Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Kultur

Fängslaren

Fancluben växer, läsarnas liv förändras i grunden och nu kommer hennes andra bok på svenska. Vad är grejen med Anne Carson?

I första avsnittet av den lesbiska kultserien »L-Word« flyttar den unga Jenny med sin pojkvän till Los Angeles, för att förverkliga sina författardrömmar. Där blir hon dramatiskt berörd och förförd av amasonen Marina och efter det blir ingenting sig likt. Hur får Marina Jenny på fall? Hon frågar: »Har du läst Anne Carson?« Jennys andäktiga svar talar för sig självt: »De böckerna förändrade mitt liv.« Sedan finns ingen återvändo.

Att Anne Carson är ett utmärkt medel för att förföra en passionerad, desorienterad litteraturnörd, är fullständigt begripligt när man tittar på det som sägs och skrivs om henne. Läsarna – från början rätt få, men skaran är i stadig tillväxt – blir mer än läsare, de blir hängivna beundrare och fans. Hon tycks ha en alldeles särskild dragningskraft på människor som är mottagliga för kombinationen extrem intellektualism och explosiva begär. Vill man vara elak skulle man kunna säga att hon är nektar för den humla som gärna vill vara lite svår, mystiskt erotisk och litterärt avancerad. Jenny i »L-Word« är en outhärdligt pretentiös karaktär, nästintill omöjlig att tycka om, men att Carsons böcker förändrat hennes liv bör för den sakens skull inte avhålla från läsning.

Kanadensiska Anne Carson förekommer allt oftare i förhandsspekulationerna inför Nobelpriset, tillsammans med sina landsmaninnor Margaret Atwood och Alice Munro. Om de två senare, romanförfattare respektive novellist, skriver en oftast lättillgänglig och tydlig prosa, är Carson en författare vars verk och stilistik är svårare att nagla fast vid någon särskild definition eller genretillhörighet. Oftast kallas Carson för poet, men hennes böcker är hybrider; poetisk prosa och lyrisk essäistik, allt i ett.

Anne Carson är en fragmentets författare. Hela hennes produktion består egentligen av en radda spillror och brottstycken, om än ibland mer hoplödda än annars. Det kan verka avskräckande på den läsare som vill ha sin läsning sammanhållen av en tydlig struktur. Men faktum är att Carsons användning av fragmentet är så konsekvent genomförd att det verkar enhetligt.

Särskilt tydligt blir det i verket »Nox«, en minnesresa och sorgesång över en död bror. »Nox« är ingen bok. Med sitt långa pappersark inuti en grå låda, ihopvikt som ett dragspel, och med familjefotografier och anteckningar insprängda här och där, är den snarare ett konstverk. Ett objekt, skulle kanske Carson själv säga, som ofta talar om sitt skrivande som en strävan efter att skapa ett föremål, ett objekt. »Nox« är det mest utstuderade exemplet på detta, resten av hennes produktion är tryckt inom helt vanliga bokpärmar, men känslan av att stå inför ett föremål är återkommande i läsningen av hennes verk. Så har också författarkollegan Will Aitken beskrivit Carsons versroman »Röd självbiografi« som arkitektur.

»Nox« handlar inte bara om sorgen efter en död bror som diktjaget (i det närmaste synonym med Carson själv) aldrig riktigt kände. Den är också ett översättningsprojekt. Carson låter halva sin berättelse upptas av lexikaliska och etymologiska förklaringar av samtliga ord i en dikt av den romerske poeten Catullus, som också den handlar om förlusten och avskedet av en bror. Det greppet är inget unikt för »Nox«, utan genomgående i författarskapet. Om Anne Carsons stilistik och verk flyr undan varje försök till definition, så är det åtminstone möjligt att spåra en metod i hennes arbete: den som handlar om att föra en ständig dialog med andra författare, och att sätta flera författare i dialog med varandra.

Så är också fallet med den bok som nu kommer på svenska, »Makens skönhet«, som vid sidan av »Röd självbiografi« är den enda titel som finns översatt till svenska (båda av Mara Lee). Boken, som har undertiteln »en fiktiv essä i 29 tangos«, utgår från den brittiske romantikpoeten John Keats (1795–1821) tanke om att »det sköna är det sanna«. Enkelt sagt kan man säga att diktjaget ställer det påståendet mot sin egen erfarenhet av att älska och gifta sig med en man för hans skönhets skull, för att sedan upptäcka att han är en oberäknelig bedragare. Inte ett dugg sann alltså, åtminstone inte mot sin hustru. Korta sentenser ur Keats dikter inleder varje essä, och han är också mottagaren för diktjagets funderingar, texten är riktad rakt till honom. Ett litterärt bollplank, om man så vill, eller kanske en författare vars form Carson identifierar sig med? »Jag har en känsla för att spåra, som en hund med nosen mot marken, men inte bara efter ett doftspår, utan efter spår av former. Jag tänker att idéer har former och när jag känner att två olika texter eller författare bär på samma former, vet jag att jag kan föra dem samman«, sa Carson i en intervju i The Paris Review 2004.

Det passionerade äktenskapet med dess oundvikliga skilsmässa som en hotfull hägring vid horisonten är ett tema som Carson tagit sig an även i andra verk, till exempel i långdikten »The Glass Essay« ur samlingen »Glass, Irony & God«, men aldrig så konsekvent genomfört som i »Makens skönhet«. Det är, trots den uppbrutna formen med avhuggna meningar, ett av hennes mest tillgängliga verk – helt enkelt eftersom det talar direkt till alla som har egna erfarenheter av smärtsamt komplicerad och nyckfull kärlek. Av förlust och sorg. Men, också till den som upplevt hur en annan människa blivit en så central del av livet och det egna jaget att gemenskapen aldrig kan upphöra, hur fysiskt frånvarande hen än är. Smärtan som växer när en icke-utbytbar person går skildras med exakt precision, som när maken är på väg att sätta sig i en taxi och lämna henne:

Vet du sa hon.

Vad.

Om jag dödade dig skulle jag ändå bli tvungen att tillverka en ny exakt likadan som du.

Varför.

Att berätta det för.”

Nina Björk skriver i sin nyligen utkomna och uppmärksammade essäbok »Lyckliga i alla sina dagar«, om hur hennes eget äktenskap med åren har kommit att bli till en ödesgemenskap, bortom valen och omöjlig att upphäva. Äktenskapet i »Makens skönhet« är en sådan ödesgemenskap, men en brutalare variant. Separationen är ofrånkomlig, men kan aldrig bli slutgiltig. Diktjaget och hennes make är sammanbundna för livet, men kan inte leva tillsammans. Sällan har jag stött på en sådan övertydlig illustration av »I can’t live, with or without you«, som det heter i den gamla U2-hiten. Boken för också tankarna till Siri Hustvedts »Sommaren utan män«, en roman om en kvinna vars äktenskap krisar när maken träffar en ung älskarinna, men där en definitiv separation inte kan komma i fråga – älskarinnan kallas genomgående för »Pausen«.

Anne Carson kan uppfattas som en ointaglig intellektuell, svalt elegant och förtegen om sitt privatliv. Professor i klassisk grekisk litteratur, uppburen författare, icke-folklig. Men då och då sipprar små läckage fram, som när hon och Aitken diskuterar boxning, en träningsform som Carson ägnar sig åt, för att hon ofta fantiserar om att slå människor: »Det är alltid en överraskning vem som dyker upp, i tanken, för att bli slagen. Det är vanligtvis inte de människor man förväntar sig.« Och för den som önskar se en mer humoristisk sida av Anne Carson – humorn är inte frånvarande i hennes litteratur, men ständigt svart som natten – kan, och bör, göra det genom att lyssna på någon av hennes föreläsningar som finns på nätet.

Närheten till den privata Anne Carson går i stället omvägen via hennes litteratur. Hon är ingen självbiograf, men hennes diktjag är besläktade med hennes Anne Carson-jag. Så är fallet med till exempel »Röd självbiografi«, där huvudpersonen är en pojke som blir olyckligt förälskad i en player – Carson säger själv att hon ända sedan hon som tonåring upptäckte Oscar Wilde har känt sig som en homosexuell man. Men det är framförallt i »Nox« och i »Makens skönhet« som liv och litteratur ligger nära varandra.

»Det kan vara det verk där jag kommit närmast att hitta en röst som inte är jag men är jag. Märkligt, eftersom det är ett så privat material. Men det kanske är det som krävs. Kanske måste du så långt in i centrum att du flyger ut på andra sidan. Flyger ut bakvägen till en neutral position«, säger Carson om »Makens skönhet«.

Så blir privatlivets fragment allmängiltighetens dito. Privat eller ej kan förresten vara detsamma. Anne Carsons verk, med sin språkliga sensibilitet och poetiska klarhet, kan nog förändra vem som helst. I korta sentenser fångar hon in sådant som egentligen inte går att formulera. Inget trams, bara stort allvar. Hon är en dröm för både det akademiska litteraturfreaket och den romantiska poesiläsaren. Och vill man förföra någon av dem, eller kombinationen av de två, gå ut och ragga med ett tummat exemplar av »Röd självbiografi« under armen (»Nox« är för tung att släpa runt på).

Anne Carsons »Makens skönhet« ges ut på
Albert Bonniers förlag. 

 

Fakta | Anne Carson

Anne Carson föddes 1950 i Toronto, Kanada, och växte upp med mamma, pappa och en bror. Hon är verksam som poet, essäist, översättare och professor i klassisk grekisk litteratur.

Hon har översatt Sapfos dikter, dramer som »Orestien« och »Electra«, och hennes mer akademiska essäbok »Eros the Bittersweet« (1986) refereras flitigt. Bland de skönlitterära verken märks förutom de som är nämnda i texten »Short Talks« (1992), »Plainwater« (1995) och »Decreation« (2005). Hennes senaste verk är »Antigonick« (2012), en översättning av Sofokles tragedi som är ett både visuellt och textuellt projekt. Flera av hennes föreläsningar finns på Youtube, till exempel »Free Verse« som hölls på Walker Art Center i Minneapolis 2011.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera