Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Kultur

Champagnesocialistens dilemma

»Den store Gatsby« var tänkt som en ­vänsterradikal berättelse men lever vidare i ett frossande av överdåd och flärd.

Häromveckan släpptes F Scott Fitzgeralds gamla liggare på nätet.

Kanske låter det inte som livsnödvändig läsning, men den två hundra sidor tjocka volymen som tidigare funnits inlåst på University of South Carolina, ger en smått enastående inblick i den världsberömde amerikanske författarens yrkesliv. Reflektionerna är korthuggna och slarvigt stavade. Arvoden för böcker och noveller noggrant noterade. Precis som i sina romaner var Fitzgerald besatt av ekonomi.

På pappret borde författaren ha klarat sig utmärkt, men redan vid mitten av tjugotalet – hans mest produktiva decennium – klagade han över att ha lagt sig till med en livsstil som var omöjlig att upprätthålla efter succén 1920 med debutromanen »This Side of Paradise«. Trots att Fitzgeralds ångest för sin privatekonomi är väldokumenterad, glöms den ofta bort och överskuggas av andra historier. Som hur han och hustrun Zelda – då den litterära världens motsvarighet till skandalparet Pete Doherty och Kate Moss – badade i fontänen på Union Square och hur författaren en kväll på Rivieran lurade med sig en orkester till sitt hotell, låste in dem i ett rum, slängde bort nyckeln och tvingade dem att spela hela natten.

Hans namn var synonymt med slöseri.

»This Side of Paradise« visade sig också bli hans karriärs finansiella höjdpunkt. De senare böckerna sålde inte alls i samma upplagor och själva anledningen till den Frankrike-flytt som i efterhand tett sig så glamourös var att leva billigt.

I dag krävs det närmast ett specialintresse för att läsa »This Side of Paradise«, däremot brukar »Den store Gatsby«, som kom 1925, lyftas fram som den stora amerikanska romanen.

Boken inleds med att Nick Carraway hyr en stuga på flashiga Long Island. I huset bredvid bor en trettiotvåårig hemlighetsfull mångmiljonär, Jay Gatsby. Snart blir Carraway vittne till ett kärleksdrama som kretsar kring den en gång fattige bondpojken Gatsbys försök att återuppliva sin ungdomsromans med Daisy Buchanan, en förnäm kvinna som Gatsby inte haft pengar nog att få äkta.

För boken fick F Scott Fitzgerald mindre än 2 000 dollar, som för en novell i en veckotidning ungefär. Filmrättigheterna gav ytterligare 16 666 dollar och en teateruppsättning 5 000 dollar.

Det var inga enorma summor ens på den tiden.

Fitzgerald umgicks tidigt med människor för vilka tillgången på kapital aldrig var ett problem. Han växte upp i en familj med torftig ekonomi, men bodde i ett område för hemstaden Saint Pauls rikingar. Pappans företag tillverkade korgmöbler, men det gick inget bra – och han fick snart sparken från nästa jobb som försäljare.

Kärlekshistorien som sägs vara förebild till den mellan Jay Gatsby och Daisy Buchanan hade även den att göra med klass. En januaridag 1915 träffade den sjuttonårige Fitzgerald miljonärsdottern Ginevra King på en fest. De brevväxlade passionerat i två år, men redan innan romansen var över påpekade en vän till Fitzgerald att fattiga pojkar inte borde tänka på att gifta sig med rika flickor. Mycket riktigt gifte hon sig i stället, precis som Daisy Buchanan, med en ung man från en förmögen familj. Det blev en smärtsam påminnelse om hur social- status värderades högre än personlighet och intellektuell begåvning.

Fitzgerald gifte sig i stället med den enigmatiska Zelda Sayre, även hon förmögen. Hon svarade ja på hans frieri först sedan hans debutroman blivit antagen. »Den store Gatsby«, som släpptes några år in i äktenskapet, fick fina recensioner, men sålde dåligt. Kanske behövde den bara ligga till sig och få en viss ålder för att verkligen passa den stora publiken, eller så pekade Fitzgerald på problem som inte riktigt angick läsarna före den stora finanskraschen 1929. Utvecklingskurvan klättrade vid tiden rakt upp och budskapet – materialistisk jakt slutar för det mesta i misär – måste ha framstått mer som en moralpredikan än som pricksäker tidsskildring.

När man läser boken i dag framstår klassklättraren Jay Gatsby snarare som en förebild och lite lagom gangsta: en fattig kille som med lite fuffens och båg lyckades ta sig in i den ekonomiska eliten. Och han lyckas mer än väl. Jay Gatsbys hus fanns med på listan över de dyraste fiktiva fastigheterna som publicerades i tidningen Forbes år 2008. 42,5 miljoner dollar ansågs det värt då, men Gatsbys bostad besegrades av bland andra Citizen Kanes Xanadu och Paddeborg från »Det susar i säven«.

På tjugotalet fanns fortfarande ett tänkande som påminde om det indiska kastsystemet: man skulle hålla sig på sin plats. Fitzgerald skrev sin roman i en värld där klassresor var ovanliga, suspekta och där den gamla anrika världen hotades av den nya moderna. Sju år tidigare hade Booth Tarkington vunnit Pulitzerpriset för sin roman »The Magnificent Ambersons« som, förutom att ha en snarlik titel, också skildrade just det skiftet. I den romanen ser överklasslyngeln George Amberson Minifer förfärad på hur bilentreprenörer och vanligt patrask – »riff raff« – klättrar ikapp honom och hans likar, och där fina namn tappar sin status och tjuskraft i samband med att hemstaden växer och urbaniseras.

Hos Fitzgerald är det inte bara Gatsbys bakgrund som är en bluff. Fitzgerald belyser de riktigt rikas falskhet, och hur vänskapen bara bygger på ekonomisk potens och status. Klassresan är dessutom omöjlig. Gatsby kan aldrig bli helt accepterad i de riktigt fina kretsarna. Berättaren Nick Carraway, som är övre medelklass, är perfekt vald för att med lagom distans kunna betrakta Gatsbys fåfänga försök. Perspektivet blir medelklassigt moraliserande.

Dagens lågkonjunktur har fått vissa kritiker att förutspå att Baz Luhrmanns filmatisering – med en budget på 104,5 miljoner dollar – som har Sverigepremiär i veckan, kommer att floppa på biograferna.

Vissa tider har svårare för slöseri och relativt obekymrade hotshots.

Problemet illustreras mer än väl av de trailers som släppts från Baz Luhrmanns filmatisering. Av allt att döma har regissören förälskat sig i det gränslösa och glamourösa. Partyscenerna framstår som visuella fyrverkerier och de anakronistiska musikvalen tyder på att han siktat på att återupprepa succén med »Moulin Rouge«. Baz Luhrmann tycks vilja visa vart excesserna leder – ytan och tomheten, men hur lyckas med detta när det man ser är en sagovärld med flödande skumpa, vackra kostymer och jazzorkestrar?

F Scott Fitzgerald hyste en hatkärlek till den värld han skildrade, och den motsättningen finns inbyggd i berättelsen – såväl i boken som på film. Få historier, förutom möjligtvis just en film som Oliver Stones »Wall Street«, har lyckats lika väl med att glamourisera världen som den vill kritisera som Fitzgeralds bok.

Det är också något med tjugotalsmiljöerna som aldrig upphör att fascinera. När romanen filmatiserades 1974 med Robert Redford och Mia Farrow i huvudrollerna var det en visuell triumf, ett modereportage, med Ralph Lauren som stylist, som pågick i två timmar och tjugofyra minuter. Det går att se arvet från »Den store Gatsby« i »En förlorad värld«, »The Talented Mr-Ripley« och »Downton Abbey«. Västvärlden får aldrig nog av estetiken från tjugotalet. Champagne, uppklippta nackar och elegant snäsiga kommentarer. Det var också den första riktigt moderna tiden, bara sex år efter startpunkten på »det korta nittonhundratalet«, och präglades inte bara av framtidstro, pengar och en desperat livslust efter världskrigets tragedier.

Ändå avpolitiseras »Den store Gatsby« av alla dessa överflödsbilder. De är tänkta som en käftsmäll, men är svåra att inte betrakta med romantiska ögon. Brytningstiden var fylld av kamp. Den ryska revolutionen hade nyligen ägt rum, och Fitzgerald intresserade sig för såväl marxism som Thorstein Veblens »The Theory of the Leisure Class« – där Veblen kritiserar överklassens överdrivna konsumtion. Fitzgerald visade upp ytligheten hos de rika, men eftervärlden har inte sett verket så. Som moralsaga får »Den store Gatsby«, trots sin klassikerstatus, räknas som ett misslyckande.

Personligen både önskade och oroade sig Fitzgerald över vad ett ekonomiskt överflöd skulle kunna föra med sig. Samtidigt som han smädade överdådet led Fitzgerald av det champagnesocialistiska dilemmat: han ville själv ha ett härligt liv.

Det finns ett berömt citat där författaren konstaterade att ett stort intellekt präglas av förmågan att hålla två motstridiga tankar i huvudet; och det är delvis den förmågan som gör »Den store Gatsby« till stor litteratur. Som antikapitalistisk pamflett har den motverkat sitt syfte, däremot lyckas boken skildra en annan radikal strömning – kvinnorörelsen. Porträttet av Daisy Buchanan – en frigjord flapper girl – har likheter med Zelda Fitzgeralds livsstil. Att inte heller friheten att som kvinna köra bil och jazza runt var gratis påmindes hon emellertid om varje gång maken skrev in inkomsterna i sin liggare. Utgifterna var alltid större.

Femton år efter »Den store Gatsby« dog F Scott Fitzgerald i Los Angeles, men inte under några Gatsby-omständigheter, utan som utfattig alkoholist. Zelda satt på mentalsjukhus.

För familjen Fitzgerald var det verkligen bara tjugotalet som var glatt. Kassaboken blir på så sätt en klassisk historia om uppgång och fall. På den sista sidan av anteckningarna finns två korthuggna meningar från 1935: »Arbete & oro. Sjukdom och skulder.«

»Den store Gatsby« har svensk biopremiär den 17 maj.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera