Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Mot pyramiderna

För tre veckor sedan i dag promenerade jag på Tahrirtorget i Kairo i jakt på frukost, inte lika lätt en fredagsmorgon som resten av veckan eftersom det är helg. Däremot inte farligt. De första reaktionerna mot president Mursis dekret, där han givit sig vida men oklara rättigheter, hade utspelat sig under natten.

Ett hundratal huttrande demonstranter med blodsprängda ögon som övernattat på plats satt utspridda vid husväggarna. Hotfull var stämningen inte. Kairo med sina 17 miljoner invånare var fram till nyligen en av världens tryggare storstäder. Man är liksom inte rädd för folk där. Det är den livsfarliga trafiken som får adrenalinet att skjuta i höjden. Och stridsvagnarna, förstås, fast de ännu var otänkbara den morgonen.

Tahrirtorget är inte ett torg i vår mening. Det är en hårt trafikerad jätterondell som demonstranterna stänger av när de behöver en plats att samlas på. Det mesta av dagen innan hade jag tillbringat på Egyptiska museet på torgets nordsida. Jag hade aldrig tagit mig dit utan hjälp från vänliga egyptier som i olika omgångar vallade mig över gator som såg ut och kändes som motorvägar. Det var dem den här krönikan skulle handla om. Dem och alla andra jag mötte, ytligt eller i timtal, om turistnäringen som stod för mer än vart tionde jobb i landet men som nu är i djup kris för att vi inte vågar åka dit.

Jag ville skriva om matthandlaren som är specialiserad på försäljning till nordiska turister, vars enda butik i Luxor föder över tusen personer i hantverkarfamiljer. Jag ville skriva om privatchauffören som finansierar kompletterande privatlektioner åt sina barn med sin dricks. Om andras ungar som går i skolan i skift och bidrar till familjekassan resten av dagen genom att sälja krams och tigga kulspetspennor.

Jag ville skriva om de alltid högskoleutbildade guiderna. »Turismen bygger på orättvisor,« suckade en av dem. »När vi blir ett jämlikt land vill ingen hit.« Fast vi reser ju till Frankrike, till USA, svarade jag, fast det är dyrt. Han höll med i sak, men menade att Mubarak-regimen alltid hade premierat charterturism till Hurghada och Sharm – en turismform som rimmar extra illa med islamiska värderingar. Nu drömde många om andra typer av satsningar. »På somrarna är det för hett för kulturturisterna. Om vi belyste alla monumenten så att man kunde besöka dem kvällstid, och spendera dagarna vid poolen, skulle högsäsongen bli tre månader längre. Men regeringen är inte intresserad.«

De flesta i turistnäringen är daglönare och lever i det korta perspektivet. För 22 dagar sedan på eftermiddagen vågade man hoppas på en ljusning. Vid solnedgången stavade Mursis dekret varsel, varsel för varenda kotte i en av landets största industrier. Jag hade velat skriva om det paradoxala att det aldrig funnits en bättre tid att besöka Egypten än denna vinter. Om den obegripliga lyxen att vara de enda besökarna i Isis-templet på Philae, om hur glest det är mellan kryssningsfartygen på Nilen, om hur restaurangutbudet i städerna exploderat sedan revolutionen. Om välkomnandet.

Men det var ingen riktig revolution, för i grunden har militären fortfarande makten och folket är religiöst polariserat, och demokrati är inte en medfödd mänsklig kunskap, vilket vi har sett i östra Europa sedan 1991. Kompromissvilja är en färdighet som måste värkas in. När jag skriver detta väger människorna i arabvärldens folkrikaste land priset på ett inbördeskrig i sina tankar, och ber om ett politiskt mirakel, och dör på gatorna.

Res inte dit nu. Men res så snart man kan. Det sekulära samhällsbygget behöver pengarna.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera