Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Prata inte om det

Jag märker att jag har ett minst sagt problematiskt förhållningssätt till idrott för tillfället. Eller jag vet inte om jag ens ska prata i termer av nutid, så har det nog alltid varit.

Den enkla psykologiska förklaringen kan gå tillbaka till ett bottenrekord på 60 meter på Trollängsskolan på 80-talet. Alternativt kan det ha att göra med en aldrig sinande ström av ursäkter för att inte komma iväg så ofta till gymmet/löpspåret/danspasset som »man borde«.

Men det är något med idrotten just nu som, mer än någonsin faktiskt, skaver. Betydligt mer än en sprucken blåsa bak på hälen. Det känns en smula … urspårat. Med risk för att rada den ena sportmetaforen på den andra.

Jag pratar med en mamma i barnens skola, hon berättar att dotterns gymnastik-klubb avkräver elvaåringar löften att komma till träningen även om de har feber. Jag läser om barn som pressas så hårt att de får förslitningsskador innan de har fått sin första mens. Jag är, föga förvånande kanske, en smula insnöad på huliganer, homofobi, rasistskämt och sexuella trakasserier som – vad vi än tycker om det – fortfarande är en del av verkligheten inom våra största idrotter.

Jag bor i en kommun där elitsatsningar inom barnfotbollen har blivit så självklart att de tidigare protesterna för länge sedan har tystnat. När någon säger kamrat-anda tänker jag i stället på det fortfarande stenhårda värderandet av framför allt pojkar utifrån hur de presterar med en boll. När andra pratar om lyckan att prestera tillsammans med sitt lag, så tänker jag också på alla dem som slutar spela – inte för att det inte var kul att kicka boll, utan för att de hela tiden kände att de inte höll måttet.

Och är jag den enda som undrar om inte en del av de där föräldrarna som så gärna skjutsar, tränar och hänger vid matcherna, gör det lika mycket för att slippa hemmaplan som för sina barns skull? I stället för skilsmässa, liksom.

Hör jag en enda fjortis till säga Zlatan i stället för att plugga till provet, så vill jag ta en statistikbok och slå hårt i huvudet på, ja inte på barnet, men på hens föräldrar. Hur stor är chansen att just ditt talangfulla barn kommer att kunna köra eget jetplan, ha sex olika hem och sponsor-kontrakt för miljoner?

Förebilder är bra, och man kan sikta på stjärnorna och nå långt ändå – men jag tror på allvar att vi har en generation av framför allt killar som slänger bort en stor del av sin skolgång för drömmen att bli fotbollsproffs.

Och så ser jag föräldrarna. Som stela i kroppen efter en hel dag bakom datorn och bakom ratten exploderar i en timme på spinningpasset, och som innan de kör hem igen statusuppdaterar om sin senaste prestation. Eller tar en bild på sina nya dyra gympaskor och lägger ut.

Och jag som tillhör författarskrået förväntas inte längre porträtteras framför en bokhylla eller tillsammans med min dator. Författaren anno 2012 avbildas bäst på omslaget till ett hälsomagasin. Med indragen mage och ett brett leende som knappast har något att göra med den plågade, jagade blick som jag brukar se hos varenda löpare man möter.

Förlåt, men vad kommer den här hetsen från? Spring gärna. Cykla till jobbet. Dra på dig illgula tights med fartränder. Stick ut i löpspåret klockan fem och trettio. Motion är fantastiskt. Men varför berätta om det för hela världen?

Vem skulle vilja läsa om hur ofta andra ligger, liksom? Och hur bra det var. Hur lång tid det tog.

Eller är det kanske nästa fullkomligt naturliga steg?

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera