Inte bara Berlusconi

Text:

Foto: Scanpix

Han hade tränat hela sommaren. Den 9 oktober 2012 var det dags. Iförd en svart badmössa och simglasögon och med följebåtar på tryggt avstånd crawlade han de 2,8 kilometrarna över Messinasundet, från det italienska fastlandet till Sicilien, där 300 jublande supportrar skanderade hans namn: »Beppe, Beppe, Beppe«.

Beppe, Berlusconi och Bersani. Tre män som innehar huvudrollerna i helgens italienska valdrama. Vissa skulle kalla det för en fars. För är det något den italienska politiken gjort sig känd för är det de osannolika figurer som leder detta hårt prövade land. Faktum är att mannen som under det senaste decenniet dominerat scenen fullständigt, den nu 76-åriga Silvio Berlusconi, nu nästan hamnat lite i skuggan av en annan italiensk ledargestalt. Beppe har miljoner anhängare, så kallade Grillini, som sluter upp på februarivåta piazzor för att lyssna till hans budskap.

Beppe, som heter Grillo i efternamn och har kallats för både populist och demagog, driver sin kampanj från en blogg som är så rörig och full med reklam att det är svårt att tro att den faktiskt är en politisk kraft att räkna med. Minst fyra miljoner italienare sympatiserar med 65-åringens rörelse för direkt demokrati och medborgarinflytande. Movimento Cinque Stelle, som den kallas, har fått öppet stöd från nobelpristagare som Dario Fo och Joseph E Stiglitz.

När Beppe Grillo själv ska beskriva sin rörelse så handlar det mest om vad den inte är. Den är inte ideologisk eller korrumperad, den saknar partiallianser och yrkespolitiker. Det är inte lika lätt att förstå vad den faktiskt vill göra. Klart är i alla fall att dess främsta måltavla är korrumperade politiker som drivs av egen vinning snarare än folkets bästa.

Beppe Grillo låter sig inte enkelt placeras in på den traditionella höger-vänsterskalan. I många frågor står han dock till vänster, bland annat i sin kritik av liberalismen, den politiska klassen och det finansiella systemet.

– Han är en väldigt arketypisk anti-etablissemangspolitiker. Men man vet ganska lite om vilka hans sympatisörer egentligen är, säger Ann-Cathrine Jungar, statsvetare på Södertörns högskola som forskar om populistiska partier.

Under sin tid som framgångsrik ståuppkomiker retade Beppe Grillo gallfeber på många, bland annat den statliga tv-kanalen Rai som han portades från 1986 efter ett grovt skämt om landets justitieminister. Sedan dess ställer han inte upp i några tv-sända valdebatter överhuvudtaget, som en markering mot det i hans tycke så förhatliga politiska etablissemanget. 2007 blev han känd utanför Italiens gränser, och föremål för personporträtt i internationella medier, sedan han lanserat en kampanj under namnet V-dagen, den 8 september 2007. V står för Vaffanculo – dra åt helvete – och samlade drygt trehundratusen namnunderskrifter i ett upprop som krävde att italienska parlamentsledamöter ska tvingas avgå om de blivit dömda för något brott eller är föremål för rättsliga utredningar. Att han, en av Italiens mest kända komiker, själv är dömd för dråp för att ha suttit bakom ratten i en tragisk bilolycka som kostade tre människor livet, tycks inte avskräcka väljarna.

V-dagen blev startskottet för den rörelse som alltså nu kan hamna i landets parlament. Redan har en av dess företrädare, en 40-åring vid namn Federico Pizzarotti, fått väljarnas förtroende som ny borgmästare i staden Parma. Rörelsen tar avstånd från allt vad traditionell partipolitik heter, och saknar såväl avlönade funktionärer som partihögkvarter och kampanjkontor.

Självklart har Beppe Grillo även motståndare, och anklagas alltmer för att vara för dominant som ledare, precis det han kritiserar hos övriga politiker. Han är också en förmögen man som har kritiserats för att inte alltid leva som han lär, vilket den (numera sålda) Ferraribilen i hans garage fått symbolisera.

Smaken för dyra bilar delar Beppe Grillo med motståndaren Silvio Berlusconi. De har åtminstone ytterligare en sak gemensamt; de gillar att förlöjliga ledaren för vänsterkoalitionen, Pier Luigi Bersani. Han är en lågmäld man vars starkaste sida inte är tv-debatter och tal. På Grillos populära blogg går han under det föga smickrande smeknamnet Gargamel, efter den elake alkemisten i Smurfarna.

De senaste opinionsundersökningarna kom för snart två veckor sedan. Enligt italiensk lag är det förbjudet att närmare valdagen än så publicera väljarsiffror. Mätningarna visar på ett ganska jämnt race, då Berlusconis högerallians knappat in på Pier Luigi Bersanis vänsterkoalition, som nu leder med endast dryga fem procentenheter. Beppe Grillos rörelse får mellan tio och femton procent, och är därmed Italiens tredje största parti.

Ett troligt scenario är att Bersani efter valet på söndag och måndag tvingas in i en koalition med nuvarande premiärministern och teknokraten Mario Monti. Bägge har lovat att fortsätta på den inslagna vägen att reformera Italiens krisande ekonomi, vilken är eurozonens tredje största och därmed har avgörande betydelse för dess framtid.

Italiens statsskuld uppgår i dag till 130 procent av BNP och i en internationell jämförelse över hur BNP per capita utvecklats sedan år 2000 så hamnar Italien på plats 169 av 179 länder. Tidningen The Economist konstaterar krasst att de enda länderna som är sämre än Italien är en föga avundsvärd skara bestående av bland annat Haiti, Eritrea och Zimbabwe.

I ett läge där Silvio Berlusconi går framåt i opinionen genom att locka med skatte-amnesti och Beppe Grillos rörelse skördar nya framgångar, kämpar de två mer lågmälda kandidaterna, Pier Luigi Bersani och Mario Monti för att locka väljare med löften om nya jobb och krafttag mot korruptionen.

– Det kommer inte att bli lätt, men vi kan inte ignorera det faktum att vi befinner oss i den allvarligaste krisen sedan andra världskriget och det största problemet av dem alla är arbetslösheten, har Pier Luigi Bersani sagt i sin valkampanj.

Elaka tungor hävdar nu att uppmärksamheten kring den avgående påven har kommit som en gudasänd gåva för honom. För är det någon som kan stjäla showen från Silvio Berlusconi och Beppe Grillo så är det katolska kyrkans högste ledare.

Silvio Berlusconi. Mediemogul och dömd skattebrottsling som har varit landets regeringschef i tre perioder, senast fram till november 2011. Har sagt att han inte vill bli ny premiärminister, utan nöjer sig med att leda högerkoalitionen där hans parti Frihetens
folk ingår.

Nichi Vendola. Vänsterledare, före detta kommunist och öppet homosexuell guvernör från Puglien, som dessutom är publicerad poet. Kan komma att ingå i en allians med mittenledaren Mario Monti.

Mario Monti. Avgående premiärminister som lett den teknokratregering som tog över när Silvio Berlusconi avgick mitt under brinnande skuldkris. Ekonom och före detta EU-kommissionär.

Pier Luigi Bersani. Ledare för mitten-vänster-koalitionen och en före detta kommunist vars personlighet är så långt man kan komma från Silvio Berlusconis. Han vill reformera Italiens ekonomi, men är en dålig talare och gör sig inte bra i tv-rutan.