Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Kultur

Frälsaren

Ur första världskrigets skyttegravar, ­religiösa bråk och rädsla för döden föddes berättelsen om hobbiten Bilbo.

Det sägs att de två vännerna J.R.R. Tolkien och C.S. Lewis – han som skrev böckerna om landet Narnia – en gång i sin ungdom hade en hetsig diskussion. Den varmt kristne Tolkien mot Lewis, som då fortfarande var en hårdnackad ateist. De diskuterade sagor.

– Visst, berättelserna kan vara roande och underhållande, sa Lewis till sin vän, men de är ju inget annat än vackra lögner, fiktion, hur kan du tro på något sådant?

– Du har helt fel, svarade Tolkien. I myten, som är sagans grund, finns den stora sanningen. Myterna fanns före språket, kanske till och med före oss. Det är i sagorna som vi kan få en kort uppenbarelse av hur tillvaron verkligen är beskaffad. Att vi befinner oss i ett fängelse.

Det finns en annan värld, menade Tolkien. Någonting utanför det materiella, bortom vardagen, på en okänd plats, men lika verklig som det vi brukar kalla verkligheten, kanske till och med verkligare.

Om det var något som J.R.R. Tolkien tog på allvar så var det den egna längtan. Och han längtade bort till den där andra världen, en plats som aldrig någonsin skulle förändras. Det var ingen konservativ tanke, som det ofta har tolkats, utan ett sökande ut ur själva tiden. Det var inte så att livet omkring honom inte intresserade honom. Nej, det var allvarligare än så. Han kunde inte acceptera hur det såg ut. Han var tvungen att fly.

Som barn lever vi med ena foten i fantasins värld och den andra i det som föräldrar kallar verkligheten. Det är därför barn ser saker som inte finns, men då snabbt blir uppläxade av oss vuxna.

Att bli äldre är att sakta behöva låta den tidiga, så ytterst levande, fantasivärlden ge plats för något annat. Ju större vi blir, desto mindre blir världen. Mindre magisk, mindre levande. Och kanske skulle jag själv helt ha tappat kontakten med barnets unika blick om jag inte i början av lågstadiet snubblade över J.R.R. Tolkiens »Bilbo – En hobbits äventyr«.

Den tunna pocketboken, med en av Tolkiens egna illustrationer som framsida, var något totalt annorlunda från tidigare läsning. Nu var jag ju bara åtta eller nio år, så det är klart att det var ganska lätt att bräcka de blodfattiga små berättelserna om herr Grävling som snubblar över herr Snigel som läseböckerna i skolan var fyllda av. Men att läsa om Bilbo var egentligen inte att läsa. Det var att se. Bilderna slog upp ur boken, tog sig in i kroppen, och Bilbos värld blev min värld. Uppe i Dimmiga bergens svårgenomträngliga pass var min förtvivlan lika stor som hans. När han lämnades ensam långt nere i en av vättarnas gruvgångar var hans övergivenhet också min övergivenhet. Min identifikation med berättelsens lilla hjälte var total.

På ytan såg det så enkelt ut. En saga som Tolkien från början berättade för sina barn. Ett äventyr, en hjälte, en trollkarl och så alla dvärgar. Tretton stycken mer bestämt. Ja, Dvalin, Balin, Kili, Fili, Dori, Nori, Ori, Oin, Gloin, Bifur, Bofur, Bombur och Thorin Ekenskölde, för att vara exakt, hade objudna trängt sig in i Bilbo Baggers hemtrevliga håla där tekitteln alltid hängde över en värmande eld i den öppna spisen. Det var ett hem där skafferiet var sprängfyllt av kakor och andra läckerheter och där ingenting, absolut ingenting, någonsin hände. Nu inleddes en ny era i Bilbos liv. Mot sin vilja drogs han med på äventyr. Draken Smaug skulle dräpas, skatten i Ensamma berget bärgas och dvärgarnas rike återupprättas i de salar som den eldsprutande besten hade erövrat.

Men det var aldrig berättelsen och inte heller figurerna, hjältarna och monstren i Tolkiens saga som gjorde så stort intryck på mig. Det var just upplevelsen att det i litteraturen verkligen, på riktigt, existerade en plats som stod utanför tiden. En annorlunda, avlägsen och förtrollad plats. Genom mötet med Tolkiens roman kunde jag bibehålla barnets blick på tillvaron.

Det är nog en upplevelse jag delar med många. Alla de som tältat i yrsnön för att få biljetter till premiären av »Hobbit«. Alla de som kommer klä sig i kläder inspirerade av Tolkiens berättelser och där i biomörkret återvända till den där världen de kanske mötte som barn. Alla de miljoner världen över som kanske inte läst alla böckerna, men som ändå upplever att det finns något så lockande i den här berättelsen. En längtan efter något annat, en längtan bort.

Redan under Tolkiens ungdom i början av förra seklet var sekulariseringen utbredd. Världen höll på att bli modern och det i ett rasande tempo. De gamla gudarna hade lämnat jorden och avförtrollningen nådde till slut den stillsamma engelska landsbygden där det lugna vattenhjulet byttes mot fabrikernas skorstenar.

Vore Tolkiens fantasivärld endast ett uppror mot den utvecklingen skulle hans litteratur nog bara blivit till en reaktionär och konservativ pamflett. Fylke, hobernas hembygd, skulle då enbart gestaltat det förlorade paradiset med den hotfulla, moderna, alltmer mekaniserade, världen utanför. Men Tolkiens längtan bort hade en mycket djupare klangbotten än så.

Det finns en gammal tv-intervju från slutet av J.R.R. Tolkiens liv där den nu världskände författaren sitter i sin tjocka engelska kostym bland högar av böcker och försöker svara på reporterns noggranna frågor så gott det går. Han hade inte sökt kändisskapet och nu tycktes han beklämd över hur hans liv hade utvecklats. Han stördes av nattliga telefonsamtal då läsare världen över ville komma i kontakt med skaparen av den värld som de upplevde som så förtrollat levande. Nej, det här var inte vad den gamle språkprofessorn hade velat. Han var ingen guru. Han kanske ville uppmärksamma sina läsare på att det fanns en annan värld, en längtan som kunde stillas med fantasins hjälp. Men han hade skapat världen för sin egen skull.

Så får han i slutet av intervjun frågan som de flesta journalister alltid vill ställa till författare. Vad handlar alla hans böcker om, egentligen?

Svaret kommer förbluffande snabbt, som om det vore så självklart att det knappt skulle behöva påpekas.

– Döden, säger Tolkien.

Det var i första världskrigets skyttegravar som allt började. J.R.R. Tolkien, som tidigt förlorade sina båda föräldrar i sjukdom, miste här även sina närmsta vänner. Tillsammans hade de dragit ut i krig, ensam kom han hem. Men där i den franska gyttjan, i mötet med en av mänsklighetens absoluta nollpunkter, föddes tanken på en annan värld, inte ljusare, men äldre och befolkad av de varelser som kom att ligga professor Tolkien närmast hjärtat – alverna. De som kunde dräpas, men inte åldras. De var inte förutbestämda att dö, som människorna.

Längtan och uppror ligger varandra nära. Det handlar i båda fallen om att hoppas på något annat. Antingen i denna värld, eller i nästa. För Tolkien måste det stora krigets absoluta nedmontering av allt mänskligt närt en hopplöshet som nästan tedde sig som obotlig. Kanske tittade han ut över slagfältet, över all meningslös död, över hela samhällets meningslöshet då ingenting i berättelsen om personliga hjältedåd eller nationell ära hade stämt. Allt var bara grått.

Det är i anteckningsboken från skyttegravarna som den första skissen till hans stora mytologiska epos finns bevarad. Det som senare skulle bli fullt utvecklade språk som verkligen går att tala, utförliga släktträd och ättelinjer, en egen gudaberättelse med både skapelse och fall, har sin grund här.

Få, om någon, har skapat en egen mytologisk värld som är så minutiös, så utförlig, så rik på detaljer.

Det var den andra världen.

Allt samlades i berättelsen som döptes till »Silmarillion«. Det var den boken som var Tolkiens egentliga livsverk, men den blev aldrig färdig. Först på sjuttiotalet, fyra år efter hans död, gavs den ut, sammanställd av sonen.

Med »Silmarillion« hade Tolkiens mytologi troligtvis förblivit en personlig fantasi eller något för en liten hängiven skara. Det var först när idén om lille Bilbo en dag föddes i författarens huvud som den skulle göras begriplig.

Världen befolkades med någon som inte hade alvernas odödlighet, någon som var liten, som ett barn, någon som var lik de personer vi blir när vi återvänder till den fantasifulla blick på världen som vi en gång hade.

En hobbit, helt enkelt.

Bilbo förde ut Tolkiens mytologi över världen.

En gång hade J.R.R. Tolkien lämnat första världskrigets skyttegravar ensam, utan vänner, alla hade de dött, en efter en. Det enda sättet att gå vidare var att skapa en plats dit döden inte nådde. En värld som aldrig, aldrig, förändrades. En värld dit döden inte nådde. Och se, han lyckades, för så länge vi beger oss in i hans värld, vare sig det är via böckerna eller Peter Jacksons storfilmer, så är hans värld levande. För så är sagorna beskaffade, vi gör dem levande med vår fantasi. Och så länge vi fantiserar kommer de att finnas till.

»Hobbit: En oväntad resa« har biopremiär den 12 december.

Fakta | Fantasyfader

Filmen »Hobbit: En oväntad resa« om hobbiten Bilbo är regissören Peter Jacksons uppföljare till den enorma succén med de tre filmerna som bygger på den engelska författaren och professorn J.R.R. Tolkiens (1892–1973) böcker »Sagan om ringen«. I själva verket är sagan om Bilbo, som kom ut 1937, en föregångare till »Sagan om ringen«, som kom 17 år senare.

Tolkien betraktas av många som skaparen av den moderna fantasylitteraturen för hans stora framgångar i genren, trots att många publicerat fantasyverk före honom.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera