Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Intervju

»Vi kan inte göra anspråk på en sanning«

»Call girl«-regissören och bakåtsträvaren Mikael Marcimain ­saknar uppväxtens enkelhet och frihet.

Det är varm septemberkväll i Toronto, fredag och helgrusning i ett av stadens många anonyma finanskvarter. Ett par rulltrappor upp i en gräll galleria med multiplex begår Sveriges främste tv-regissör Mikael Marcimain sin filmdebut. »Call Girl« är en samhällsthriller inspirerad av bordellhärvan och Geijeraffären inför riksdagsvalet 1977.

Mottagandet på Nordamerikas största filmfestival är överväldigande och ska senare krönas med debutpriset, men filmen väcker också förundran och en viss missräkning hos publiken, som inte är sen att uttrycka sin ambivalens över välfärdssamhällets mönsterland.

Gick det verkligen till så här? Har inte socialdemokraterna gjort mycket gott för Sverige?

Några veckor senare är Mikael Marcimain hemma, i Vasastan i Stockholm. På bio rullar dokumentären om Palme varm inför en nostalgisk publik som minns en osvensk världsmedborgare från fornstora dagar.

Från samma brännbara 70-tal har Marcimain och manusförfattaren Marietta von Hausswolff von Baumgarten inspirerats av tidstrogna fotografier och tidigare hemligstämplade dokument.

– Vi kan inte göra anspråk på en sanning, utan bara reflektera över en tid och ett möjligt scenario. För mig handlar film också om underhållningsvärde, därför kanske man tillåter sig vissa utflykter, säger Marcimain och syftar på att filmens helt fiktiva element är menade att tolkas symboliskt.

Främst ser han »Call Girl« som en film om kvinnor. Centralfigurer i ett brokigt persongalleri är två flickor, Iris och Sonja, som återförenas på ett ungdomshem. På (ut)flykt i huvudstaden hamnar de snart i händerna på Pernilla Augusts bitchiga bordellmamma, inspirerad av verklighetens Doris Hopp. Kort därpå är flickorna prostituerade i maktelitens finare salonger, toppolitiker som dagen efter valfläskar för kvinnans frihet på arbetsmarknaden. Justitieministern driver samtidigt nya progressiva lagförslag, som avkriminalisering av sexuellt umgänge inom familjen.

– 70-talet var en så konstigt liberal tid, och Sverige var nog i framkant, säger Marcimain och pekar på en möjlig rest av den svenska synden.

– Det är en rätt unik tid i vår historia, så pass nära men ändå var allt väldigt annorlunda. Vi är nog många som växte upp då som undrar vad som egentligen hände. Det hände så mycket även på världsarenan, vilket blir tydligt när man ser Palmefilmen.

Som svensk långfilm exponerar »Call Girl« ett skyhögt produktionsvärde. Få debutanter kan bara drömma om samma förstklassiga nivå på foto, scenografi, musik och skådespeleri. Med »Lasermannen« och »Upp till kamp« har emellertid Marcimain redan etablerat sig som märkes-regissör. Här samarbetar han återigen med fotografen Hoyte van Hoytema.

– Vi ville verkligen göra en tung film, på 35 mm. Den analoga känslan är lite magisk för mig. Det handlar också vad man är uppväxt med och vad man är van vid att se.

För dagens unga generation som ofta tar in det förflutna genom fiktionens värld, tenderar han att bli mer inflytelserik än många historiker.

– Nu har det blivit mycket 60- och 70-tal. Samtidigt blir det på något sätt en reflektion över vår samtid, hur mycket som har förändrats. Man kan anklagas för att vara romantisk och bakåtsträvande. Men det som jag kan sakna från min uppväxttid är en enkelhet, av något friare. Det är så mycket som isolerar oss, vare sig vi vill eller inte. Jag ser det på mina egna barn, hur de kan bli helt uppslukade av ett spel på en Iphone, när man kanske borde vara ute och leka med kottar i parken, socialisera med varandra. För mig känns det som att mycket mer handlar om individen i dag, att man vänder sig inåt.

Nästa år ska Marcimain börja spela in Klas Östergrens berömda klassiker, »Gentlemen«, som långfilm och tv-serie. Därmed får svensk dramas meste nutidshistoriker borra ner sig i 80-talet.

– Jag kan tycka att det är lite likriktat i dag, det är svårt att hitta platser med själ. Mycket reduceras till anonyma lounger med släta ytor. Staden är rensad. Och den här likriktningen gäller också människor. Ta bara Vasastan där jag växt upp, ett tag fanns här en helt annan blandning av människor. Det handlar om klasser hela tiden och det blir väl skyddat. Det är lite det som »Gentlemen« tar upp, med original som inte längre får plats i vår tid.

Till Hollywoods propåer, som lär öka efter »Call Girl«, är han försiktigt positiv:

– Det är roligt för nya generationer att man kan göra film över gränser, att man kan ta med sig något av berättandet. Men det måste vara en story som man fastnar för, en historia där man hittar något av sig själv.

 

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera