Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Fienden i ny form

Snön yrde i vintersolen när Natos generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen landade med sin helikopter i bästa Bond-stil vid Högfjällshotellet i Sälen, skådeplats för Folk och Försvars årliga rikskonferens där just Nato var det stora samtalsämnet.

Bara en medlemsstat kan vara garanterad hjälp från försvarsalliansen, påpekar DN:s ledarredaktion (15/1), så vill Sverige vara på den säkra sidan gör vi bäst i att gå med. Men nog kan vi ganska kallt räkna med assistens om exempelvis ryska stridsvagnar skulle rulla in; att Nato gärna uttrycker sig lite tveksamt kring detta har att göra med att de vill rekrytera en ny medlem. Då är det ju ingen idé att låta som om potentiella medlemsländer kan få mjölken gratis utan att köpa kon, som man uttrycker det i USA. Om det varit särskilt hövligt av oss att räkna med hjälp från Nato utan att vara formell medlem, och utan att ge Nato något formellt erkännande som Sveriges livlina, är en annan femma. Och nu närmar vi oss den närmast existentiella kärnfråga som äntligen blivit en het potatis, nämligen den om Sveriges försvarspolitiska identitet. Är det rimligt att fortsätta hålla uppe neutralitetsskynket för folket, när hålen i det gapar pinsamt stora – inte minst efter vad som framkommit om Sveriges »oberoende« under kalla kriget? Nej, det är hyckleri i stor skala. Det enda rätta ur denna synvinkel vore att räta på ryggen och be om medlemskontraktet efter en rekordlång men fruktlös romans, eller för att återigen använda ett amerikanskt uttryck, »Put a ring on it!«.

Det förutsätter dock att det finns ett hot mot Sverige som kräver den typen av skyddsväst, som självklart kommer med tunga förpliktelser. I Sälen skämtades det friskt om överbefälhavare Sverker Göranssons uttalande om att Sverige kan försvara sig i ungefär en vecka vid ett begränsat militärt angrepp (vilket försvarsminister Karin Enström är nöjd med). Men vilka aktörer skulle ligga bakom en sådan märklig, regional attack? De totalitära tendenserna i Putinland är såklart oroande, men har Kreml verkligen siktet inställt på Gotland? Ett Nato-medlemskap skulle trigga irritation men knappast blodsmak hos den ryska björnen. Mer troligt är att hotbilden mot Sverige fortsätter att bestå av exempelvis industrispionage, cyberattacker, terrorism och naturkatastrofer. Frågan är därför om vår bristande försvarsförmåga är ett så stort problem som många försvarsvänner vill göra det till, eller om det handlar om sårad patriotisk stolthet nu när den nesliga sanningen (som så många trots allt känt till) diskuteras öppet. Det är också svårt att se hur ett Natomedlemskap skulle förhindra en översvämning eller hackade hemsidor.

Ett mer akut hot än det om invasion är politisk extremism, Folk och Försvars andra stora diskussionsämne. Alltför länge har det förlegade vit makt-begreppet hängt kvar hos europeiska säkerhetstjänster, däribland svenska Säpo, trots att dagens extremhöger är mer mångfacetterad än så – och farligare än en handfull avdankade skinnskallar. Numera finns också en parlamentarisk antimuslimsk gren som med demokratiska medel försöker urholka demokratin, bland annat genom att frånta minoriteter deras rättigheter. Vi ser också en militant variant på samma ideologi, den så kallade kontrajihadismrörelsen, som fött och gött tusentals skrivbordskrigare, nya gaturörelser och en av Europas värsta terrorister genom tiderna, Anders Behring Breivik. Och i demokratins vagga, Grekland, har den tidigare uträknade nynazismen plötsligt vunnit politiskt inflytande i form av parlamentspartiet Gyllene gryning. Den organiserade rasismen stärker med andra ord sitt grepp på alla fronter. Så bekvämt då att bara fokusera på en, i de flesta europeiska länder, marginaliserad gren.

Om det är någon viktig påminnelse jag tar med mig från Folk och Försvar, denna vintersäsongens i flera bemärkelser insnöade Almedal, så är det nog detta: vissa försvars- och säkerhetspolitiska föreställningar lever sina egna liv, oberoende av faktiska omständigheter men understödda av olika intressenter. Som invasions-hotet, eller den simplifierade bilden av extremhögern. För att inte nämna den heliga svenska alliansfriheten.

***

För övrigt hoppas jag att folkpartiet i Stockholm får gehör för sitt förslag om att hedra Fryshusets grundare Anders Carlberg med ett minnesmärke. Carlberg (1943–2013) var en eldsjäl, för tidigt slocknad, som såg människan i extremisten – en förutsättning för att kunna hjälpa unga att lämna destruktiva miljöer.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera