Intervju

»Det var 48 timmar som förändrade mitt liv«

Skådespelaren och småfuskaren Marie Göranzon vill inte spela trasiga roller.

I snart 50 år självlysande leading lady på Dramaten. Bortsett rollen som polischef i ett otal »Beck«-filmer desto mer osynlig på vita duken. Men nu i Jesper Ganslandts internationellt hyllade »Blondie« övertygar Marie Göranzon som sviktande moder till tre utflugna, livskrisande döttrar.

De som kan Göranzon från tidigare kommer att känna igen henne även här. Sval, självbehärskad och sarkastisk, men med ett känsloliv under ytan. Som Erland Josephsons kvinnliga like, eller lite som den franska integritetsmonoliten Isabelle Huppert – att med små variationer skapa stor spännvidd kring ett neurotiskt jag, för åskådaren att direktprojicera på personen bakom.

– Även när jag var yngre gjorde jag många kvinnor med en stark yta och ett ganska trasigt inre. Jag har försökt värja mig i många år, men det är klart att det ligger mycket i de här rollerna som jag fått, säger Marie Göranzon – en av få gånger under vårt samtal – lite svävande.

I »Blondie« spelas hennes döttrar av Helena af Sandeberg, Alexandra Dahlström och Carolina Gynning.

Oftast skeptisk till unga, teaterföraktande filmskapares propåer tvekade Göranzon aldrig när Falkenberg-regissören Ganslandt hörde av sig.

– Jesper är nog den första unga människan jag träffat som förstår att för en skådespelare är teatern »the basic«. Ska man göra »Blondie« måste man ha skådespelare omkring en sån som Carolina Gynning. Det förstod han.

Så möttes en upphöjd scendiva med en medialt högljudd mångsysslare. Göranzon och Gynning, båda med temperament, fann varandra fort under förberedelserna, vilket också mynnade ut i några av filmens mest drabbande scener.

– Tidigare är det som om man inte vågat sätta ihop mig med andra, säger Göranzon och menar att modet helt är regissörens.

– Jesper påminner mycket om Bergman: intagande, noggrann och lite förhöjd i ­tonen. Förstås inte lika neurotisk och despotisk, även om han kan bli arg.

I filmen återvänder döttrarna till barndomshemmet för moderns 70-årsfest. Under ytan pyr sår och trauman rotade i ett lössläppt föräldraskap.

– Jesper menar att det finns en tendens i hela hans generation där man som barn blev lämnad väldigt tidigt, då med en frihet som han är kritisk mot. Jag kan känna igen mig i den här viljan att släppa barnen fria, men i dag skulle jag aldrig tillåta det.

Som 17-åring drog Göranzon själv till Stockholm. Scenskolan inräknad har hon varit Dramaten trogen sedan 1964, förutom en del privatteater. Men det var först en bit efter 40, när hon trodde sig fullärd och snart på upphällningen, som hon tvingades till det stora klivet genom en smärtsam aha-upplevelse som kom ur »den göranzonska allmänningen« i samband med titelrollen i Bergmans uppsättning av »Fröken Julie« 1985.

– Det var 48 timmar som helt förändrade mitt liv som skådespelare, säger Göranzon och syftar på regissörens reprimand om att våga bryta sönder en kontrollerad skicklighet, gräva djupare i stället för att spela på tidigare meriter.

– Han fick mig i gungning. Det var väldigt jobbigt och gjorde oerhört ont. Samtidigt var det en bra tidpunkt för mig.

–Jag tror att vi är födda lata. Människor, vilka det än är, försöker alltid intala sig att det funkar ändå. Jag försöker fortfarande fuska ibland, tills halva repetitionstiden gått och jag bara känner att det här går ju inte. Jag måste ta det där klivet varje gång.

Efter pånyttfödelsen vid 80-talets mitt har Göranzons stjärna stigit ytterligare: genom roller i Noréns regidebut av Strindbergs »Dödsdansen«, då bredvid sin make Jan Malmsjö; i Thorsten Flincks uppsättning av O’Neills »Lång dags färd mot natt«, i några outplånliga scener med Mikael Persbrandt; i Tjechovs »Måsen«, där samme kollega blev skandalomsusad avhoppare.

På sistone har Göranzon fortsatt i Bergmans fotspår, först i Ingrid Bergmans paradroll från »Höstsonaten« och nu senast som Ekdahl-matriarken i »Fanny och Alexander«.

Häromdagen fick hon ett erbjudande om att spela Isabelle Hupperts mamma i en fransk film, en händelse som ser ut som en tanke. Dock befann hon sig mitt under inspelningen av Jonas Gardells komedi­serie »Ett andra fall«.

Uteblivna filmroller härleder hon i hög grad till missade chanser.

– Jag var så jäkla rädd av mig förr, att inte duga, att tillhöra den generationen som inte talade språk så bra.

– Ända fram till 55, då släppte den där rädslan bara.

Göranzon, nyss 70, har redan en handfull projekt inplanerade och vill hålla på tills hon är 74–75. Hon hoppas spela åter med sin make, med Persbrandt och med Krister Henriksson.

– Man vet aldrig vad som väntar, men huvudet och kroppen känns lika bra som för tjugo år sedan.

Fakta | Torsk på Nybrokajen

Bjuden på lunch: Marie Göranzon.
Aktuell: Med filmen »Blondie«, premiär 23/11.
Åt och drack: Torsk och ett glas chablis.
Stod för notan: Jon Asp, som tog detsamma.
Var: Wedholms Fisk i Stockholm.
Fotograferade: Angelica Zander.

 

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera