Värt offra en och annan fisk

Hur många statstjänstemän krävs det för att avliva en akvariefisk? Åtminstone tre, i alla fall i Jönköpings län. Lokala medier berättade historien i början av januari.

Kronofogden höll på att tömma en övergiven lägenhet i Bankeryd, fick syn på ett akvarium med döda fiskar och en liten levande guldfisk. Man ringde länsstyrelsen och djurskyddshandläggare Ingela Björklund skyndade till platsen. Men hon fattade inte något avgörande själv utan kontaktade länsveterinären som kom fram till dödsbeslutet. Medelst ett slag i huvudet förpassades guldfisken till evighetens ocean.

Två månader tidigare hade en djur-inspektör i Västra Götaland gjort kontrollbesök hos en kvinna i Uddevalla som fått djurförbud i maj. I hemmet upptäcktes ett akvarium med fyra små fiskar. Damen förklarade att hon skötte dem åt sin sjuke man, men det dög inte som ursäkt. Statstjänstemannen beslöt att två gula och en grå fisk skulle omhändertas jämte guppyn. Men inte direkt. Utan senare av polisen.

Tidningen Bohuslänningen har dock inte rapporterat huruvida fiskarna fanns kvar när polisen kom. Så var nämligen inte fallet i Halland när lagens långa arm skulle hämta en skäggmunsmal som vid inspektion upptäckts hos en man som tio år tidigare belagts med djurförbud. Fiskägaren förklarade  att algätaren var inlämnad till en zooaffär.

Tre skrattretande exempel på bambifierad byråkrati utan urskiljningsförmåga. Men bakom skymtar malen – användningen av djurförbud enligt djurskyddslagen.

Länsstyrelserna ska ingripa när människor vanvårdar djur. Den som inte bättrar sig efter påpekanden kan beläggas med förbud att hålla djur. Så långt inget konstigt – om det inte vore för tillämpningen.

Den person som förföljer och trakasserar en annan människa kan åläggas kontaktförbud. Mellan oktober 2011 och sista maj 2012 utfärdade åklagare nära 2 700 förbud. De gäller max ett år i taget. Lagstiftaren, alltså politikerna i riksdagen, utgår från att många stalkers tar sig samman. Annars hade skyddstiden varit längre.

Den företagare som svindlat kunder, leverantörer eller staten – genom att storskaligt strunta i skatteinbetalningar – kan ådömas näringsförbud i minst tre och som mest tio år. I december 2011 var 1 500 personer förhindrade att bedriva näringsverksamhet. De flesta hade ett femårsförbud, bara 58 stycken hade den längsta spärrtiden. Också här har lagstiftaren trott på människans vilja till bot och bättring.

När det gäller djurförbuden är det annorlunda. Länsstyrelserna kan sätta tidsbegränsning, men enligt utredningen om ny djurskyddslag (SOU 2011:55) görs det sällan. I regel är alltså förbudet livslångt. Inte heller utnyttjas möjligheten att utdela partiella djurförbud i någon större omfattning. Men det händer. Den -moderate riksdagsmannen Sten Bergheden från Mariestad och hans bror förbjöds att ha hovdjur efter att länsstyrelsen funnit att deras två gamla shetlandsponnyer var avmagrade och hade för långa hovar. De får alltså fortsatt ha hundar, katter och kaniner om de vill.

Den som på grund av missbruk eller psykisk sjukdom vanvårdat djur antas vara ett hopplöst fall. Personen kan inte bli sambo med någon som har hund eller katt med mindre än att partnern gör sig av med djuret. Att rasta den sjuka grannens jycke kommer inte heller på fråga.

I augusti 2011 hade drygt 1 500 personer djurförbud i någon form. Mycket få begär att besluten omprövas, föga förvånande eftersom knappt en handfull varje år lyckas få ändring och då handlar det om att djurskyddet görs partiellt.

Utredaren Eva Eriksson vill se flexiblare tillämpning av djurskyddslagen. Men landsbygdsminister Eskil Erlandsson bör se till att sätta in tidsgränser också för djurförbuden när han väl lägger sin proposition.

Gemene man kan nog svälja en rutten hantering av en och annan akvariefisk, men när själva grunden – lagstiftningen – bygger på en osammanhängande världsbild urholkas förtroendet för de folkvalda. Har vi tidsbegränsade sanktioner för att skydda människor ska samma gälla för att skydda djur.

Två jurister, från vardera justitie- och landsbygdsdepartementet, torde räcka för att formulera ett lagom avvägt lagförslag.

För övrigt får David Camerons folkomröstningslöfte om EU mig att tänka på Ingela Thalén. Socialdemokraterna lovade i valet 1988 att förbättra föräldraförsäkringen. Det blev inte av.  »Det är ett löfte att det är en målsättning som vi lovar att vi har som mål att arbeta för«, förklarade socialministern 1990. Hösten 1991 hette socialministern Bengt Westerberg.

Text: