Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Intervju

»Folk börjar gilla det jag gör och blir beroende«

Programledaren och pysslaren Annika Lantz är van vid att chefer och lyssnare först blir arga på henne.

Att skriva om Annika Lantz kräver att man har samma tempo i sig som det hon använder sig av när hon pratar och associerar fritt. I stöket på stället som är kafé, lunchrestaurang och cykelbutik i ett, är hon liksom inne i nästa fas, nästa ämne, innan jag hunnit fundera färdigt på ämne nummer ett.

Den där snabbheten, de tvära kasten och det svårstoppade är Annika Lantz signum och de flesta program hon gör avhandlar nyheter och aktuella samtalsämnen. Det passar ihop med hennes sätt att tänka. Det är med andra ord helt logiskt att hon nu gör comeback i etern, efter gästspel i »Vi i femman« och i P4 Radio Stockholms program, med »Lantzkampen«, en »frågetävling utan gränser«.

På hemsidan står hon iklädd en grön superhjältedress med ett stort frågetecken på magen. I ena handen håller hon en cylinderhatt och i den andra en drillstav. Programmet ska sändas i P1 på fredagskvällar och programledarens uppsyn gör det tydligt att hon inte har tänkt sig några lågmälda och torrt sakliga fyrtiofem minuter.

Den senaste tiden har hon varit sökande, som hon beskriver det själv. Hon har inte riktigt hittat sin plats i public service-radions korridorer de senaste åren. Hon har tvingats ta strid, och har ibland fått ge upp. Som med programmet »Sist med det senaste«. När hon för en tid sedan var gäst i Filip och Fredriks tv-program »Hissen«, tog de fasta på detta. De, som på så många sätt är sinnebilden för dagens medieentreprenörer, var övertygade om att allt skulle bli bättre för henne om hon faktiskt sa upp sig från Sveriges Radio efter tjugo år.

– Men jag är verkligen tacksam och glad över att jag får jobba inom public service. I min värld innebär det frihet. Jag har ju visserligen inte jobbat på något annat ställe. Men det innebär en fantastisk möjlighet och det är ett uppdrag som jag har svårt att tänka mig att vara utan, förklarar Annika Lantz.

Hon menar att hennes förmågor passar bra »i den typen av sammanhang« som Sveriges Radio och att hon lätt skulle känna sig lite kväst om hon »skulle behöva förhålla sig till intressen som inte har med innehållet att göra«.

I januari kom hon tillbaka från en tids tjänstledighet, för att få tillbaka sina positiva känslor för radio och för att hinna skriva den bok som ska komma ut nästa vinter.

– Jag vill att folk ska läsa den, inte minst folk som jag inte tror ska läsa boken och tycka att den är rolig men också för att få lite nya tankar om jämställdhet och media. Det är en satir, det kan man inte komma ifrån, menar Annika Lantz.

Egna erfarenheter och det hon kallar för incidenter, både självupplevda och uppsnappade, bildar ramen för boken som skapats ur en känsla av frustration.

Boken och »Lantzkampen« är resultat av nödvändiga funderingar över vad hon vill göra med sitt liv. Länge har hon bara simmat med, hon har fått erbjudanden om och nappat på olika mer eller mindre roliga program och projekt.

Chef har hon ingen lust att bli, hon som så länge skulle bli skådespelare för att sedan vilja forska i filmvetenskap, även om hon med tiden har insett att hon i alla fall skulle bli en okej arbetsledare. Hon erkänner dock med ett fniss att hon är för sugen på att stå i rampljuset själv, »och såna chefer är inte alltid så bra«. Samtidigt är Annika Lantz inte den som bara rättar in sig i ledet, hon tycker ju att hon har en blick för vad som är bra och roligt i radio.

Lika imponerade har inte vissa chefer, vissa lyssnare och vissa kollegor, varit genom åren. Som när hon började på P1 och innan det, på »Morgonpasset« i P3 efter lugna Tomas Tengby. Folk blev arga, väldigt arga.

– Jag var väl lite provocerande på den tiden och tyckte det var roligt. Men det som händer är att folk börjar gilla det jag gör efter ett tag och då blir de lite beroende i stället, säger Annika Lantz om det som till slut blev fyra år med »Morgonpasset«.

När programmet »Lantz i P1« skulle börja sändas var frågan om hon och redaktionen skulle ta det lite lugnt, liksom smyga i gång programmet för att låta de krävande och inte sällan självsäkra P1-lyssnarna vänja sig.

– Det låter lite ocharmigt, men jag hade nog bilden av att jag var mer känd i radiokretsar än jag var. De lyssnarna hade ju aldrig hört mig. P1 är en egen värld och det hade jag inte riktigt fattat. Men jag visste att jag tyckte att det var bra, det vi gjorde, och då blev inte kritiken så jobbig. Sen blev det ju bra där också. Fast kanske hade det varit smart att vara lite lugnare, erkänner Annika Lantz.

Hon har blivit bra på att koppla bort jobbet. Hon tvingades till det när hon blev överarbetad 2006 och ramlade efterhand in i ett maniskt pysslande.

– Pysslandet, som att sy, det fungerar som en ventil. Man måste tänka på något annat ibland.

Fakta | Italiensk salladsbuffé på Bianchi Café and Cycles

Bjuden på lunch: Annika Lantz.

Aktuell: Som programledare för nya »Lantzkampen« i Sveriges Radio P1.

Åt och drack: Italiensk lunchbuffé och mineralvatten från samma land, till maten.

Stod för notan: Martin Röshammar som även han plockade från buffén och drack italienskt mineralvatten.

Var: Bianchi Café and Cycles i Stockholm.

Fotograferade: Angelica Zander.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera