Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Visa oss pengarna!

Nyamko Sabuni uttryckte åtminstone en tydlig övertygelse som jämställdhetsminister.

I debattartiklar och tv-studior förkunnade hon att den privata välfärdssektorn var den kvinnliga frigörelsens nya arena. Utslitna sjuksköterskor och vårdbiträden gick en ljusare framtid till mötes, där en uppsjö av glimrande arbetsgivare lockade dem med lönerna, arbetsvillkoren – och respekten – de förtjänar. »Så fungerar konkurrensen och den fria marknaden«, konstaterade Sabuni nöjt på Newsmill för ett år sedan.

På samma barrikad står Svenskt Näringsliv, SvD:s ledarsida, bolagssossarna och alla andra som försöker få s-kongressen att acceptera vinster i välfärden i april.

Sedan LO presenterade sitt förslag om vinstbegränsning och en ny bolagsform för välfärdsföretag för två veckor sedan har den samlade kritiken högerifrån handlat om jämställdhet. Något nästan alla väljare värnar om, till skillnad från privata vinster i välfärden, som en stor majoritet också av borgerlighetens sympatisörer motsätter sig.

I övrigt hör man ju sällan Svenskt Näringsliv ta ton i jämställdhetsdebatten. Och det är inte ofta detaljhandeln beskrivs som en stark feministisk kraft bara för att den består av många olika vinstdrivande aktörer och i huvudsak sysselsätter kvinnor. Oavsett sådana motsägelser är det sant att det finns ett stort värde i att möjligheten att välja mellan arbetsgivare också omfattar välfärdsanställda.

Det är däremot en fantasiföreställning att detta i sig skulle göra dem till välbetalda vinnare.

Något som ofta förbises i vinstdebatten är att privat välfärd är lika skattefinansierad som offentlig. »Konkurrensen« och »den fria marknaden« avgör inte huvudsakligen priset på en sjuksköterska. Inom vissa områden kan privata aktörer, när de måste, betala bättre än offentliga. Sjuksköterskor inom framför allt privat äldreomsorg tjänar mer än kommunala kollegor, medan exempelvis akut- och ambulanssjuksköterskor inte kan vänta sig några lönelyft. Friskolorna har haft en ytterst marginell påverkan på lärarnas löner. Och så vidare.

Det entydiga lönesamband som förföriskt målas fram finns inte, eftersom mängden skattepengar är begränsad, och inget som välfärdsföretag kan trolla fram. Det ekonomiska utrymme de kan skapa genom effektivisering är begränsat och därifrån ska även vinsterna plockas.

Som framgår av SNS bespottade men utmärkta rapport »Konkurrensens konsekvenser« från 2011 kan man heller inte säkert säga att kvaliteten har blivit bättre av privatiseringen, om man bortser från värdet av själva valfriheten. Det finns inte heller några belägg för att den har blivit sämre.

Däremot står det numera helt klart att företagen inte är någon lösning på det som är den riktigt frågan. Den handlar uteslutande om pengar. Hur mycket vi ska satsa på välfärd och varifrån ska de hundratals miljarderna tas?

Vinstdebatten är en smitväg. Högern och riskkapitalfinansierade sossar som Stefan Stern kan låtsas att finansieringen är säkrad bara företagen får komma in och trolla lite. Utan att behöva tala närmare om känsligare ting, som behovet av skatteintäkter.

Vänsterdemagoger kan i stället tuta i folk att det är företagens vinster som riskerar att tömma välfärden på pengar.

Samtidigt sitter vi på en »tidsinställd bomb«, som livsmedelsjätten Unilevers vd Paul Polman uttryckte det i en intervju med tidningen The Telegraph i veckan, inför det ekonomiska toppmötet i Davos. Han konstaterade att politikerna inte vågar berätta den bistra sanningen, och det är lika sant i Sverige. Här beräknas antalet människor i pensionsålder ha ökat med 53 procent fram till 2030.

Per Borg, den tidigare socialdemokratiska statssekreteraren, beskrev i sin hastigt bortglömda ESO-rapport från 2009 ett »finansieringsglapp« i välfärden, som vid det laget beräknades ha blivit 150 miljarder kronor stort.

Haken är politikerna. De har inte gett framtidens gråhåriga skäl att tro något annat än att de kommer att få åtnjuta samma fina, svenska välfärd som de vant sig vid sedan barnsben. Det är möjligt att våra politiker tänker att allt nog kommer att lösa sig bara man pumpar in tillräckligt mycket privata försäkringspengar i den vårdindustri som nu växer fram. I så fall borde de säga det. Tystlåtenheten är ett svek.

Den stora lobbykampanj som nu pågår inför s-kongressen är förrädisk. Det är dags att alla de som nu predikar välfärdsföretagens frälsning, liksom deras svurna motståndare, visar oss pengarna.

För övrigt är det enormt betydelsefullt att Sveriges Radios reporter Daniel Velasco, senast i veckans ohyggliga dokumentär »Den fastspända flickan«, bedriver skoningslös tillsyn över den undermåliga ungdomsvården. Men bedrövligt att inte staten gör detsamma.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera