Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Kultur

Svajig superstar

Sofi Oksanen hyllas som en av Nordens största författare. Men nu hörs kritiken.

Sofi Oksanen har sagt att hon aldrig känner någonting överhuvudtaget när hon skriver. Att skrivandet är en syssla där känslorna är frånvarande, bortkopplade. Den som har läst hennes böcker kan enkelt föreställa sig varför. Oksanens verk präglas inte sällan av våld, grymheter och ondska. Som läsare är det desto svårare att värja sig mot allt som hennes berättelser bär på i form av psykologisk terror, hot och förtryck.

Det är sent 1940-tal i det Sovjetockuperade Estland, i ett avsnitt som har den suggestivt hotfulla titeln »De steg in som herrar«, när fyra män tränger sig in i ett hus på den estniska landsbygden. De tar med sig Aliide, hennes syster Ingel och systerdottern Linda, till kommunhuset i byn. De vill veta var Hans Pekk, estnisk motståndsman, Ingels make och Lindas far, befinner sig. Förhörens brutalitet eskalerar till den grad att lilla flickan Linda förs in i rummet, för att våldtas på ett bord i sin mors och mosters åsyn. Men inte ens barnets outhärdliga utsatthet får kvinnorna att tala: »De sade ingenting de sade ingenting ingenting ingenting.«

Ohyggligheten i den mycket kortfattade och sakliga, och just därför så effektfulla, scenen i Sofi Oksanens skrällsuccé till genombrottsroman »Utrensning«, är av det slaget att den följer läsaren långt efter läsningen. Ett brännmärke i minnet, en nästintill kroppslig erfarenhet. Och nästan obemärkt skriver Oksanen i de följande kapitlen fram huvudpersonen Aliides stora svek mot sin syster. När hon får reda på att Ingel och Linda ska föras bort underlåter hon att berätta om det och berövar dem därmed sin chans att fly. Incitamentet för Aliides svek är på ytan ett slags missriktad ädelmodighet – Hans Pekks enda chans att undkomma det öde som väntar om kommunisterna hittar honom. Men som sedan länge hemligt förälskad i Hans är hennes motiv minst sagt grumliga. Aliides historia blir den om skuld och skam, om oförlåtliga handlingar och om det som slutligen blir det enda att hålla fast vid: överlevnad.

Det fullkomligen regnade priser över »Utrensning«. Kritiken var stundtals översvallande – det ropades om Nobelpris – och en estnisk dagstidning utsåg Oksanen till årets person. Och samtidigt som filmatiseringen av romanen, som från början var en pjäs, gick upp på biograferna i Finland i början av september, utkom Oksanens senaste roman på finska, den som nu kommer på svenska med titeln »När duvorna försvann«. Behövs det ens sägas att förväntningarna är snudd på ohälsosamt höga.

Till och med de redan strålande framgångarna med debuten »Stalins kossor« och andraromanen »Baby Jane«, bleknade i jämförelse med mottagandet av »Utrensning«, och det stod nu bortom allt tvivel att Sofi Oksanen var Finlands största författarstjärna. En ikon i rosa dreads. Som i sina romaner gripit sig an den estniska närhistorien på ett sätt som inte tidigare gjorts i finsk litteratur. Kombinationen av uppseendeväckande, subkulturell ungdomlighet och traditionell, episk prosa har visat sig vara ett ultimat framgångsrecept. Okansens fanclub har spridning i alla läger. Kidsen tycker att hon är cool och det gör uppenbarligen Svenska Akademien också, som helt nyligen tilldelade henne sitt nordiska pris för 2013.

Det stundtals förbehållslösa hyllandet av Sofi Oksanen är inte särskilt förvånande givet hur hon smälter samman sin kittlande, lätt provocerande persona med tung, seriös litteratur. Det finns en Oksanen för var och en att älska. Och hon är professionell ut i fingerspetsarna, redan från början högst medveten om hur både persona och litteratur skulle skapas för att nå ut till så många som möjligt. I en intervju i den ungerska tidningen Hungarian Literature Online säger Oksanen apropå debuten »Stalins kossor« och dess något otippade kombination av ämnen (ätstörningar och Estland under Sovjetockupationen), att det var ett sätt att försöka nå olika sorters läsare, eftersom »äldre människor är intresserade av politik men inte av ätstörningar, medan unga är intresserade av ätstörningar men inte av Sovjetunionen«.

Sofi Oksanen är en utpräglat politisk författare. Hon är uttalat feministisk, kämpar som bisexuell för hbt-rättigheter, har jämfört Sannfinländarnas kultursyn med Nazitysklands dito och missar aldrig ett tillfälle att tala om det hon ser som unkenhet i finsk politik och samhälle. Det senare har hon också fått skit för, av högt uppsatta personer i Finland, som tycks mena att deras stjärnförfattare borde ägna sig åt att vara just det i stället för att göra dålig pr för landet genom att framställa finnarna som ett depressivt och inbundet folk. »Jag fick lära mig att många tycker att det är roligt så länge man skriver böcker och vinner priser … men när man säger något sådant här är det genast ›din estniska hora, stick hem till Ryssland‹«, sa Oksanen i en intervju i Sydsvenskan för ett par år sedan.

Författarstjärna. Sofi Oksanens kombination av subkulturell ungdomlighet och episk prosa har gjort henne till en av Nordens mest framgångsrika författare.

Det patos och politiska intresse som hon ger uttryck för i den offentliga debatten, genomsyrar också hennes verk. »Stalins kossor« var inte bara ett försök att sammanföra två olika politiska diskussioner utan romanens parallella berättelser kan ses som en enhet. Förtrycket mot kroppen är synonymt med förtrycket av en nation. I Sofi Oksanens hittills fyra romaner är det bara »Baby Jane« som är ett undantag från denna regel. »Stalins kossor«, »Utrensning« och »När duvorna försvann« skulle kunna läsas som en löst sammanhållen trilogi om Estland under ockupation.

Lite tillspetsat kan man säga att i Oksanens böcker är Estland en kvinna. De stora nationernas skoningslösa besittningstagande av landet, kan läsas och förstås inte bara bokstavligt, utan också som en allegori över erövrandet, utnyttjandet och skändandet av kvinnokroppen. Våldtäktsscenerna från kommunhuset i »Utrensning« illustrerar det särskilt tydligt, där förtrycket mot landet och kroppen sker samtidigt. Eller snarare, när makten över ett land manifesteras i mäns makt mot kvinnokroppen.

»Mitt huvudtema är makt, och maktens struktur«, har Sofi Oksanen sagt, och hur makten i det internationella storpolitiska och i den individuella kroppsliga erfarenheten opererar, hänger intimt samman för henne. I den meningen är hon inte bara ultramodern, utan också en samtida förlängning av den gamla sjuttiotalstanken om att det personliga är politiskt och vice versa.

Om sitt eget privatliv är hon däremot konsekvent förtegen – »I never talk about my personal life« var det svar en skotsk journalist fick när han vågade sig på att fråga om Oksanen lever tillsammans med någon hemma i Helsingfors. Ändå kan man utan att spekulera alltför vilt konstatera att hennes litteratur i många hänseenden ligger nära hennes eget liv. Hon har talat om sina egna erfarenheter av ätstörningar, låtit förstå att hon levt nära människor med psykiska problem, liknande de som skildras i »Baby Jane« – en roman vars fond till stor del dessutom utgörs av Helsingfors gayliv. Och med en estnisk mor och finsk far, har spänningsförhållandet länderna emellan och den estniska historien alltid varit närvarande i hennes liv.

Med »När duvorna försvann« fortsätter hon på sitt inslagna spår, att skriva den estniska historia hon under sin uppväxt fått sig till livs via muntliga berättelser. Romanen skildrar Estland under en sårbar tid, andra världskriget. Då Estland först återinvaderas av Sovjetunionen, för att sedan intas av tyskarna innan landet 1944 återigen ockuperas av ryssarna och förblir sovjetrepublik fram till självständigheten 1991. »När duvorna försvann« skildrar en turbulent tid där en nation och ett folk byter sida som man byter underkläder, där förräderi och misstänksamhet tillhör vardagen.

»När duvorna försvann« är ytterligare en oundgänglig pusselbit till den historia Sofi Oksanen föresatt sig att skildra i »Stalins kossor« och »Utrensning«. Men som roman betraktad är den något av ett trendbrott i hennes produktion. Oksanens stilistik har aldrig varit av den experimentella sorten, snarare har hennes styrka legat i att hon med en enkel, rak berättarstil lyckats fånga människors ofta irrationella handlingar och tveksamma bevekelsegrunder i pressade situationer. I den nya romanen tycks den trovärdiga gestaltningen ha försvunnit längs vägen. Kvar är en rörig berättelse som stundtals nästan drunknar i en researchtyngd ambition att redogöra för Estlands förflutna.

I Hufvudstadsbladet skrev litteraturkritikern Pia Ingström en småsyrlig recension av romanen, där hon lyfte fram mediecirkusen kring författaren och hennes fulltecknade kalender. »Sedan ›Utrensning‹ utkom har Oksanen förutom att ta emot en rad pris hunnit med en väldig massa pr-arbete och litterära kringsysslor: otaliga uppträdanden, ceremonier, intervjuer, sångtexter, kolumner, ett förlagsgräl och förlagsbyte.« Ingström sökte oförblommerat orsakerna till de litterära bristerna i »När duvorna försvann« i Sofi Oksanens ständigt upptagna liv som Finlands litterära superstar, vilket kan ses som småaktigt och lite elakt. Om hon inte haft rätt.

Med »När duvorna försvann« fullföljer hon visserligen sitt projekt att skriva estnisk närhistoria i fiktiv form, men hon lämnar också världen – och läsarna – med en brännande fråga: Hur stark lyskraft har egentligen Sofi Oksanens stjärna? Det krävs fler romaner ur hennes hand för att vi ska kunna svara på det.

Fakta | Debutromanen kom 2003

Sofi Oksanen, född 1977, är uppvuxen i Jyväskylä i Finland med en finsk far och estnisk mor. Hon har släppt fyra romaner: »Stalins kossor« 2003, »Baby Jane« 2005, »Utrensning« 2010, och nu »När duvorna försvann«.  »Utrensning«, som från början var en pjäs, är en internationell bästsäljare för vilken hon tilldelats Nordiska rådets litteraturpris. I mars tilldelades hon som första finländska kvinna Svenska Akademiens nordiska pris.

 »När duvorna försvann«, i översättning av Janina Orlov, ges ut den 19 april på Albert Bonniers Förlag. 

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera