Minnesord

Gunilla Palmkvist von Bahr

Flöjtist och rektor på Kungliga Musikhögskolan, dog 5 februari, 71 år gammal.

Det var blockflöjtslektionerna i den kommunala musikskolan som blev början på Gunilla Palmkvist von Bahrs musikkarriär. Då var hon sju. Året efter fick hon prova en stor, tung tvärflöjt i trä. Hon blev nästan som förhäxad av den, kämpade för att få den att låta, blåste så att hon blev yr i huvudet men vägrade att släppa den ifrån sig. På den här tiden, i slutet av fyrtiotalet, förknippades flöjten framför allt med militärorkestrar. En del undrade till och med om det ens var möjligt för tjejer att spela flöjt. Det var det förstås.

När nyhetsbyrån TT frågade Gunilla Palmkvist von Bahr på hennes sjuttioårsdag om det var någonting i livet hon var extra stolt över, sa hon att det var att hon hade utgjort en murbräcka mot den manliga dominansen i musikvärlden. Hon var den första kvinnliga blåsaren bland hundra manliga när hon började vikariera i Malmö symfoniorkester, och hon blev så småningom den första kvinnliga länsmusikchefen i Sverige, den första kvinnliga chefen för en symfoniorkester och den första kvinnliga rektorn för Kungliga Musikhögskolan. Men långt innan det hade hon etablerat sig som orkestermusiker och soloartist.

Hon var en nyfiken natur och nöjde sig inte med den traditionella repertoaren utan såg till att få ny musik skriven till sig, totalt över sjuttio verk, bland dem sju stora flöjtkonserter. Hennes soloskivor sålde under slutet av sjuttiotalet i hundratusentals exemplar, extremt bra för att vara klassisk musik. Som artist nådde hon sitt zenit ungefär här.

Men sedan tog hon alltså med sig sin nyfikenhet in i olika typer av ledningsarbeten. Och hon var utpräglat artistisk också här. Ordning och reda var inte hennes starka sida. När hon blivit rektor på Musikhögskolan fick man till exempel tillsätta en förvaltningsstab med mer byråkratiskt sinnade personer. Gunilla var bra på andra saker. Hon kunde se igenom problem, fixera saker som alla trodde var disparata och klura ut på vilket sätt de egentligen hörde ihop, entusiasmera människor och tänka i vilda banor. Allt som fanns i slutet av de banorna gick inte att genomföra. Men en del gjorde det.

En sak som hon låg bakom var att hon var en starkt pådrivande kraft bakom vissa delar i den nuvarande regeringens kulturpolitik, med idéer om skapande skola och sambanden mellan kultur och hälsa. Hennes utgångspunkter bakom det intresset var personliga. Hon hade varit ute och spelat på sjukhus och äldreboenden och sett hur folk vaknade till av musiken, vitaliserades, visade ökad livskraft. Hon hade börjat utreda de här sambanden vid musikdagarna i Virserum och som rektor på Musikhögskolan bildade hon nätverk för tvärvetenskaplig forskning på området. Sedan involverade hon politiken i det hela och satt ända till slutet med som expert i en riksdagsgrupp för kultur och hälsa.

Musiken var livet igenom som en extra
andning för henne, lika självklar och enkel som livsviktig. Den folklighet som hon vann på sjuttiotalet klingade egentligen aldrig av. Det hände kanske att andra musiker fnös åt henne, mumlade att hon kom till en viss nivå som instrumentalist, och sedan blev det inget mer. Men hon åkte alltid runt och spelade, och hon var alltid mycket omtyckt hos den musikintresserade publiken. För hon hade ett sätt att kommunicera med dem som var mer direkt och naturligt än hos de flesta musiker. Hon fick folk att känna att »hon spelar för mig«.

Det sista framträdandet hon gjorde var på en temadag om kulturens betydelse för hälsan på Operahuset i Stockholm. Hon var själv med och planerade programmet från sin sjuksäng, och skrev in sig själv med ett flöjtstycke, medveten om att det förmodligen skulle bli hennes sista framträdande, om hon ens kunde vara med.

Det kunde hon. Hon sköt bort sin rullator innan hon gick in på scenen, och sedan gick hon runt och spelade en improvisation, till synes obehindrat.

Temadagen slutade med att musikalartisten Sean Kelly ledde dem alla i en allsång. De sjöng det årets schlagervinnare – »Euphoria«. Många av dem som var där tog i lite extra. De kände att de gjorde det för Gunilla Palmkvist von Bahrs skull.

 

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera