannien. En tredjedel av dem har stängt de senaste fem åren, eftersom de unga varken har råd eller lust att gå ut som förr. De sköter sig bättre. Ungdomsbrottsligheten minskar, liksom drog- och alkoholkonsumtionen. Också i Sverige decimeras drickandet. Mellan 2004 och 2011 ökade andelen 16–29-åringar som avstår helt från alkohol med omkring tioprocentenheter. Var femte ung vuxen dricker inte alls.

En förklaring till skötsamheten i Storbritannien är att unga blivit fattigare, som grupp. »Det är betydligt svårare att vara upprorisk när man inte har några pengar och bor kvar hemma«, skriver The Economist.

Mönstret går igen i Sverige. Från 2004 till 2010 ökade andelen 20–34-åringar som helt saknade egen inkomst från 8 till 12 procent. Och även bland dem med en inkomst är det många som tjänar väldigt lite. Att det gäller att anstränga sig är något som noga inskärps av tongivande 90-talister som Isabella Löwengrip och den moderate riksdagsledamoten Anton Abele. Det är den inställning som finns i bakgrunden när dagens unga sångare, dansare och programledare väljer att träna och tävla sig till framgång. Det är ett rationellt val.

Grumligare är motivet för det sug som finns från publikens sida att se unga anstränga sig. Artig, kompetent, kravfylld. Egenskaper för en politiker, en chef och en 20-årig popstjärna. Det är de allra duktigaste som får publikens röster i Melodifestivalen, och i stort. För 40 år sedan var det en ursäkt att bara vara 21. I dag är det tvärtom. Inget kunde förpliktiga mer.

 

Fakta | Tävlingen pågår under hela våren

Melodifestivalen 2013

Programledare är Gina -Dirawi och Danny Saucedo. 22 respektive 26 år gamla är de det yngsta programledarparet i festivalens historia.

Detta blir den 53:e upplagan av musiktävlingen, och den tolfte i ordningen som avgörs genom turnerande deltävlingar.

Inför 2013 års festival fick SVT in 2 549 bidrag, nästan 1 000 färre än i fjol. Christer Björkman, juryns ordförande, har förklarat detta med att förlagen och upphovsmännen sållat hårdare på förhand.

 19 november

De medverkande artisterna och låtarna offentliggörs. 2 av 32 platser är vikta för amatörer. Dessa, Terese Fredenwall och Elin Petersson, är redan klara.

2 februari

Deltävling 1, Karlskrona.

9 februari

Deltävling 2, Göteborg.

16 februari

Deltävling 3, Skellefteå.

23 februari

Deltävling 4, Malmö.

2 mars

Andra chansen, Karlstad.

9 mars

Final, Friends Arena, Stockholm.

14, 16 och 18 maj

Eurovision Song Contest, Malmö.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera