Det räcker inte med polisen

Repliken återgavs i SVT-programmet »Uppdrag granskning« i onsdags, om kvinnohatet på nätet.

Den som tidigare läst artiklar i ämnet av journalisterna Maria Sveland och Åsa Linderborg – båda förekom i programmet – kan inte spela oskuld, men många oförberedda tv-tittare hoppade säkert högt i soffan. Överrumplade av det grova språket, de sexualiserade hoten och den måleriska sadismen. Varifrån kommer allt detta hat? Vad betyder det? Och vad ska vi göra åt det?

»Uppdrag gransknings« exempel var pedagogiskt. Förutom en rad kända kvinnliga journalister och opinionsbildare intervjuades Julia, 21. Hon hade skrivit ett kritiskt inlägg på H&M:s hemsida. Varför sålde företaget T-tröjor med rapparen 2Pac:s bild på? I dag är han död, men dömdes på sin tid för narkotikabrott och sexuellt övergrepp. Julia hade väntat sig mothugg, men inte den stormflod av flera tusen hatiska inlägg, där man ville se henne våldtagen och mördad eller uppmanade henne  att begå självmord. Enligt uppgift i programmet hade H&M plockat bort tusentals inlägg, men programmet hade ändå kunnat gå igenom fler än två tusen hatmejl efter en månad.

Om vi skulle försöka ta den unge mannens taffliga försvar på allvar? »Det är ju bara text«, sa han, medan någon annan tyckte att just hans hatiska text försvann bland tusentals andra. »Det var ju bara ett av flera tusen.«

Om vi enas om att det »bara« är text, så har vi att göra med en helt ny litterär genre, på gränsen mellan olaga hot och sadistisk novellkonst. Det finns förstås rap-texter både på engelska och svenska som närmar sig detta gränsland, men då betraktar vi dem som del i en litterärenre. Många är kritiska, men rappare har sin konstnärliga frihet, så länge som de bara sjunger om vidriga dåd.

Däremot får man inte skicka samma budskap med direkt adress till en annan människa. Då är det förtal, eller olaga hot.

Lisa Bjurwald är en av Sveriges mest kunniga journalister när det handlar om högerextremism i Europa. Hennes nya bok, »Skrivbordskrigarna«, landar rätt i vinterns yrvakna debatt om hot och hat på nätet.

Bjurwald ställer många angelägna frågor och vädrar teser, bland annat att gruppdynamiken och det laglösa klimatet får användare att gå allt längre, och vår okänslighet ökar, för grovt språk, hot, sexism och rasism.

Men är vi avtrubbade? Just vinterns debatt om hatet, inte minst mot kvinnor, där Åsa Linderborg, Katarina Mazetti, Katrine Kielos och andra har vittnat vältaligt, visar på motsatsen. Många har tvärtom fått nog.

En spontan reaktion, både efter Åsa Linderborgs artikel i Aftonbladet i- december, efter Bjurwalds bok och »Uppdrag gransknings« program, är att polis och åklagare måste vakna.

I sin bok undrar Bjurwald varför det svenska rättsväsendets hållning är så ljum; varför vi tillåter saker på nätet som vi aldrig skulle acceptera i den »fysiska världen«. Ett svar ger hon själv, efter att ha suttit av rättegången i Oslo, mot Anders Bering Breivik: juristerna är beklämmande okunniga och naiva vad beträffar höerextremismen på nätet. Det har hon säkert rätt i.

Men framför allt är detta en prioriterings- och resursfråga. Hur mycket tid vill och kan polisen lägga ner på att spåra inlägg som »bara är text«, som ingår i ungdomarnas socialiseringsprocess? Instagram-kravallerna i Göteborg visar att detta i första hand är ett socialt problem, inte ett polisiärt.

»Näthatet« är en ohanterlig amöba av högerextremism, patologiskt kvinno-hat, moralpanik och ungdomars behov av att testa gränser. Jag vill absolut inte förringa problemen, men det är viktigt att skilja på de olika genrerna av näthat. Var håller forskarna hus? Här behöver vi både sociologer, litteraturvetare och kommunikationsvetare – vad är allvar, och vad kan civilsamhället och medierna, både gamla och nya, göra åt saken? Att bara ropa på åklagare räcker inte. Så länge polisens uppklarningsprocent vid hot, hat och misshandel i det verkliga köttlivet är så låg, hur mycket resurser ska vi lägga på näthatet? Polisen lade ner Julias anmälan. De brydde sig inte ens om att gå igenom de två tusen mejlen.

Men som Julia säger i programmet:

– Tänk om någon av dem är på riktigt.

För övrigt så skulle jag vilja ha en kondenserad version av »En pilgrims död« för hemmavideon. En version med bara Johannes Brost. Ingen skugga på Malmberg, Karlsson eller af Sandeberg, men i denna serie av pratkvarnar var den tigande Brost självlysande.