Kultur

Tar huvudrollen

Nu får manusförfattarna mer makt över svensk film. Karin Arrhenius, bakom bioaktuella »Faro«, är en av dem som ­räddar branschens dåliga rykte.

Karin Arrhenius hade just klivit på sitt flyg till Berlin. Planet var halvtomt och hon hade en plats längst bak. Hon satte sig där och tänkte: »Nu ska jag bara sitta stilla här och inte tänka på någonting.« Men plötsligt befann hon sig ute i en skog. Hon såg saker. En man och hans dotter. Hon såg att de var på flykt från någonting. Hon förstod varför de var på flykt. Hon såg början, mitten och slutet och hon förstod direkt att här hade hon en film. Nu går »Faro« upp på biograferna.

– Så den kom till mig som en ren ingivelse, vilket är ovanligt. Men sen är det ju inte så där enkelt heller, det är massor som måste skrivas och val som måste göras. Den där historien kan ju berättas på tusentals olika sätt, säger Karin Arrhenius.

Det här är egentligen också ovanligt, det som vi gör just nu – att en journalist och en manusförfattare pratar om hur ett filmmanus kom till. Det brukar vara skådespelarna eller regissören man vill prata med. Och de brukar säga: »Jag ville göra den här filmen för att det var ett så bra manus.« Fast just den meningen är i och för sig ofta bara en kliché, motsvarigheten till när en hockeyspelare säger att »vi måste börja åka mer skridsko«.

Själva manusförfattaren brukar färre bry sig om. I alla fall i Sverige. Men det håller på att ändras. Karin Arrhenius märker själv att hon får nästan lika mycket uppmärksamhet som regissören Fredrik Edfeldt, som också är hennes man. Det började hända redan efter deras förra film »Flickan«, folk pratade ovanligt mycket om hennes manus.

Och det är på tiden att vi börjar prata om manus. För manusförfattaren är egentligen viktigare än någonsin. Även om Sverige inte riktigt hängt med här.

Utvecklingen har främst drivits på av tv-dramat, som från och med ungefär »Sopranos« för nästan femton år sedan ritade om populärkulturen genom att ta över rollen från filmen som det stora berättande massmediet. Sedan dess har alla manusförfattare med konstnärliga ambitioner i USA flytt från film till tv.

Det som har utvecklats är framför allt en produktionsroll som de kallar för showrunner. Det är en manusförfattare som får fortsätta bestämma. Tidigare satt författarna bara hemma och skrev manus. Ingen ville ha dem med på inspelningarna, de skulle bara vara i vägen. Men i och med att showrunnern tog över kunde tv-serierna behålla deras vision om verket, från de första skisserna, över inspelningen, och ända in i klipprummet. Den sortens manusförfattare står också över regissören i hierarkin.

I svensk film har vi traditionellt haft en roll som liknar showrunnerns – det som efter fransk förlaga kallas auteur. Det kan vara en Ingmar Bergman, en Bo Widerberg, en Jan Troell eller en Roy Andersson, som själva skriver manus och regisserar och vars personliga konstnärliga vision lyser igenom alla led av produktionen. Möjligen har rollen hämmat manusskrivandet för film som hantverk i egen rätt, själva den delen av processen har hamnat lite i skymundan. Det var inte förrän relativt nyligen som Dramatiska institutet började utbilda manusförfattare specifikt.

Även Karin Arrhenius har fått en stark roll som manusförfattare. Hon har kunnat fortsätta hålla sin första idé, den som kom där på flyget. Kunnat fortsätta fixera den och inte kompromissa bort den i den stora produktionsapparaten, samtidigt som hon varit med och tagit beslut om rollbesättningen.

– Det är också ovanligt. Det vill till att man är auteur i så fall. Eller gift med regissören, säger Karin Arrhenius.

Några som var betydligt snabbare på att anpassa sig till det nya tv-dramalandskapet än Sverige var danskarna. Redan i mitten av nittiotalet tittade de på amerikanska produktionsprocesser och anpassade sitt eget arbetssätt efter det. Det gick bra för dem, under 2000-talet har de vunnit fem Emmystatyetter (tv-världens motsvarighet till Oscars) med serier som »Nikolaj och Julie« och varit nominerade till ytterligare tre. Det har varit en ganska lukrativ affär för Danmarks Radio, som kunnat exportera sina serier. Under tiden har Sverige haft svårt att få fram serier för fina priser och utlandsförsäljningar.

Det är anledningen till att Stockholms dramatiska högskola i höstas drog i gång en intensivutbildning för att få fram nya bra manusförfattare för tv. En av dem som gick där var Ulrika Kärnborg, författare och kulturjournalist.

– När folk i Sverige kan titta på alla de här otroligt bra amerikanska tv-serierna, som håller en fantastisk konstnärlig kvalitet, då kan ju inte svenska serier se ut som »Anno 1790«!

Hon förklarar att det som funkat att exportera från Sverige är kriminalhistorier som Beck och Wallander. Sådana får ofta tyska medproducenter att gå i gång och går att sälja vidare dit. Men det är ju tv-drama av en helt annan sort. Det ställer inte samma krav på till exempel bra dialog och starka karaktärer. Är det då tyskarnas fel att vi har svårt att få fram bra manus?

– Nej, det är väl vårt eget fel. Min känsla är att det råder ett ganska ängsligt kommersiellt tänk inom svensk film och tv. Sverige är ett litet land och det finns få resurser, säger Ulrika Kärnborg.

Hynek Pallas, filmkritiker på bland annat Svenska Dagbladet, delar den analysen.

– Det finns inte heller någon stark manustradition i Sverige. Titta på USA, där kan du köpa ett manus i kiosken medan du väntar på tunnelbanan. Du ser folk sitta på tåget och läsa »Pulp Fiction«-manuset.

Han är inne på att det skulle behövas friare utvecklingsstöd för manusförfattare så att de kan hålla sig skrivande, oberoende av om de är inne i någon specifik produktion.

– Bergman var ju en fantastisk manusförfattare men kolla på hans produktionstakt. På ett år kunde han göra två filmer, två pjäser, några essäer, några manus och en roman. Få svenska manusförfattare kan i dag jobba lika mycket som han gjorde. Det görs helt enkelt inte så många filmer, det kan ibland gå flera år mellan en manusförfattares uppdrag. Och då får de inte chansen att slipa sina verktyg tillräckligt vassa.

Hynek Pallas tänker efter en stund.

– Eller så sitter det folk hemma på sina kammare och skriver jättebra manus utan att jag vet om det, för rätt som det är så dyker det bara upp nån … »Svinalängorna«, vem var det som skrev manus på den?

Jag hör hur Hynek Pallas googlar i andra änden.

– Hon gjorde ju en ram som gav en helt ny dimension som inte fanns i romanförlagan – en filmisk dimension dessutom. Det var suveränt gjort.

Han hittar henne.

– Lolita Ray! »Låtskrivare, manusförfattare, festivalarrangör, reklamradiopionjär …« Jag tror fan inte hon har gjort något annat manus än »Svinalängorna«.

Ett särskilt manusbekymmer i Sverige är dialogen.

– Absolut, svenskar kan inte skriva dialog särskilt väl, det är därför vi får så dåliga komedier också, det är svårt att skriva bra komisk dialog, säger Hynek Pallas.

Ulrika Kärnborg tror att problemet med dialogerna i Sverige är bristen på undertext, alltså det där som alltid finns i hur människor egentligen pratar med varand-ra. Att man säger en sak och menar en annan, att man säger saker bara för att någon annan vill höra det, att man inte riktigt lyssnar, att man småljuger och så vidare.

–  Det finns alltför sällan i svensk dialog, säger Ulrika Kärnborg. Karin Arrhenius funderar ett tag på det här med undertext.

– Jag tror att det där stämmer. Men samtidigt tycker jag det är ofattbart att det är så. Det är ju världens mest grundläggande sak att man inte ska skriva dialog så.

I en tv-serie kommer man inte undan dialogen. Ska man göra tio avsnitt med karaktärsteckningar och relationer som fördjupas och förändras måste personerna prata en del med varandra. På film går det faktiskt att komma runt problemet genom att använda sparsmakad dialog och förlita sig mer på bildberättandet. Så har det också ofta sätt ut i svenska kvalitetsfilmer. Men i många av de bästa filmerna på senare år, som Lisa Aschans »Apflickorna«, Gabriela Pichlers »Äta sova dö«, och Ruben Östlunds »De ofrivilliga«, har det här börjat förändras. Dialogen är fortsatt sparsmakad, men den har börjat låta naturlig.

Men allt är inte nattsvart från tv-hållet. Under trycket från omvärlden är branschen på väg att få fram manusförfattare med tillräcklig makt över produktionen för att göra personliga, oängsliga och konstnärligt kvalitativa serier. Både Hynek Pallas och Ulrika Kärnborg lyfter fram Jonas Gardells »Torka aldrig tårar utan handskar« som exempel. Ulrika Kärnborg lyfter också fram Lars Lundström, som ligger bakom »Äkta människor«.

Och så finns ju sådana som Karin Arrhenius i filmen. Vars film »Faro«, liksom »Flickan«, har mycket sparsmakad dialog. Skulle hon då någon gång vilja skriva manus till en film med pratig dialog?

– Ja, och då ska jag skriva bra dialog. Man får väl bara vara lyhörd för hur folk faktiskt pratar och hur de inte pratar. Alla säger att det ska vara så svårt att skriva dialog, men det borde faktiskt inte vara så himla svårt.

Fakta | Fem manus i topp

Karin Arrhenius listar de fem bästa svenska manusen. 

»Ingeborg Holm« från 1913. Manus: Nils Krok.

»Stumfilmen ledde till att fattigvårdslagstiftningen ändrades, visar betydelsen av en riktigt bra berättelse.«

»Kvarteret korpen« från 1963. Manus: Bo Widerberg.

»Genom enskilda individers öden lyckas manus berätta om de stora politiska och samhälleliga frågorna.«

»Nattlek« från 1966. Manus: Mai Zetterling.

»Manus som på ett intelligent sätt väver samman två parallella skeenden i överklassonen Jans liv.«

»Fucking Åmål« från 1998. Manus: Lukas Moodysson.

»Gripande kärlekshistoria, med nästan perfekt (amerikansk!) dramaturgi och en levande, äkta och originell dialog.«

»Äta sova dö« från 2012. Manus: Gabriela Pichler.

»Socialt patos, svärta och humor, i ett manus som känns både helt självklart och väldigt egensinnigt och anarkistiskt.«

»Faro« har premiär den 15 mars.

Läs mer: Stolpig dialog svensk tv-dramatiks adelsmärke

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera