Svart, gul, röd och grön röra

Text: Jonas Elvander

Foto: Markus Schreiber/Scanpix

Regerande kristdemokratiska CDU har ett stöd på omkring fyrtio procent i opinionsmätningarna och Angela Merkel är mer populär än någonsin. Men det är hon ganska ensam om i sitt parti. När utbildningsminister Annette Schavan nyligen tvingades avgå efter anklagelser om plagiat i sin doktorsavhandling var det den senaste i en lång rad som förbundskanslern förlorat ur sin innersta krets. Merkel, som tidigare varit känd som en kylig ledare orädd för att framstå som illojal, har på senare tid värnat alltmer om sina allierade. Därför är det ett hårt slag mot förbundskanslern.

Dessutom är partiet försvagat efter en serie nederlag i delstatsvalen, senast i Niedersachsen. Det märks dock inte i det nationella väljarstödet och det är mycket tack vare Merkel själv. I en undersökning tyckte hela 81 procent att kanslern gör ett bra jobb.

Regeringssamarbetet med FDP har gått allt trögare och partierna har haft svårt att enas om flera frågor. Men det vore farligt att framstå som passiva och idéfattiga under ett valår. Därför sonderar CDU nu terrängen för att se om det skulle löna sig att gå till val på egen hand utan att binda upp sig mot koalitionspartnern.

CDU försöker positionera sig som företrädare för en social marknadsekonomi i motsats till det marknadsliberala FDP. Detta ska inte bara ses som en distansering från koalitionspartnern utan också som en strategi för att bemöta socialdemokraternas fokus på social- och rättvisefrågor. En annan anledning kan vara att CDU och det bayerska systerpartiet CSU i en av de senaste mätningarna fick hela 43 procent tillsammans. Det skulle kunna innebära egen majoritet.

Vad gäller det svartgula (CDU-FDP) samarbetet tycker en majoritet av väljarna att koalitionen bör upplösas. Och det beror till stor del på den gula halvan. Tidningen Süddeutsche Zeitung skriver att kristdemokraterna har beröringsskräck för sin liberala regeringspartner och jämför partierna med en äkta man och dennes virusinfekterade hustru.

Anledningarna till att FDP anses vara virusinfekterat är flera. Partiets ensidiga fokus på företag och privatiseringar har distanserat dem från mer vardagsnära frågor. De har motsatt sig regeringen i frågan om minimilön och talar hellre om »löneundergräns«. Partiledaren och näringsministern Philipp Rösler är sannolikt den som bidragit mest till partiets kräftgång. I november framkom det att han hade retuscherat en rapport om ekonomiska skillnader. Rapporten visade i klartext hur lönerna ökat för de rikaste medan de sjunkit för de fattigaste. Rösler, som gäller som ung och fräsch, tyckte att rapporten behövde en ansiktslyftning och tillgrep botox-sprutan. »Sjunkande reallöner i lägre inkomstgrupper« blev till »strukturella förbättringar på arbetsmarknaden«, och så vidare.

Den senaste anledningen till FDP:s bekymmer är dock mer prosaisk och heter Rainer Brüderle, partiets gruppledare. I en artikel i tidskriften Stern berättade nyligen en journalist om hur Brüderle i en hotellbar fällt en kommentar om hennes byst. Det utlöste en nationell debatt om sexism och det lilla regeringspartiet framstod plötsligt inte bara som människofientligt utan också ovärdigt. Tillsammans har de här orsakerna gjort att FDP fastnat i området kring fem-procentsspärren i opinionsmätningar. Det har fått flera CDU-politiker att börja oroa sig för att FDP kan ha en negativ inverkan på det egna partiet och flera efterlyser nu nya koalitionspartners inför valet. Företrädesvis de gröna. Här är det inget tal om stödröster.

Med ett stadigt stöd på femton procent har de gröna intagit en alltmer central roll i den tyska politiken. De är omväxlande den mest attraktiva koalitionspartnern för såväl vänster som höger. Men i år har de gröna gjort klart att de satsar på en koalition med socialdemokratiska SPD. Detta till den grad att de kan komma att skriva in det i valmanifestet. Socialdemokraterna också anförtrott sig åt den gemensamma rödgröna saken. Kanslerkandidaten Peer Steinbrück har redan avfärdat en rödsvart »storkoalition« med kristdemokraterna. Men det betyder inte att en sådan inte kan bli aktuell. Eller en svart-grön för den delen. Allt beror på det parlamentariska läget i september.

Sedan den förre finansministern Steinbrück nominerades till SPD:s kanslerkandidat i oktober har han haft det motigt. Snedtrampen har avlöst varandra och partiets opinionssiffror når knappt över 27 procent.

I en intervju klagade han på att ersättningen för kanslersämbetet är för låg. Samtidigt har det uppdagats att han tjänat över två miljoner euro på föredrag och boksigneringar vid sidan av sitt politiska uppdrag. Det rimmar illa med kandidatens hjärtefrågor: ekonomiska orättvisor och ökade klassklyftor. Den senaste fadäsen gällde det italienska valet. Efter att ha kallat Silvio Berlusconi och Beppe Grillo för clowner ställde den italienska presidenten Giorgio Napolitano in ett möte med Steinbrück. Partikollegor som dittills hade försvarat kandidatens frispråkighet kritiserade honom nu för första gången offentligt för att skada landets anseende.

Steinbrücks buffliga framtoning har ofta legat honom i fatet. Ironiska poänger går inte fram i intervjuer, tillspetsade formuleringar uppfattas som elakhet. Gång efter annan har han fått ta tillbaka uttalanden. Men nu tycks partiet försöka vända kandidatens karaktär till en fördel. I ett tal i bayerska Vilshofen i mitten av februari gick han till hårt angrepp mot Angela Merkel. »Den här regeringen är lika omtyckt som en blindtarmsinflammation och en rotfyllning på samma gång«, meddelade han buttert.

Steinbrück och den röd-gröna oppositionen har länge gjort en poäng av Merkels hårdhänta behandling av eurokrisländerna, i synnerhet Grekland. De har utmålat sig som medkännande och solidariska i motsats till den kyligt kalkylerande regeringen. Men Steinbrück satt som finansminister i Merkels förra regering och drev igenom sparpolitiken. Och socialdemokraterna erbjuder egentligen inget nytt recept. Därför är det svårt att vinna mot kanslern på den europapolitiska arenan. På en skuldsatt kontinent framstår Merkel för de tyska väljarna som ett besinningens och ansvarets helgon. Kanske är det därför som socialdemokraterna har gjort ett antal inrikespolitiska angelägenheter till valfrågor: höjning av minimilönen, ökad hyresreglering, höjd skatt för höginkomsttagare och bekämpning av skattebrott. Men det är förslag som inte direkt inspirerar till någon kampanjyra och knappast speglar den hårda retoriken.

Men om något talar för Steinbrück är det paradoxalt nog också hans hårdhet. I debatter med Merkel har han gått så fränt ut att hon knappt har kunnat svara. Hon är uppenbarligen inte van vid det höga tonläget och har lite att sätta emot annat än att peka på de sunda statsfinanserna.

Det parti som har minst utsikter att hamna i regeringsställning är vänsterpartiet Die Linke. Deras valrörelse inleddes med att toppkandidaten Gregor Gysi anklagades för att tidigare ha varit »inofficiell medarbetare« för den östtyska säkerhetstjänsten Stasi. Det är anklagelser som den tidigare advokaten har bekämpat rättsligt ända sedan Berlinmurens fall. Nu har de dock plötsligt materialiserats i form av ett dokument ur Stasi-arkivet. Gysi, som gjort sig känd som rättslig företrädare för regimkritiker i dåvarande Östtyskland, ses som partiets starke man och förhoppningarna på honom inför valet är stora. Partiledningen, som än så länge försvarar honom, kallar det för »häxjakt« och en »kampanj mot östtyskar«.

Om valutgången ännu är oviss är de politiska realiteterna desto mer konkreta. För ett par veckor sedan meddelade EU-kommissionen att lågkonjunkturen fortsätter under året. Den tyska tillväxten kommer att bli lägre än väntat och arbetslösheten i eurozonen väntas stiga över rekordhöga tolv procent. Allt fler ekonomer menar att Greklands skulder (läs: tyska lån) behöver avskrivas. Samtidigt meddelade det tyska miljödepartementet att omställningen från kärnkraft till förnyelsebar energi kan komma att kosta uppemot en biljon euro. Utmaningarna för nästa regering är alltså stora, oavsett koalitionens färger.

Fakta| Val i höst

I september hålls förbundsdagsvalet i Tyskland. Förbundsvalet är det ena av två lagstiftande organ som också utser förbundskansler och regeringschef. Förbundsdagen har 598 ledamöter.