Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Intervju

»Vart jag än går så träffar jag dårar«

Författaren och idiotmagneten Klas Östergren har just satt sprätt på 100 miljoner kronor.

Året var 1980. Med stilbildande »Gentlemen« tog den 25-årige författardandyn Klas Östergren Kultursverige med storm. Generationsromanen undgick få och kom att vidga det litterära uttryckssättet, med finkultur och popkultur ett steg närmare varandra.

En 31-årig Horace Engdahl summerade bäst: »Här bjuds den skamliga ingrediens som en gång gjorde den stora litteraturen läst: underhållning.«

Mer än 30 år senare, snart decenniet efter uppföljaren »Gangsters«, är det dags för ett nytt kapitel i historien om de berömda bröderna Henry och Leo Morgan och deras lugubra lägenhet på Hornsgatan 29 C i Stockholm. Östergren har just avslutat manuset till det som ska mynna ut i långfilm och tv-serie i regi av Mikael Marcimain.

– Jag har tagit in vidden av det här filmprojektet i proportioner. Sex timmar, 100 miljoner, en massa skattepengar – det är ett gigantiskt ansvar.

Även om han ses som en solitär, är han inte någon duvunge i dramats värld.

Men nu handlar det om en modern klassiker i sinnevärlden hos flera generationer.

– Jag är totalt osentimental inför mina egna saker. Är det för långt stryker man och är det tråkigt  stryker man. Men Micke Marcimain är mycket mer pietetsfull än vad jag är. Jag kastar ut, han slänger in – det har varit vår arbetsmetod.

– Vi ska använda oss av allt som anses fult i den ortodoxa filmkonstnärens ögon. För det här är en sorts epik, en historisk film som i princip börjar på fyrtiotalet och går fram till i dag. Därför ska vi använda de här slitna greppen och försöka göra något nytt av dem. Det var ju också det som var »Gentlemens« charm när den kom, att skoja med underhållnings- och deckargenren.

Mycket vatten har flutit under broarna sedan en 19-årig arbetarson – yngst i en bullrig familj på fabriksön Lilla Essingen – romandebuterade efter några estetiskt försigkomna gymnasieår på Södra Latin. I »Attila« finns fullgoda prov på den samhällsudd som allt därefter kommit att genomfara Östergrens produktion.

– Redan vid 13–14 skrev jag insändare i alla möjliga sammanhang. Det var en valps syn på världen, men det var en engagerad valp som trodde att det gick att förändra saker.

Östergren saknar en social och ekonomisk utblick bland dagens unga litteratörer.

– De är oerhört skärpta och kan massa olika teorier. Men jag ser inte att de har varit ute på arbetsplatser, stått med en plastbricka i en verkstadskö och väntat på ärtsoppan.

Även om den egna klasskänslan är intakt, så har han sällan valt sällskap efter ideologi. Han betonar att han gestaltat både manschettproletärer och finanspolitiker.

– Orättvisan är inte något stort problem för mig. Rättvisan är kul att prata om, men den finns ju inte nånstans. Jag har nästan enklare att umgås med dumkapitalister än revolutionärer. En idiotbracka kan uttrycka konstiga åsikter om allt, som jag inte alls delar men naturligtvis registrerar och tänker: »tack för det, här har jag fått en alldeles ny gestalt«.

– Jag har varit ute på lokaler sedan barnsben och det har varit mitt bränsle. Vart jag än går så träffar jag dårar. Står jag i en bardisk i en småstad och det finns en mördare i den stan så kommer han fram och pratar. Det är en konstig regel – jag är en idiotmagnet!

Framöver tror Östergren att det blir glesare mellan de tryckta verken.

– Som författare i dag måste man vara öppen för att den heliga boken, inte längre är helig. Den har profanerats ihjäl. E-böckerna kommer, och jag tycker inte att det är någon stor skandal. Det trycks så jävla mycket skräp, vulgärböcker som belastar systemet. Kanske kan den fysiska boken få ett nytt kultvärde.

Efter att i fyra års tid ha rört sig i filmens begränsade verklighet saknar han skönlitteraturen.

– Att skriva en roman är för mig den ultimata friheten. Allt kan hända. Det är en enorm lyx att få leva i en fantasibubbla, freaka loss och röra sig svepande över olika tidsplan.

– Men jag måste äventyra något i min egen tillvaro. Det måste finnas ett personligt och gåtfullt incitament, någon typ av smärtpunkt som jag tycker är pinsam och som jag förklär.

Det mesta av den paniska dödsskräcken, som var en del av drivkraften i yngre år, är dock borta. Familjefadern Östergren värnar även annat.

– Det har varit en livsstrategi att inte sätta allt på ett kort. Även om jag sitter och skriver på en bok som bara blir skit, så kan jag gå in och laga en gryta som ungarna gillar. Bra så, det var den dagens lilla poäng. Det som hände vid skrivbordet var kanske ingenting. Men det är i alla fall ett sätt att fördela livets smärta.

Fakta | Toast på teatergrillen

Bjuden på lunch: Klas Östergren, författare.

Aktuell: Just utkommit med en ny novell, »Ravioli«, samt skrivit film- och tv-seriemanus till sina egna böcker »Gentlemen« och »Gangster«, vars inspelningar börjar nu i mars.

Åt och drack: En halv toast Skagen och råbiff.

Stod för notan: Jon Asp, som åt en halv toast Skagen och cannelloni.

Var: Teatergrillen i Stockholm.

Fotograferade: Angelica Zander.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera