Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren

Ingen rökare för framtiden. En moderniserad tegelstenstillverkning är en av de effektiva åtgärder som snabbt skulle hejda jordens uppvärmning. Här ett tegelbruk i utkanten av Islamabad, Pakistan.

Utrikes

En kvick klimatfix

Klimatpragmatism är ledordet inför ännu ett nederlags­tippat toppmöte. Enkla, billiga idéer som inte löser huvudproblemet men ändå minskar jordens uppvärmning.

En varm sommarkväll i juni 1988 smög en senator från Colorado runt i de tomma korridorerna i Washingtons kongressbyggnad.

Politikern hette Tim Wirth, hade Kennedyfluffigt hår och hade valts in i senaten bara ett år tidigare.

Nu hade han fått en idé. Och han hade siktet inställt på ett enda rum i den enorma byggnaden: energiutskottets utfrågningsrum.

Dagen efter – den 23 juni – skulle nationens uppmärksamhet riktas mot just det rummet. Därinne skulle ett dussin senatorer fråga ut den vetenskapliga eliten om växthuseffekten. Vad som sades skulle få stor betydelse för mänsklighetens svar på den globala uppvärmningen.

När Tim Wirth och hans medhjälpare kom fram satte de sin enkla plan i verket: de öppnade helt enkelt alla fönster i rummet. Tanken var att slå ut luftkonditioneringen så att de skeptiska politikerna skulle få uppleva hur global uppvärmning verkligen känns.

Egentligen var det här del två i Tim Wirths plan. Del ett hade han utfört långt tidigare, genom att schemalägga utfrågningen till just den 23 juni. Enligt Weather Bureaus statistik var det högst sannolikhet att huvudstaden på det datumet skulle drabbas av en värmebölja.

När utfrågningen inleddes låg temperaturen över 37 grader i Washington. Inne i utfrågningsrummet var luftkonditioneringen utslagen. Som om det inte vore nog genererade tv-kamerorna tillsammans några tusen watt i överskottsvärme.

När Nasas klimatforskare James Hansen förkunnade att jorden »med 99 procents säkerhet« var på väg mot ett varmare klimat hade han mer än statistiskt säkerställda forskningsrön. Han hade något bättre än varumärket Nasa. Han hade mycket mer än ett vetenskapligt konsensus som uppbackning.

Han hade svett i pannan.

Allt gick som Tim Wirth hade hoppats på. Kongressförhöret blev starten på en global diskussion om växthuseffekten. Och Wirths plan hade varit perfekt om han inte hade fallit för frestelsen att skryta om den tjugo år efteråt. I en dokumentär för programmet »Frontline« på tv-kanalen PBS berättade han om delar av den, och sedan dess har historien varit ett viktigt inslag på uppvärmningsförnekande bloggar och i skeptiska debattinlägg.

Det är så klimatfrågans dynamik ser ut. En sida förnekar att det finns ett problem, den andra försöker övertyga genom att skapa effekter. Så sent som den här veckan släppte Världsbanken en alarmerande rapport om att världen går mot en uppvärmning på fyra grader inom hundra år – dubbelt så mycket som det mål FN-länderna enats om.

Att målet med rapporten var att skapa uppmärksamhet rådde det inget tvivel om. »Det är min förhoppning«, skrev Världsbankens chef Jim Yong Kim i förordet, »att rapporten ska chocka oss så att vi agerar.«

Men problemet med skrämselstrategin är att den har prövats förr. Utan framgång. För när det gäller att förutsäga globala temperaturökningar har prognoserna hittills varit allt annat än träffsäkra.

När den internationella klimatpanelen IPCC släppte sin första rapport 1990 slog flera av profetiorna in: jordens landmassor värmdes upp snabbare än dess vattenmassor och temperaturökningarna blev särskilt kraftiga i Arktis och på nordliga breddgrader.

Men IPCC:s andra varningar, om att de globala temperaturerna skulle börja stiga ordentligt – sannolikt tre grader på ett sekel, men kanske så mycket som fem grader, kom på skam. Sedan 1990 har den årliga uppvärmningen stannat på 0,015 grader i genomsnitt. Det motsvarar en ökning med 1,5 grader på ett sekel – och hälften så mycket som IPCC:s »mest sannolika« scenario från 1990.

Så även om växthuseffekten är vetenskapligt belagd kan politiker och mindre nogräknade forskare enkelt ifrågasätta rapporterna. I februari i år publicerade sexton av motvalstänkarna en uppmärksammad artikel i Wall Street Journal med titeln »Ingen anledning att få panik över den globala uppvärmningen«. Som bevis anfördes bland annat IPCC:s missade profetia om uppvärmningen.

Så har de dramatiska riskscenarion som skulle bli en väckarklocka för mänskligheten i stället blivit en ursäkt att vänta och se.

Men måste klimatfrågan verkligen fastna i en infekterad stridsfråga mellan två läger? Kanske inte. För i spillrorna efter det misslyckade toppmötet i Köpenhamn började ett gäng forskare fundera på om det fanns ett annat, smidigare sätt att hindra jordens uppvärmning än att bjuda in 190 länder till en stor konferens. Kunde man tänka utanför den metaforiska boxen?

Drivande var Drew Shindell, en klimatforskare på Nasa Goddard Institute for Space Studies i New York. Han och ett tjugotal andra forskare från hela världen började gå igenom 400 beprövade metoder för att minska mängden sot, metan och flourkarboner i atmosfären.

Anledningen till att de valt ut de tre grupperna, de så kallade »kortlivade klimatgaserna«, var delvis dess påverkan på planeten, men framför allt för att det skulle ge snabba vinster – både till samhällen och företag – om man tog tag i de här utsläppen först.

Forskarna bestämde sig för fjorton åtgärder. Det handlade om renare spisar i u-länderna. Om teknik för att fånga upp mer metangas vid oljeborrning. Om att modernisera tegelstenstillverkning. Och så vidare.

Vinsterna skulle synas direkt. Metangas försvinner på några år, så en minskning av utsläppen skulle snabbt få ner koncentrationen i atmosfären.

Men vinsterna skulle också märkas i begreppets vanligaste mening: som svarta siffror längst ner i kvartalsrapporter och statsbudgetar. När sot och avgaser försvinner från städerna går sjukvårdskostnader ner. Och en minskad mängd metangas i atmosfären genererar högre avkastning i jordbruket.

Forskarna skulle kunna kallas »klimatpragmatiker«. Det är ett begrepp som populariserades våren 2011 av Jonathan Foley, chef på Institute on the Environment i Minnesota. Foley var uppgiven inför det skyttegravsliknande krig som pågick mellan klimataktivister och klimatförnekare. För att lösa knuten föreslog Foley att progressiva och konservativa amerikaner hittade miljöåtgärder som båda grupperna gillade – men av olika anledningar. I gränslandet mellan republikanernas oro för bytesbalansen och demokraternas oro för utsläpp kunde de säkert hitta ett sätt att minska bensinförbrukningen. Sedan kunde de gå vidare mot nya åtgärder.

Samma tanke låg bakom Drew Shindells forskarlag. Om världens ledare inte vill äta sina grönsaker kan de börja med efterrätten.

Två kvinnor bestämde sig för att börja där: USA:s utrikesminister Hillary Clinton och Sveriges miljöminister Lena Ek.

Den svenska miljöministern hade fått en tuff start på jobbet. Det år Lena Ek tillträdde var andelen svenskar som oroade sig för klimatförändringarna på rekordlåga nivåer. Och när hon antydde att bensinskatten borde höjas skulle hon snart bli tillrättavisad av statsministern.

Bara något år tidigare hade alla pratat om miljön. Inför klimatkonferensen i Köpenhamn var miljöministerposten ett av regeringens hetaste jobb.

Nu brydde sig ingen om henne.

Utom USA:s utrikesminister.

Någon gång under 2011 fick Hillary Clinton upp ögonen för idén om klimatets budgetlösningar. För henne hade den en ytterligare lockelse. Eftersom både sot och flourkarboner löd under den amerikanska Clean Air Act fanns det redan lagstiftning på plats i USA. Till skillnad från Kyotoprotokoll, Köpenhamnsöverenskommelser och andra internationella överenskommelser behövde hon inte mangla allt genom den republikanskt kontrollerade kongressen först.

Det politiska motståndet hade Clinton gemensamt med den svenska miljöministern. Lena Ek verkade vid den här tiden få mothugg för det mesta. Sa hon att bilåkandet borde minska sa infrastrukturministern tvärtom.

Men det fanns ett spår som ingen verkade ogilla. Kanske för att det aldrig fick någon uppmärksamhet. Kanske för att det inte kostade några pengar.

Nu började de två kvinnornas intressen flätas samman. I samband med internationella möten började Sverige, USA och Kanada träffas för att diskutera idéerna. Och i Durban i december 2011 kom de äntligen någon vart.

I ett parkeringshus satte arrangörerna upp några provisoriska väggar, ställde upp Bonaqua, Coca Cola och tsatsumas på bordet och länderna började snacka. USA:s chefsförhandlare Todd Stern var med. Kanadas miljöminister var med. Och Lena Ek var med. Det gick bra. Bara tre månader senare träffades de i Washington och skrev på ett avtal om att begränsa de kortlivade klimatgaserna.

Några andra länder hade anslutit och den första gruppen som undertecknade var en brokig samling länder: Bangladesh, Kanada, USA, Mexiko, Sverige och Ghana. För de fattigare länderna var överenskommelsen mer aptitlig än de krav på koldioxidminskningar som många av världens rika länder har försökt få igenom de senaste åren.

Inför det stora FN-möte som börjar i Doha på måndag har runt tjugo länder anslutit sig till överenskommelsen om kortlivade klimatgaser. Pengar finns på bordet. Och det finns ett sekretariat i Paris.

Men det finns också en oro. En oro för att åtgärderna tränger ut andra, dyrare men nödvändiga lösningar.

– Det är egentligen lite farligt, säger Lena Höglund-Isaksson, forskare vid IIASA, Internationella institutet för tillämpad systemanalys, i Wien.

Hennes farhågor väger ganska tungt. Hon var nämligen medförfattare till den första rapporten om budgetlösningarna. Den som satte i gång alltihop.

– Man vaggar in folk i en tro om att vi ska undvika en smärtsam omställning av energisystemet.

Det här är inte första gången som politiker försöker göra de lättaste sakerna först. När Osloavtalet mellan israeler och palestinier hamrades fram i början av 1990-talet var en av innovationerna att de minst infekterade stridsfrågorna togs hand om först.

Osloavtalet fungerade till en början. Palestinierna skapade sitt självstyre och ekonomierna började gynnas av lugnet. Men så föll allting ändå på de svåraste frågorna: Jerusalem och flyktingåtervändandet.

Det är inte omöjligt att principen passar bättre på klimatfrågan. Kanske kan en liten framgång med metan göra politiker och folkopinion mer intresserade av att ta itu med koldioxid.

Mot det talar de senaste årens utveckling. När temperaturerna stigit i beskedligare takt än i IPCC:s första prognos har det på flera håll tagits till intäkt för att hotet inte är allvarligt. Först när USA drabbades av den förödande orkanen Sandy letade klimatfrågan sig in i valrörelsen där.

Om världens länder lyckas få ner de kortlivade klimatgaserna kan det bidra till att jordens uppvärmning bromsas tillfälligt. Möjligen minskar det allvaret ytterligare.

Det är kanske lättare att klaga på värmen när man har svett i pannan.

 

Fakta | Billiga klimatlösningar

På listan över enkla åtgärder för att hejda jordens uppvärmning finns bland annat dessa:

Tegelstenstillverkning

Tegelstenstillverkning är en av världens äldsta industrier och i Bangladesh och Pakistan finns tusentals bruk kvar. En ny teknik som bygger på att lera mixas med kol i en särskild anläggning gör att stenarna även värms inifrån och sedan torkar snabbare. Det kan mer än halvera utsläppen av koldioxid och andra föroreningar.

Renare spisar

Matlagning i utvecklingsländer skapar både hälsoproblem och sot. Genom ett relativt litet ekonomiskt bistånd kan man byta ut miljontals gamla spisar.

Smartare oljeborrtorn

Oljeborrtorn läcker ofta stora mängder metan och andra gaser. Men i Norge lyckas man fånga in överskottsgaserna – och sälja dem efteråt. Om fler oljeproducenter gjorde så skulle koncentrationen i atmosfären minska snabbt. Ett enklare alternativ är så kallad »fackling« som går ut på att man bränner gaserna vid källan.

Förbränningsförbud

Sot gör att isar och snö smälter snabbare, vilket accelererar den globala uppvärmningen. Om länder där förbränning av jordbruksavfall är vanligt, främst Ryssland, slutar med det finns stora klimatvinster att göra – till liten kostnad.

Tätare gasledningar

Naturgas transporteras ofta i särskilda rörledningar. Med minskat läckage från dem skulle mängden växthusgaser i atmosfären minska – och mer gas bli över till hushåll och industrier.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera