Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Kultur

Vårens salongsberusning

När det kommer till kreativitet är den glada amatören proffsigast.

»Hur skiljer man en amatör från en riktig konstnär? Svar: Proffsen signerar sällan sina verk på framsidan. Stöter man på en målning med ett snirkligt monogram i nedre högra hörnet kan man vara tämligen säker på att den skapats av en oetablerad konstnär«, skrev Dagens Nyheters kritiker Bo Madestrand i samband med fjolårets Vårsalong på Liljevalchs i Stockholm. Nu är det dags igen för det som brukar kallas »amatörernas julafton«. För Vårsalongen är folkkär, lättillgänglig och utåtriktad. Vem som helst kan skicka in sitt konstbidrag, och få det antaget till utställningen. Det där går inte riktigt hem i de fina salongerna.

För ett decennium sedan försökte den dåvarande ledningen förfina tillställningen genom att höja kraven på professionalitet. Men den nuvarande bossen Mårten Castenfors hyllar folkligheten. Själva premissen för Vårsalongen är just en blandning av etablerade och oetablerade konstnärer. Amatörismen provocerar. Men vad ryms egentligen i begreppet? En amatör, av franskans amateur, är en person som ägnar sig åt en verksamhet utan att ha den som yrke; motsatsen till professionell. I så fall innebär professionalitet inom kulturvärlden en högre utbildning, ett kontrakt – exempelvis med ett skivbolag, eller att man kan försörja sig på sin gärning.

Men det finns inget givet samband mellan professionalism och kvalitet.

Precis som historikern Rasmus
Fleischer tidigare påtalat på sin blogg »Copyriot«, kan ett för stort fokus på professionalisering snarare vara direkt skadligt. Ta den svenska jazzens utveckling på 1920- och 1930-talen, till exempel. Då drev Svenska Musikerförbundet linjen att bara de fackligt anslutna heltidsmusikerna hade rätt att spela musik mot betalning, trots att det var de unga »glada amatörerna« som drev musikgenrens utveckling framåt. De etablerade musikerna – ofta gamla militärmusiker – fick öknamnet »fanjunkarsynkoper« för sin uselhet.

Ofta är det »glada amatörer« som snabbast absorberar nya stilar, impulser och strömningar.

Svenska Filminstitutets beslut att numer bara ge produktionsstöd till etablerade producenter, kritiseras likaså för att lägga krokben för egensinniga debutanter. Om inte annat känns synsättet förlegat med tanke på utvecklingen att allt fler kulturutövare tar makten över hela produktionsprocessen för sina verk. Bara i veckan kom nyheten att »South Park«-skaparna Trey Parker och Matt Stone startar en egen studio. Svenska exempel finns överallt. Ta musikkollektivet »Ingrid«, där flera artister gått ihop och startat eget skivbolag och studio. José González som spelade in sin första skiva i en garderob. Hyllade popduon First Aid Kits hemmainspelade »Tangerine« som var början på ett internationellt segertåg. Och houseartisten Avicii som lejer sina fans för att crowdsourca och komponera nästa hit.

När verktygen för produktion och marknadsföring finns tillgängliga för alla och envar och allt fler har tillgång till hela världens informationskanal blir det allt svårare att dra en skarp gräns mellan vem som är proffs och vem som är amatör. Det är dags att kasta idén om amatörismen i papperskorgen. Det räcker med att skilja på bra och dålig konst.


Vårsalongen öppnar den 25 januari på Liljevalchs i Stockholm.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera