Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Utrikes

Ovissheten vassaste vapnet

Vad Nordkoreas agerande betyder vet ingen säkert. Det enda säkra är att Kim Jong-Un och landets toppar spelar ett spel de brukar vinna.

»Det här är ett språk«, skriker den amerikanske försvarsministern  i en fiktiv filmatisering av Kubakrisen 1963.

Skådespelarna befinner sig i vad som ska föreställa Pentagon och det är Robert McNamara som läxar upp militärerna. Det är en träffande beskrivning av kalla krigets kultur. De missiler, båtar, flygplan och ubåtar som Pentagon hade placerat ut på stora kartor var kanske inte främst vapen. Utan ett sätt att kommunicera.

Kalla kriget är över. Men för att förstå utvecklingen på koreanska halvön måste man kanske förflytta sig till den kommunikationskultur som rådde då.

De senaste veckorna har ledarna i det lilla isolerade landet onekligen fått världen att lyssna. Regimen har sagt upp en sextio år gammal vapenvila, meddelat att man tänker öppna landets största kärnreaktor igen, stängt ner en industrizon som sköts gemensamt med Sydkorea och varnat utlänningar för att befinna sig i Sydkorea.

Allt det här har kallats »the headline strategy«. Nordkorea har onekligen förmåga att dag för dag skapa rubriker över hela världen.

Det är också så här man får USA att få upp ögonen. Den amerikanske försvarsministern Chuck Hagel har redan beställt 14 nya luftvärnsrobotbatterier som ska placeras ut i Alaska. Samtidigt har det amerikanska flygvapnet beslutat att vänta med ett sedan länge planerat robottest, allt för att minska risken för missförstånd.

Så i veckan uppgavs det att Nordkorea har flyttat två medeldistansrobotar och avskjutningsramper på östkusten.

Vapenskramlet och dansandet fortsätter. Men vad allt det här betyder vet ingen med säkerhet. Och det är den osäkerheten som är Nordkoreas bästa vapen just nu.

De experter som följt utvecklingen på koreanska halvön under lång tid bedömer att krigsrisken är låg. Mycket låg till och med. Men de uttrycker också oro över att retoriken skruvats upp lite extra den här gången. Nu talar regimen faktiskt om ett kärnvapenkrig. Vad betyder det?

Problemet är att hotelser aldrig kan viftas bort helt och hållet, sammanfattar en person som Fokus talat med.

Få Nordkoreakunniga vill bli citerade. Det kan skapa problem, menar de, som att det kanske blir svårare att komma in i landet nästa gång. En annan sak de har gemensamt är att de börjar och avslutar varje mening med formuleringar som »vi kan inte veta säkert« och »egentligen vet ingen det«.

Den där ovissheten kan tolkas som ett problem. Att om vi bara visste mer om regimen i Nordkorea skulle vi lättare kunna förstå och samtala med den.

Men ovissheten borde i stället tolkas som en förhandlingsstrategi. Att regimen i Nordkorea likt en skicklig spelare håller vissa pusselbitar av information för sig själv.

Det är till exempel en briljant strategi från Pyongyang att hela tiden skruva upp hotet lite. Då kan omvärlden inte med säkerhet avgöra om det här är ytterligare ett sätt för regimen att få lite nya mutor i form av bistånd, mat eller energi. Eller om de kanske, kanske menar allvar. För det går alltid att tolka uttalanden på ett nytt sätt.

Det var det som hände när amiralen Samuel J Locklear vittnade i USA:s senat häromdagen. Den amerikanske befälhavaren för Stillahavsstyrkorna oroade sig för att den nya koreanska ledaren Kim Jong-Un målade in sig i ett hörn. Omedvetet? Vem vet?

– Hans pappa och farfar byggde alltid in en avfartsväg i sina provokationer. Det är inte uppenbart för mig att han har tänkt ut hur han ska komma ur det här, sa han.

Rapporter från Vita huset i de stora amerikanska tidningarna avslöjar också att det som oroar president Barack Obama mest är att han och hans rådgivare inte förstår regimen.

Spelet – för det är än så länge mest ett spel – bygger alltså till stor del på omvärldens okunnighet. Det är i den ovissheten som Nordkorea vill att matchen ska stå.

Till viss del är den nyligen uppkomna situationen i Nordkorea omvärldens eget fel. De bedömare som Fokus har talat med påpekar att varje ny administration i Washington har börjat om på nytt med situationen på koreanska halvön. Från Clintonerans avspänning till Bush den yngres tal om »ondskans axelmakter« – till vad som under Obamaeran egentligen skulle bli ytterligare en avspänning.

Den strategin fick snabbt skrivas om. För i samma veva som Obamafolket under våren 2009 höll på att skriva om sina utrikespolitiska ställningstaganden – sina så kallade policy reviews – passade Nordkorea på att spränga sin andra kärnladdning under jorden i norra Hamgyong. Då blev det helt plötsligt svårare att sälja in en mjukare linje i kongressen.

Klicka för att förstora bilden!

Det hör till ett demokratiskt system att byta ut sin regering lite då och då. Men i hanteringen av Nordkorea har det varit ett stort problem. Det saknas, säger bedömare, ett institutionellt minne. Så för varje gång som Nordkorea utför en provokation har man kommit lite längre än förra gången.

Inte heller Kina har lyckats hålla en långsiktig linje gentemot sin bångstyriga granne. Under slutet av 1990-talet och in på 00-talet blev det kinesiska ledarskapet mer kallsinnigt till Nordkorea. Men i takt med att Nordkorea utökat sina kärnvapenambitioner har kineserna blivit mer måna om att vårda relationerna. När den kinesiske premiärministern Wen Jiabao 2009 åkte till Nordkorea var det första gången på över ett decennium som landet förärades med ett sådant besök.

Kina har en del gemensamma intressen med USA. Inget av länderna vill att Nordkorea skaffar funktionsdugliga kärnvapen. En sådan utveckling skulle kunna leda till att konservativa krafter i Japan och Sydkorea får gehör för sina krav att kapprusta.

Det vore en mardröm för kinesiska politiker. Därför är det anmärkningsvärt att inte ens de har lyckats stoppa Nordkoreas framfart. Enligt Council on Foreign Relations står Kina för 90 procent av grannens energiimport, 80 procent av konsumentvarorna och 45 procent av all mat som konsumeras i landet. Dessutom är banden mellan koreanska arbetarpartiet och kinesiska kommunistpartiet starka av historiska skäl.

Men ett kollapsat Nordkorea vore en ännu större mardröm för Kina. Flyktingströmmar och ett återförenat, USA-vänligt Korea vid gränsen är bara några konsekvenser om man klipper banden med Nordkorea.

Det vet säkerligen Kim Jong-Un. Och det visste säkerligen Kim Jong-Il. Därför kan den nordkoreanska regimen fortsätta att behandla sina frustrerade välgörare lite som de vill.

I all hast har Vita huset nu knåpat ihop en ny plan. När amerikanska medier skrev om den kallade man den »kontraprovokation«. Tanken är att varje nytt drag från Nordkorea ska besvaras med ett omedelbart och proportionellt motdrag. Om nordsidan exempelvis bombarderar en sydkoreansk militariserad ö, ska sydsidan enligt planen göra samma sak mot en nordkoreansk ö – men utan att gå längre. Och om Nordkorea provskjuter en missil beror det amerikanska svaret på missilens destination. Om banan kalkyleras till att sluta i Sydkorea, Japan eller Guam kommer Pentagon att försöka skjuta ner den, men om den slutar på internationellt vatten kommer inga åtgärder att ske.

Återigen måste alltså omvärlden byta strategi. Tanken med den här planen är att USA och Sydkorea ska kunna svara på provokationer, men utan att riskera ett fullskaligt svar.

Men det övergripande syftet är kanske snarare att skicka ett meddelande till Nordkorea. Tidigare planer har inte blivit offentliggjorda, men den här blev det.

Kanske börjar de förstå språket. Det är så här man talar med varandra på den koreanska halvön. Precis som Nordkorea vill ha det.

Fakta | Med mäktig släkt

Sydkoreas president Park Geun-hye tillträdde i februari i år och krävde då att Nordkorea omedelbart avstår från sina kärnvapentest. Den nyvalda presidenten är 61 år gammal och dotter till landets tidigare militärledare Park-Chung-hee, som styrde Sydkorea med järnhand i nästan två decennier. Nordkoreas ledare Kim Jong-Un tog även han över efter sin far, Kim Jong-Il, diktator mellan 1994 och 2011. I juli 2012 stärktes Kim Jong-Uns ställning när han utsågs till marskalk, den nordkoreanska arméns näst högsta titel. Han är född 1984 och är Kim Jong-Ils tredje son.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera