Civilisationskoden

Text: Torbjörn Elensky

Foto: Philippe Lopez / Scanpix

Den italienske filosofen Benedetto Croce skrev en gång att all historia är samtidshistoria. Det vill säga att historieskrivningen speglar den tid i vilken den skrivs, åtminstone lika mycket som den tid den behandlar.

Genom att systematisera och sortera historien skulle man därför kunna tyda den rådande civilisationens ordning, logik och – inte minst – tillkortakommande. Det var på modet redan under antiken då man gav historiska epoker olika namn, och försök gjordes att förklara hur de avlöste varandra. Guldålder följdes av bronsålder som följdes av järnålder, och den innevarande tiden var alltid den sämsta.

Då den moderna historieskrivningen utvecklades mot slutet av 1700-talet återkom samma tankar om epokerna som avlöst varandra. Den dansk-tyske historikern Barthold Georg Niebuhr beskrev Romarrikets fall som en kamp mellan raser där latinarna först besegrade etruskerna, för att sedan besegras av germanerna.

På 1800-talet erbjöd Karl Marx en modernare epok-teori, genom att ersätta ras med klasskamp och olika ekonomiska system för att förklara hur utvecklingen gått fram mot ständigt nya, mer avancerade stadier. Under 1900-talet var det främst de två historikerna Arnold Toynbee och Oswald Spengler som ägnade sig åt den här typen av allomfattande strukturella studier. De föreställde sig att varje civilisation hade sin livskurva, och att det utifrån de historiska exemplen gick att förutse hur det skulle gå för vår egen civilisation – alltså dåligt.

Intressant nog tycks genren med stora, övergripande världshistorieförklaringar sedan något drygt tiotal år vara tillbaka. Ett samtida standardverk är Jared Diamonds »Vete, vapen och virus« (1997, på svenska 2006) som tar ett grepp om hela mänsklighetens historia. Klimatförhållanden, tillgång på domesticerbara djur och plantor och grundläggande förhållanden lyfts fram som de ursprungliga orsakerna till att väst hamnat i överläge gentemot övriga världen.

Historien framstår närmast som ett slags naturkraft, som vi inte har kunnat påverka annat än högst marginellt, och vars stora gestalter enbart råkat vara på rätt plats vid rätt tillfälle och egentligen inte kunnat göra mycket mer än påskynda eller fördröja historiska mekanismer högst marginellt.

En av de centrala frågorna i den här genren är hur väst blev så dominerande i världen. Väst är inte bara ett geografiskt område, utan i dag främst en idé. Två synsätt krockar. På ena sidan finns de som ser väst som något ont, en imperialistisk maskin som underkuvat, förslavat och delvis utrotat den övriga världens folk, på andra sidan de som ser det som något gott, en frihetsmissionerande och utvecklingsdrivande kraft i världen.

Men en rimlig helhetsbild måste omfatta alla delar av historien för att bli meningsfull och leda till någon fruktbar förståelse.

Frågan om västs dominans tycks bli alltmer aktuell ju mindre entydig denna dominans blir. Allt eftersom ekonomierna i Brasilien, Indien, Kina och på andra håll i vad som tidigare kallades »tredje världen« utvecklas och deras svällande ekonomiska muskler ger dem ökat politiskt inflytande börjar västerlänningar undra vad som egentligen hände när väst tog över världen.

Den brittiske historikern sir John Seeley skrev redan på 1800-talet, nästan samtidigt som drottning Victoria kröntes till kejsarinna av Indien, att det brittiska imperiet skapades i »a fit of absence of mind«. Nu är det en grov förenkling, men ska man tro de långa linjernas historiker är den ändå sannare än idén om att starka och geniala män format världen efter sin vilja.

Historikern Ian Morris, professor vid Stanford, fortsätter det Jared Diamond påbörjade. I sin »Why the West Rules – for Now« strävar han efter att blottlägga historiens mönster, med en ambitionsnivå så hög att verket kallats för »a unified field theory of history«. Det är en fascinerande bok, till brädden full av bildning. Men man behöver inte vara hegelian för att räkna ut att det så småningom uppstår en ännu nyare historikerskola som vänder sig också mot denna historieskrivning, som tolkar om utvecklingen i enlighet med nya fynd, teorier och ideal.

Den senaste boken i raden är den brett upplagda »Why Nations Fail«. Här förklarar forskarna Daron Acemoglu, professor i ekonomi vid MIT, och James A. Robinson, professor i statskunskap vid Harvard, vad det är som gör att stater misslyckas med att skapa välstånd och utveckling.

Ett av de största hoten enligt dem är att eliter som är starka nog att befästa sin position också tenderar att blockera utvecklingen. Efterhand som en privilegierad klass utkristalliseras och dess ställning blir alltmer befäst, så stagnerar samhället. Det är därför de allra rikastes tröghet är det största hotet i USA, kommunistpartiets skyddande av sina privilegier detsamma i Kina, och här i EU troligen en kombination av toppolitiken och toppindustrin, som bäddar för att nedgången fortsätter tills systemet brister i fogarna på allvar.

Genom att beskriva de negativa exempel de valt går det också att utläsa hur Acemoglu och Robinson anser att samhällen kan lyckas. De ger fingervisningar, men inte något färdigt recept som kan tillämpas. Men det tycks klart att framtiden tillhör de system som är bäst på att stimulera social rörlighet, som belönar uppfinningsrikedom och som har de öppnaste informationskanalerna, och att dessa kan utvecklas lika väl i Afrika eller Asien som i väst.

Ett provinsernas Europa som vänder sig inåt, sysslar med att förvalta sitt kulturella arv och mest fantiserar om svunnen storhet blir knappast någon vinnare. Mer sannolikt är att det ännu ganska glest befolkade USA fortsätter att vara ledande åtminstone detta århundrade ut. Alla samtida författande forskare som nämnts i artikeln är verksamma i USA. Det ger en viktig nyckel till varför  västliga idéer om samhället blir de mest framgångsrika också under överskådlig tid framöver. Engelskan är världsspråket, västlig frihet och rättssäkerhet är fortfarande extremt attraktiva – trots att kriget mot terrorismen delvis satte dessa grundprinciper i fråga – och strömmen av intelligens och intellekt i världen är i överväldigande hög grad till västs fördel.

Men vad för USA kommer det att vara? Troligen inte ett atlantocentriskt. Det finns ingen anledning att den amerikanska kulturen, efter hand som landets ekonomiska och politiska intressen liksom dess demografiska sammansättning förändras, ska fortsätta att vara »europeisk«. Kanske blir det i stället ett USA vänt västerut, över Stilla havet, mot Asien.

Ska man tro Ian Morris spelar våra val mest en marginell roll för vilka som dominerar planeten i framtiden, för allt pekar på att öst tar över. Jared Diamond däremot tycks mena att vi i dag har åtminstone en liten del av vårt öde i våra egna händer. Hans »Collapse – How Societies Choose to Fail or Succed« skildrar den ena katastrofen och raserade civilisationen efter den andra, men den har samtidigt en liten gnutta hopp inbyggt redan i titelns »choose«: »väljer«.

Så mycket kan hända. Om oljan tar slut om några år eller decennier förändras världens geopolitiska förhållanden radikalt och snabbt. Global uppvärmning, matförsörjningen, epidemier… Jared Diamonds varningar för de mekanismer som leder till undergång är rätt skakande, men den gnutta tro på det mänskliga förnuftet han också tycks hysa är trösterik. Det går att välja om mänskligheten ska överleva eller ej, om rovdriften ska ta kål på planeten och all civilisation rasa samman, eller om vi ska göra konstruktiva val som gör vår överlevnad möjlig, åtminstone tills solen själv beräknas slockna, om ca fem miljarder år. Men vid det laget kanske vi redan har koloniserat lite andra planeter också, om vi inte utrotar oss själva först.

Lockelsen är stark i historiska arbeten som drar ut de stora linjerna. Insikten att man är i det närmaste hjälplös inför historiens mäktiga krafter, vare sig dessa är ekonomiska, geografiska eller rasistiska, ger ett slags trygghet. Fast skillnaden är stor mellan den naiva tron på utveckling mot ständigt högre nivåer och den pessimistiska tron på tidens cykliska lopp som dömer oss alla till undergång. Den ena eller andra tankemodellens framgång säger nog mer om sin samtid än historien. Överlevaren är sannolikt den som tror på att vi faktiskt kan göra något åt vårt öde och hindra den förestående undergången, om vi vill.