Krönika / Redaktionsbloggen

Förbannade förgänglighet

När jag gick på gymnasiet i mitten på 90-talet fick jag Olof Lagercrantz »Om konsten att läsa och skriva« i present. Det är ingen tjock bok, 95 sidor i pocket, och det är lite oväntat att jag som älskar både att skriva och att läsa ändå inte omedelbart gjorde just det.

Först arton år och tretton flyttar senare öppnar jag den tunna volymen och plöjer den i en sittning.

Visste ni att Lagercrantz var tjommig både med finlandssvenska modernister i Grankulla och fiskargubbar i väst­nyländska Ingå? Och att en del av dem blev huggna med kniv för kärleks skull och andra drunknade i vakar, vilket på något magiskt sätt känns relevant eftersom boken till sist också handlar en del om konsten att leva? Det visst ni antagligen. Min pocket trycktes 1994 och då får man ju känslan av att originalet kan ha sålt rätt bra vid utgivningen 1985.

Skratta ni! Jag tänker inte skämmas för att jag förr var för ung för att veta vem Lagercrantz var. När jag läser är det ändå som att han satt och pratade vid min axel. Förströdda funderingar kring läsandets processer, kring skrivandets praktik och nödvändighet. Passionerade utvikningar om Strindberg och Joseph Conrad och Homeros metaforer.

Kvinnor flimrar förbi ibland, men saknar röster, utom Tove Jansson. Och Hagar Olsson, som »skrev om litteratur med ett starkare inre tryck än någon jag känt«. Fast när vi träffar henne genom Lagercrantz är hon redan gammal, bor i en nedsliten lägenhet på Petersgatan i Helsingfors och gråter över sin fattigdom och misären omkring henne. Det känns ogeneröst, fast det säkert var sant, att det är mot den fonden Olssons genialitet ska illustreras. Att han måste poängtera hur det rödbruna håret som en gång hänförde Edith Södergran har vissnat. När de pratar om böcker försvinner ibland det grå och noppriga omkring dem. »Ett under skedde när hon rörde vid dessa varelser vilka fanns blott i orden.«

Lagercrantz är 74 år när han skriver och ska leva i sjutton år till. Jag undrar om han tänker på sitt eget eftermäle, på att någon som jag en gång kommer att tvingas slå upp honom på Wikipedia för att orientera sig i hans biografi, på att han en dag mycket snart kommer att vara lika perifer i det offentliga medvetandet som någonsin Hagar Olsson. Läst, men utan aktualitet eller inflytande. Att en hel generation kan passera i en blinkning från att han skrivit denna sin lilla pärla, tills jag sitter här och frågar mig varför man känner att texten tillhör nittonhundra­talet. Som för mig känns som i går, men som för 20-åringar i dag är som sjuttiotalet är för mig.

Det är ordet aska. Han säger, på två ­ställen tror jag, att något ord som faller utan liv, är som aska.

Det är bara tio år sedan Olof Lagercrantz dog, men han levde sig igenom ett Sverige där man eldade för värmen i hem och i skolor och behärskade sin Bibel oavsett om man själv var troende. Ett europeiskt krig med bokbål, dödsläger, världskrig med Hiroshima och Nagasaki evigt inbrända på näthinnorna, så att ­Lagercrantz ännu på 80-talet som i en bisats helt självklart beskriver en framtida värld tom på mänsklighet, »den stora explosionen«. Och, för all del, en värld där man rökte, där män ständigt rökte. I tv och vid matbordet och vid skrivmaskinen.

»Som aska.« Jag älskar den här prosan. Men jag ser också 1900-talet falla ifrån, en död metafor i taget. Snart är min barndoms föreställningsvärld oss lika fjärran som torvstackningen i det västgötska bondesamhället var för modernisterna. Märkligt att stå här, så ung jag är, ändå gammal nog att tveka på tröskeln till det som ska komma.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera