Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Till egobyggets försvar

Den 9 november är ett ofantligt datum i historien. 1918 avgick den tyska kaisern den dagen, vilket blev startpunkten för Weimarrepubliken.

Exakt tjugo år senare genomförde nazisterna Kristallnatten, den organiserade pogrom som entydigt visade att Tyskland hade förvandlats till ett fullkomligt monster. Och så, för tjugotvå år sedan i dag, rev tyskarna Berlinmuren och markerade att de suttit av sitt straff för kriget och Förintelsen länge nog.

Det är visserligen tre dagar sedan det amerikanska presidentvalet, men det är inte så alla orienterar sig. Vissa flyr hellre bakåt. Historien är, kan man märka särskilt under perioder av längre ensamhet, en av få trygga fästpunkter i det virvlande livet. Först när det har gått en viss tid går ett skeende att förstå. Först när samtidens politiska skrän inte längre käbblar sönder en epok blir den till en berättelse i sin egen rätt.

Därför blir ett sätt att minnas USA:s presidentval 2012 en rundvandring i Washington DC, bland alla historiska monument som likt kyrkorum utomhus skärper sinnena till allvar och eftertanke; ett positivt tungsinne. Det är som att laddas med superkrafter.

Monumentalarkitekturen är i dag förhånad, till och med hatad. Det beror förstås på nazisternas och stalinisternas arkitektur med Albert Speer och Boris Jofan i spetsen. Dokumentärfilmen »Undergångens arkitektur« av Peter Cohen, liksom Peter Englunds fantastiska essä om fenomenet i »Brev från nollpunkten«, har visat var det antimonumentala skåpet ska stå. De totalitära lärornas byggnadsverk, lyder tesen, syftade till att förminska oss som individer, krossa vår jagkänsla under kollektivets tyngd. Och det kan ju aldrig vara bra.

Eller? Det finns några olika vägar att gå när det gäller flykten från jaget. Knark, sprit, sex, fallskärmshopp, tv-spel, mat, krig. Och så monumentalarkitektur. För myntets framsida – och det finns definitivt en framsida – är att den som ställs inför ett kolossalmonument inte bara glömmer sig själv, utan påminns om att det finns något större. Att det tack och lov finns något mer betydelsefullt än den egna patetiska nervaktiviteten.

Andra världskrigsmonumentet strax intill Lincolnmonumentet i Washington är ett exempel. Det är egentligen inte så farligt stort; det sovjetiska segermonumentet i Berlins Treptower Park är mycket, mycket större. Men den amerikanska varianten är sagolikt vacker. En oval fontän omges av två »fronter«: Stilla havet och Atlanten. Alla delstater har en egen pelare. Eisenhowers maning inför invasionen av Normandie står huggen i sten. Och mitt i alltihop vandrar och rullar livs levande krigsveteraner omkring.

Att tala med en av dessa män som var med och befriade Europa från nazismens tyranni är en monumentalupplevelse i sig. Beundran blandas med skam. Man får garanterat inte för sig att ställa frågan: »Vem tänker du rösta på?« Man har alls ingen rätt.

Men hur kan historien, detta radband med miljarder punkter av katastrofer och misstag och krossade förhoppningar och massmord, ge en människa tröst? Hur kan det stora mörkret alstra någon som helst värme?

Kanske för att själva berättelsen – den raka, linjära, hederliga berättelsen – skapar en illusion av att våra egna liv också en vacker dag kommer att uppfattas som meningsfulla. Bara det går tillräckligt lång tid. Bara vi har varit döda länge nog. Egentligen är det fasansfullt. Men när allt spretar åt olika håll, så som det gör i vardagen och samtiden, är fasan ännu större. Då låter ord som mening och syfte som hånskratt nerifrån helvetet. Då behövs historien: den mörkaste av religioner, och den enda som kan göra anspråk på att vara uppriktig.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera