Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Kultur

Dunhamstyle

Hon är ung, kontroversiell och geniförklarad för tv-serien »Girls« som nu börjar på SVT. Bakom Lena Dunhams framgång ligger en mycket medveten strategi.

När Lena Dunham blev dumpad av sin pojkvän från college, ringde hon honom och grät varje dag i en månad. Sen flyttade hon tillbaka hem till sina föräldrar, blev förälskad i någon annan, och när expojkvännen några månader efteråt återvände till New York för att säga att han saknade henne, var det plötsligt för sent (dessutom hade hon alltid haft vaga misstankar om att han egentligen var gay). Två år senare skickar hans föräldrar ett mejl till Lena där de säger hejdå och berättar att de ska blockera henne på Facebook. Det är en fantastisk liten osannolik historia, som Dunham själv skrivit om i The New Yorker, och som tycks ha lånat inspiration till det avsnitt i tv-serien »Girls« där Hannah Horvath, spelad av Lena Dunham, stämmer möte med sin gamla collegepojkvän Elijah. Hannah ska berätta att han smittat henne med HPV, men blir själv tagen på sängen av att Elijah numera lever med en man.

Tjugosexåriga Lena Dunham har på kort tid gått från att vara en relativt anonym indiefilmskapare till att bli en stjärna i den omöjliga tv-branschen, med HBO-serien »Girls«, om fyra New York-tjejer i tjugoårsåldern som försöker hitta sina vägar i yrkesliv, vänskap och kärlek. Dunham är seriens skapare, manusförfattare, regissör och huvudrollsinnehavare. När hon kom till HBO hade hon inte mer än en lös idé om att göra något om några tjejer som inte visste vad de ville med sina liv, som inte hade några pengar och som hade dåliga pojkvänner – tv-bolaget nappade. »Girls«, vars andra säsong sänds i USA just nu, är en total succé och Lena Dunham har fått ett kontrakt på över tre och en halv miljoner dollar för sin kommande essä- och rådgivningsbok »Not That Kind of Girl«. Lena Dunham lever Hannah Horvaths dröm.

Dunham beskrivs som ett ungt, kontroversiellt geni som människor över hela världen älskar att älska och älskar att störa sig på. Kritikerna rör sig inom ett brett spektrum: från att klaga på att en person med hennes kroppstyp har mage att visa sig på röda mattan i minishorts, via protester mot att alla medverkande i »Girls« har kända föräldrar – Lena Dunham är dotter till New York-konstnärerna Laurie Simmons och Carroll Dunham – och redan från början är privilegierade, till att föra fram relevanta argument om bristen på icke-vit representation i tv-seriens rollista. Högt och lågt, med andra ord. De som älskar »Girls« däremot, de älskar passionerat, förbehållslöst, okritiskt. Fansen hyllar Dunham inte minst för det feministiska anslaget i serien; för hennes mod att plocka in den helt vanliga kvinnokroppen, naken och på bästa sändningstid. För trots att serien på många sätt utmanar bilden av hur en kvinna ska vara, också till sin karaktär, är det just den kroppsliga vanligheten som prisas. Det där att Lena/Hannah ser ut som tjejer gör mest: en lite wobblig mage, blek hy, tatueringar och en och annan illasittande vintageklänning. Det räcker tydligen för att göra revolution i rutan – i synnerhet när det görs i kombination med explicita sexscener och ett gäng tjejer som ärligt talat är rätt osympatiska och självupptagna. Hur vanlig Hannah är som person är en annan fråga: Hur många känner du som på en anställningsintervju skulle skämta med en presumtiv arbetsgivare att han är våldtäktsman? Eller som skulle försöka förföra sin sextrakasserande chef och när hon blir avvisad hota med att stämma honom?

Berättelsen om Lena Dunham är rätt unik i sitt slag. Det är inte bara det att hon bekänner sig till den autofiktiva trend som sköljer över i snart sagt alla kulturella kanaler, och som handlar om att konstnären frikostigt lånar ut av sitt eget liv till det kreativa skapandet. Dunham tar det ett steg längre, och det är som om de två, den verkliga Dunham och den fiktiva Horvath, följer varandra – ja, nästan skapar varandra i offentligheten. Lena Dunhams Instagramflöde, öppet för var och en som vill följa, med sina festbilder, skärmdumpar på sms från mamma, kompisar i galna kreationer, hundar och osmickrande närbilder på henne själv, skulle lika gärna kunna vara Hannah Horvaths. En bild som visar en rännil av blod som rinner längs ankeln och ner över den nakna foten på ett överbelamrat trägolv har texten »Ännu en nästan ödesdiger rakningsolycka«, ett självporträtt tillsammans med hunden kommenteras med orden »Jag har två hakor, Lamby har knappt en«. Och så där håller det på. Vore det bara inte för bilderna från Golden Globe-galan, eller bilden av Dunham som Annie Leibovitz plåtat för Vanity Fair – ett liv som Hannah bara skulle drömma om – hade det varit omöjligt att se skillnad mellan verklighet och dikt.

Lena Dunham är på många sätt identisk med sin rollfigur Hannah – de ser likadana ut, de pratar likadant. Ändå finns en relevant skillnad: Dunham flippar inte ur som Hannah gör. Hon säger inte de där halsbrytande knäppa sakerna som gör att jag måste pausa och tänka på annat minst en gång varje avsnitt av »Girls«. Hon har kontroll. Och, den kanske mest väsentliga skillnaden: Dunham verkar lycklig. Hon berättar öppet om kärleken till pojkvännen Jack Antonoff (eftersom hon inte förstår varför man inte skulle berätta det för alla om man är kär i en fantastisk person), men paret ska inte gifta sig. Inte förrän det blir lagligt för samkönade par att göra detsamma. Det är ett i raden av politiska uttalanden som hon gjort, ett annat är den video för Obamas omvalskampanj där hon jämför första röstningen med första sexet – »första gången ska inte vara med vem som helst, det ska vara med en fantastisk kille«. Den där lyckan och urskillningsförmågan ligger långt från Hannahs tilltrasslade kärleksliv. Första säsongen av »Girls« fortsätter hon envist att hänga fast vid Adam, trots att han vill att hon spelar en elvaåring som blir våldtagen, säger åt henne att de ska leka tysta leken när han tycker hon pratar för mycket och blir förbannad om hon dyker upp utan att ha sagt till först.

Ändå är likheterna mellan Lena och Hannah alltjämt fler än skillnaderna. Hannah Horvath – och, bedrägligt eller ej, i förlängningen därför också Lena Dunham – har blivit en identifikationspunkt för vita, strejta medelklassfeminister, som trots sin övertygelse hellre har dåligt förnedrande sex än inget sex alls. Och det är just det realistiska anslaget, den förväntade identifikationen, som markant skiljer »Girls« från uppenbara föregångaren »Sex and the City«. Hannah har ingen kolumn i en stor tidning som Carrie Bradshaw, inga Manolo Blahniks i garderoben, och definitivt ingen Mr Big som är och förblir hennes livs kärlek. Kanske är det paradoxalt nog därför som just »Girls«, till skillnad från andra, betydligt mer verklighetsfrånvända serier, fått så mycket kritik för hur serien upprätthåller normer kring till exempel vithet och klass.

I anspråket att skildra vanliga liv ligger också en fara inbäddad – att de som ändå inte känner igen sig blir förbannade. Det ska villigt erkännas att jag aldrig känt mig så alienerad från ett gäng fiktiva karaktärer som jag gör med Hannah och hennes kompisar. Jag kan inte relatera till något av det de gör, och det finns inget i deras liv som jag önskar fanns i mitt (nåja, möjligtvis med undantag för möjligheten att bli uppraggad av ett apoteksbiträde när man hämtar ut vagitorier åt sin mamma). »Girls« erbjuder varken identifikation eller eskapism för mig, jag tycker inte ens att det är särskilt bra tv alla gånger. Men trots det, är det svårt att få nog av den här serien. Av Hannah Horvath. Av Lena Dunham. Det är svårt att sätta fingret på vem av dem man blir så ohjälpligt fascinerad av, och förmodligen är det just det som är grejen – att Hannah och Dunham liksom levereras i samma paket.

Den offentliga persona som Lena Dunham skapat är i princip identisk med Hannah Horvath, och det är sannolikt högst avsiktligt. Dunham vill att vi ska läsa henne genom Hannah. Hade hon inte velat det hade det varit den enklaste sak i världen för henne att göra distinkt åtskillnad mellan fiktion och verklighet. Förutom att Dunham är uttalat intresserad av bekännelsen som konstform, är det nog just här hennes verkliga genialitet ligger. Genom att skapa en fiktiv person som har så många beröringspunkter med hennes eget liv, skapar hon en myt som får liv även utanför serien.

När Lena Dunham gästar David Letterman och får frågan om hur mycket av »Girls« som egentligen är självbiografiskt, ger hon ett på samma gång pragmatiskt och avslöjande svar: »Vissa dagar vill jag verkligen känna mig som en författare och då säger jag att jag har hittat på 89,5 procent av materialet, men andra dagar säger jag att jag skriver mig själv och ändrar namnen bara.«

Att sudda ut gränserna mellan sig själv och sin fiktiva skapelse, i det offentliga, måste också vara det smartaste, enklaste sättet att fortsätta värna sitt privatliv. Dunham ger oss de delar av sig själv som är Hannah, för de har vi ju redan sett. Så kan resten, den Lena Dunham som finns utanför berättelsen om Hannah, förbli en hemlighet.

Första avsnittet av »Girls« visas den 12 februari på SVT2.

Fakta | Långfilmsdebuterade 2010

Lena Dunham föddes 1986 i New York, som dotter till konstnärerna Laurie Simmons och Carroll Dunham. Hon beskriver sin uppväxt som kärleksfull och tillåtande, och fortsatte efter sina collegestudier att bo hemma ända tills hon rätt nyligen hittade sin egen Brooklynvåning.

2008 tog hon examen i kreativt skrivande från Oberlin college i Ohio, men redan ett par år tidigare hade hon gjort ett par egna kortfilmer. Det var när hon upptäckte mumblecore, en subgenre inom amerikansk independentfilm med amatörskådisar, naturalistisk dialog och liten budget, som hon förstod att det gick att förena skrivandet och filmen.

Med independentfilmen »Tiny Furniture« år 2010, i vilken Lena Dunham själv, lillasyster Grace och mamma Laurie Simmons spelar huvudrollerna, öppnades världen för henne. Filmen vann priser, och hon blev kontaktad av idolen Nora Ephron, som sett och gillat vad hon såg. När Ephron gick bort förra året skrev Dunham en lika vacker som rolig runa i The New Yorker om en kort vänskap som haft livslång betydelse.

Läs mer: En ny generations röst

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera