Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren

Hjärtlandet. I Dersim, eller Tuncelli som det heter på turkiska, i östra Turkiet har det kurdiska arbetarpartiet PKK ett starkt stöd.

Utrikes

Drömmen om Kurdistan

I Turkiet, Syrien och Irak tar det kurdiska folket­ stora kliv mot ­själv­bestämmande. Men ­någon ny nation lär inte se dagens ljus.

 På turkiska heter både staden och provinsen Tunceli. Men i dessa bergstrakter kallar människor helst sitt område vid dess gamla kurdiska namn, Dersim.

Det är januari 2013 och det är bittert kallt här i östra Turkiet. Snödrivor rasar från taken. Högre upp i bergen ligger byar som isolerats av snömassor. Ambulanser tvingas ta sig fram på bandvagnar om någon blir akut sjuk eller en kvinna ska föda.

Inne på ett rökigt café är stämningen tryckt. Över borden talas om den chockerande nyheten. I Paris har tre högt uppsatta kvinnliga medlemmar i den förbjudna kurdiska rörelsen PKK mördats.

De tre hittades ihjälskjutna bakom en låst dörr. Ett av offren var Sakine Cansız, en välkänd 55-årig kurdisk aktivist från Tunceli.

Gästerna vid cafébordet tänder cigaretter, värmer sig vid kaminen och hämtar mer te från samovaren innan de tar sats för att berätta Sakine Cansız historia. För 35 år sedan, som gymnasieelev, drogs hon med i den turkiska vänsterrörelsen. Hon kom till Ankara där hon träffade en kurdisk marxist-leninist, Abdullah Öcalan. Tillsammans med en handfull andra unga radikala kurder bildade de 1978 en rörelse med ett förbjudet namn: PKK, Partiya Karkerên Kurdistan – Kurdistans Arbetarparti.

Kurdiska var förbjudet i Turkiet vid den tiden. Den som använde ordet Kurdistan kunde straffas som medlem av en terroristorganisation. Sakine Cansız greps 1980. I häktet blev hon av de svårast torterade, säger cafégästerna. Med återhållen vrede berättar de bestialiska detaljer om tortyren. Uppgifterna är svåra att belägga. Men för människor här blev hon en hjälte.

Cansız frigavs 1991 och tillhörde fram till sin död de tongivande inom PKK.

Fransk polis har lagt locket på i mordutredningen. Men även om konspirationsteorierna frodas är någonting annorlunda de här dagarna i Dersim, en del av det drömda land som kurderna kallar för Kurdistan.

Trots att tre kvinnliga ledare i PKK mördats riktas inte anklagelserna automatiskt mot den turkiska regeringen.

– Vem har mest att vinna på att den väpnade konflikten fortsätter i Turkiet? Det är Assad i Syrien, säger en man på caféet.

Andra förklarar att dådet måste ha utförts av någon som tjänar på bestående fiendskap mellan kurder och turkar. De pekar finger mot Iran, Syrien, Israel eller mot extremnationalister i Turkiet. Inte mot regeringen i Ankara, trots att tusentals kurdiska aktivister, politiker och journalister vid denna tid sitter fängslade enligt tänjbara antiterrorlagar.

Stämningen är mer dämpad än hatisk. Morden i Paris inträffar mindre än två veckor efter det att Turkiets premiärminister Recep Tayyip Erdogan meddelat att direkta fredssamtal inletts med den livstidsdömde PKK-ledaren Öcalan. Utspelet kom bara ett halvår efter det att Erdogan självt sagt att PKK:s ledare skulle ha blivit hängd om hans eget parti AKP suttit vid makten när Öcalan greps av turkisk säkerhetstjänst i Kenya 1999.

Det är inte den första fredstrevaren genom åren. Men den finns en ny uthållighet den här gången. Utvecklingen i grannländerna Irak och i Syrien påverkar maktbalansen i regionen och tvingar Erdogan till en ny politik.

Krigströttheten hos både kurder och turkar är också märkbar efter denna snart 30-åriga konflikt som skördat över 40 000 dödsoffer. Längtan efter fred är djup. I Dersim tolkas trippelmorden i Paris på bara ett sätt: den som ligger bakom dem var ute efter att sabotera fredssamtalen.

Några dagar senare bär kvinnor i staden Sakine Cansız till sista vilan. Begravningarna ledde inte, som mördaren hoppats på, till ett nytt kurdiskt uppror.

Kurderna är världens största etniska grupp som aldrig haft en egen internationellt erkänd stat. Under gångna tider har de levt som nomader, inom klaner och som underlydande till stora jordägare, agor. I fyrahundra år var folkgruppen delad mellan Persien, dagens Iran, och det osmanska välde som styrdes från Istanbul och som omfattade stora delar av dagens Mellanöstern.

På 1830-talet deporterades kurdiska emirer, lokala furstar, från det osmanska riket och därmed tappades folkgruppen på politiskt ledarskap. De nya gränserna efter första världskriget splittrade kurderna ännu mer. De flesta hamnade inom den nya republiken Turkiet, som i årtionden förnekade existensen av en kurdisk etnicitet.

Turkarna sökte efter första världskriget behålla den gamla Mosulprovinsen inom sina gränser. Men den brittiska kolonialmakten såg till att detta omstridda område, och därmed ett stort antal kurder, kristna och turkmener, hamnade i den nya staten Irak.

Kurderna lever i dag i en lång rad länder, förutom Turkiet, Syrien, Irak och Iran också i Libanon, Azerbajdzjan och Armenien. Andra har flyttat västerut, främst till EU-länder. Som folkgrupp har kurderna aldrig kunnat samla sig under en gemensam ledning utan har i stället blivit redskap i händerna på starka statsmakter som Turkiet, Iran, Irak och Syrien.

Efter andra världskriget fanns en kortlivad kurdisk autonomi, Mahabad-republiken, i nordvästra Iran. I dagens Teheran pekar skyltar på motorvägarna mot »Kordestan«, som den kurdiska provinsen stavas med latinska bokstäver i Iran. Men Irans kurder har inget självstyre.

Hur många kurder det finns i varje land råder det delade meningar om. Totalt spänner uppskattningarna mellan 30 och 40 miljoner. Många är födda i blandäktenskap. Varje uppskattning innehåller en politisk laddning. Kurdiska aktivister söker maximera antalet kurder, medan statsmakterna vill hålla det nere.

Etniskt och språkligt är kurderna besläktade med persisktalande iranier och pashtunska afghaner. Men skillnaden mellan olika kurdiska dialekter är så stor att de som talar kurmanj, likt många kurder i Turkiet, inte säkert förstår dem som talar sorani, som i Iran och delar av norra Irak, eller zazaki (också kallat dimilki), vilket talas i Dersim.

De flesta är sunnimuslimer. Men i Irak finns shiitiska kurder som tillhör samma gren av shiaislam som är statsreligion i Iran. I delar av östra Turkiet, bland annat Dersim, lever aleviter. Många, men inte alla, ser sig som kurder. Deras tro har inslag av både naturdyrkan och shiaislam. Aleviternas tro är dock inte identisk med alawismen i Syrien.

Kurderna är alltså långtifrån någon homogen grupp. Flest kurder finns i Turkiet och det är platsen för den mest långvariga konflikten. Men Iraks kurder bär på traumat efter folkmordet i Halabja och Anfalkampanjen under Saddam Hussein. I Syrien var stora delar av kurderna statslösa tills för några år sedan.

Det har varit flera kurdiska uppror i historien. Men efter en blodig massaker 1938 mot aleviterna i Dersimområdet tog det lång tid innan kurderna orkade resa sig igen. PKK ändrade på det när de startade sin väpnade kamp 1984, fyra år efter en militärkupp i Turkiet och mitt under det kalla kriget.

En gammal bonde i Dersim, Hidir Sahin, 86, som själv sattes i fängelse när han var 72, anklagad för hjälp till gerillan, beskriver bakgrunden till partiets framväxt.

– När PKK först började organisera sig i Dersim var det många som angav dem. Folk ville inte bli måltavlor för staten. Men så småningom började ungdomarna ansluta sig till den förbjudna rörelsen. När en bror eller son gick med i gerillan fick folk en annan relation till den.

Det fanns inget alternativ, säger den gamle:

– Vi var tvungna att hjälpa dem.

Han berättar om hur turkisk militär slog tillbaka genom att bränna vetefält och skogar. Han talar om hur Jitem, de statliga mordpatrullerna, opererade i lönndom. Hans yngre bror mördades 69 år gammal. Han berättar om barnen som misshandlades på skolgården om de talade kurdiska, vilket var totalförbjudet förr.

Så länge denna väpnade konflikt pågick kunde inget alternativt kurdiskt ledarskap etablera sig i Turkiet. Dagens AKP-regering i Ankara får många kurdiska röster och har även kurdiska ministrar, men de gör ingen stor sak av sin etnicitet.

Tidigare försök att lösa kurdfrågan med politiska medel har varit halvhjärtade och lett till snabba dikeskörningar – ända fram tills Tayyip Erdogan tre dagar före nyårsafton gav offentlighet åt den nya fredsprocessen.

Idag, drygt fyra månader senare, är det fortfarande okänt vem som mördade Sakine Cansız och hennes två partikamrater. Flera försök har gjorts för att stoppa fredsförhandlingarna. I mars detonerade en bomb vid justitieministeriet i Ankara, även den med okänd avsändare.

Trots dåden har processen mellan PKK och Erdogans regering tagit flera steg framåt.

Vid det kurdiska nyåret den 21 mars förkunnade PKK-ledaren Abdullah Öcalan, fängslad sedan 1999, att det var slut på den väpnade kampen. Den 25 april påbörjade PKK:s väpnade styrkor sitt tillbakadragande från Turkiet till norra Irak, där gerillans ledning har sina baser i Qandilbergen. I april tillsatte regeringen i Ankara en grupp »vise män« för att lotsa fredsprocessen framåt. Senare i sommar ska PKK:s reträtt vara avslutad.

Det politiska slutmålet kräver författningsändringar, men konturerna av dessa har inte klarnat. Kurdiska aktivister vill ha inte bara ha kulturella rättigheter utan också politiska rättigheter, till exempel decentralisering och en författning som gör synen på medborgarskap etniskt neutral.

Det finns säkerhetspolitiska motiv som bidrar till större uthållighet från Erdogans sida. Det blodiga inbördeskriget i grannlandet Syrien har inte lett till president Assads fall i Damaskus, vilket AKP-regeringen satsat alla sina kort på. I stället har sönderfallet i Syrien gjort PKK:s syriska gren PYD till en maktfaktor. När Assadregimen drog sig undan syrisk-kurdiska gränsstäder fylldes vakuumet snabbt av PYD.

I norra Syrien, vid den gräns som drogs upp av franska och brittiska kolonialmakterna efter första världskriget, ligger nu fläckvis PYD som en buffertstyrka mellan Assad och Natolandet Turkiet. Skulle fredsprocessen med PKK haverera riskerar Turkiet att en tvåfrontskamp öppnas mot kurderna, då även i norra Syrien.

PYD:s tonläge mot Ankara är fränt.

– Turkiet kan inte korsa gränsen, förklarade PYD-ledaren Salih Muslim under en träff på Arlanda i oktober, mitt emellan två besök i nordiska huvudstäder.

En annan huvudvärk för Erdogan är Iran. Skulle samtalen med Öcalan gå i kvav står Teheran redo att öka sitt militära stöd till PKK.

I Iraks centrala, arabiska delar tilltar det sekteristiska våldet mellan shiiter och sunnimuslimer. Men i norra Irak har kurderna genom sin nya federala status fått större politiska friheter än någon annanstans i regionen. Det självstyrande KRG, Kurdistans regionregering, har gjort det tidigare otänkbara: de har knutit nära relationer till Erdogans AKP-regering i Ankara. Vid AKP:s partikongress i fjol var KRG:s president Massoud Barzani hedersgäst.

Tayyip, som Turkiets premiärminister kallas på Istanbuls gator, har gjort tvära kast i kurdfrågan. Men hans senaste djärva steg har även inrikespolitiska skäl. Han kan inte bli president med verkställande makt om han inte får stöd för en författningsreform av minst ett parti till i parlamentet.

Erdogan siktar på att bli president med exekutiv makt vid nästa års presidentval i Turkiet. Hans kalkyl är att parlamentarikerna i det prokurdiska BDP, som står PKK nära, ska hjälpa honom till det. Då behöver han kohandla med Öcalan.

Turkiets regering, som vill bli en av världens tio största ekonomier, söker med hjälp av Barzani i KRG öka sitt inflytande i grannstater som riskerar att falla sönder, som Irak och Syrien.

Avspänningen med Barzani, en kurdisk rival till PKK, betraktas genom historiska glasögon i Mellanöstern. När Ankara med hjälp av kurdiska språngbrädor gör inbrytningar i delar av det tidigare osmanska riket kallas AKP-regeringens politik för neo-osmansk.

Mellan Erdogan och hans politiska mål står dock i första hand en man – den 65-årige Abdullah Öcalan.

Öcalan har från sin fångenskap sagt att han inte tänker hindra tillkomsten av en författningsreform som leder till ett presidentstyrt Turkiet. Ingen väntar sig att parlamentarikerna i BDP går emot den fängslade ledaren på fängelseön Imrali i Marmarasjön sydväst om Istanbul.

Vem är då den gamle marxist-leninisten som anhängarna kallar Apo och som förhandlar med Turkiets underrättelsechef Hakan Fidan? Några bilder kommer inte ut från fängelset. PKK-sympatisörers affischer av Öcalan, eller Apo som de kallar honom, togs på 1990-talet. På dessa gamla bilder syns Öcalan leende under sin breda mustasch.

En före detta gerillaman, som träffade Apo under sin militära träning i Libanons Beqaadal, beskriver honom i idel positiva ordalag. Öcalans kurdiska kritiker ser honom präglad av storhetsvansinne och omgiven av en ledarkult som är en spegelbild till hur turknationalister dyrkar republikens grundare Mustafa Kemal Atatürk. »Apo ser sig själv som närmast gudomlig och ofelbar«, säger kritikerna.

För den turkiska allmänheten är Öcalan en ärketerrorist, skyldig till både kurdiska avhoppares och unga turkiska värnpliktigas död. Men anhängarna ser Apo som en frihetshjälte att jämföra med ANC-ledaren Nelson Mandela.

Fram till 1998 hade Öcalan sin bas i Beqaadalen, skyddad av Syriens Assadregim. Där och då förordade han ett Stor-Kurdistan. Men efter det att han blivit Turkiets fånge – och sedan hans dödsstraff omvandlats till livstids fängelse – gav han upp kravet på separatism och har i stället förordat lokalt självstyre för kurderna.

I april, under vårens fredssamtal, har han lanserat en ny modell som han kallar demokratisk konfederalism i ett Mellanöstern utan nationalstater. Det Kurdistan Öcalan nu förordar är inte en kurdisk nationalstat. Han beskriver det som en ny samhällsstruktur, »en federation av kurder i Iran, Turkiet, Syrien och Irak«. Men för sådan pan-kurdism krävs decentralisering och svagare centralmakter i huvudstäderna.

Den turkiska folkopinionen, som vill se ett slut på den nära 30-åriga konflikten, kan nog gå med på viss decentralisering i Turkiet. Men de kan inte acceptera en ny författning som ger kurddominerade provinser i sydöst större politiska rättigheter än andra delar av republiken.

PKK kan mobilisera till massprotester, som under förra årets hungerstrejker i turkiska fängelser. Men deras fängslade ledare kan inte tala för alla kurder, vare sig i grannländerna eller i Turkiet.

Vissa menar att Öcalan är en pragmatiker som insett hur stor krigströttheten är i de egna leden, men som också själv vill slippa ut ur fängelset.

Men hans strategi är inte riskfri.

Scenariot har vissa likheter med Yassir Arafat efter Madridsamtalen 1991, det som blev startskottet till kommande fredsprocesser mellan arabvärlden och Israel. Vid den tiden stämplades PLO-ledaren ännu som terrorist i flera västmakter, så till Madrid blev Arafat inte bjuden.

För palestiniernas räkning förhandlade i stället respekterade personer från ockuperat område. I sin exil i Tunis fruktade Arafat att han skulle bli överkörd av PLO:s gren inne på ockuperat område. Utan att hans förhandlare i Madrid visste om det inledde Arafat de hemliga Oslosamtalen med Israel, där han gjorde mycket större eftergifter till Israel än vad de palestinska förhandlarna i Madrid dristat sig till.

Palestiniernas missnöje med Osloavtalet ledde till utbrottet av den andra intifadan 2001. Öcalans nya dialog med turkarna riskerar också att leda till kurdiskt missnöje om inte förhandlingarna med Ankara ger något av det som unga, radikala kurder väntar sig.

PKK:s väpnade gren på ett par tusen män, och i viss mån kvinnor, har nu påbörjat sin reträtt till norra Irak och baserna i Qandilbergen. Men gerillan i Qandil har olika falanger. Somliga är kurder från Syrien och Iran och de har andra mål än kurderna i Turkiet, hävdar källor i Dersim.

Den svensk-kurdiske frilansjournalisten Cheko Pekgül säger för sin del att gerillaledningen gav ett motvilligt ja till Öcalans order om reträtt.

– Gerillans ledning i Qandil ville inte, men kände sig tvungna. De tyckte att omständigheterna i den väpnade kampen talade till PKK:s fördel. PKK:s bästa tillfälle att kriga är nu, ansåg de. Iran lovade att stödja PKK med alla medel. Erdogan insåg detta och det var därför han inledde fredsprocessen, säger Cheko Pekgül.

Kurdisk politik färgas också av rivaliteten mellan Öcalan och presidenten för det självstyrande irakiska Kurdistan, KDP-ledaren Massoud Barzani.

– Öcalan föraktar Barzani. Han tycker att Barzani står för gammalmodigt klantänkande och nationalism, medan Öcalan själv är emot nationalstaten. Men i grunden handlar rivaliteten om vem som kan göra anspråk på att vara kurdernas ledare i hela regionen, säger Cheko Pekgül.

Men sanningen är att varken Öcalan eller Barzani kan göra det, framhåller han.

– De kurder som varken ser Barzani eller Öcalan som sin ledare är flest.

Ytterligare en dimension är ekonomin. Iraks kurder vill knappast dela på sina oljeinkomster med kurderna i Turkiet som troligen är minst tre gånger så många.

Samtidigt knyter Erdogan de irakiska kurderna närmare till sig. Turkiskt näringsliv investerar stort i irakiska Kurdistan. Genom sina satsningar i oljeprospekteringen där hoppas AKP-regeringen på att bygga en energikorridor till EU.

Med kartan av ett tänkt Stor-Kurdistan hängande bakom sig i rummet på Svensk-kurdiska kulturföreningen i Stockholm försöker Ayse Göktepe förklara vad Öcalans nya modell står för. Hon är ordförande i Kurdiska rådet, som organiserar PKK-sympatisörer över hela landet.

– Nationalstaterna missgynnar folken. Vi vill inte ha »ett folk, en flagga«. Öcalan talar om att folken kan styra sig själva lokalt och ha en konfederation utåt, förklarar hon.

– Första steget i processen är rätten till undervisning på vårt eget modersmål. Men det är bara början, inte slutet. Om det blir det sabotage kommer gerillan tillbaka och då starkare än någonsin. Det säger också ledningen i Qandil, fortsätter hon.

Ayse Göktepe beskriver den avspänning som kurder i gränstrakterna i Hakkariprovinsen, nära Iran och Irak, upplevt denna vår. Där har människor i åratal haft konflikten inpå husknuten. Men nu, under -vapenvilan, kan barnen för första gången ostört plocka blommor, säger hon.

– Människor slipper höra ljudet av krig. Men många saknar gerillan. De litar inte på turkarna.

Om samtalen mellan PKK och Turkiet når sitt slutmål – en politisk lösning – måste Öcalan räkna med konkurrens från kurdiska rivaler. Så länge den väpnade kampen pågick hade inga alternativ till PKK en chans i Turkiet. Men om dialogen leder till bestående fred kan både islamistiska och sekulära kurdiska rörelser kan växa sig starkare.

Turkiets kurder lever inte bara i de bergstrakterna där republiken möter Mellanöstern. Det långa inbördeskriget mellan PKK och militären har drivit miljoner kurder till storstäderna. Många bär på svåra minnen av tortyr, eller av hur deras anhöriga mördades av statens mordpatruller, Jitem, under de hårda åren på 1990-talet.

Andra har flytt från brända och ödelagda byar. I storstädernas slum och kåkstäder kan man möta kurdiska gatubarn och missbrukare, men också de mest inbitna PKK:arna. Bland dem som har förlorat allt finns de mest radikala.

Fredsprocessen går framåt med trevande steg. Omgivningen betraktar händelseutvecklingen med en kombination av misstro och hopp.

Den mördade Sakine Cansız morbror, Hüseyin Yildirim, en grånad man som arbetat många år i Tyskland, gör klart vad hans släkting hade önskat sig.

– Sakine var den första att verka för fred mellan turkar och kurder.

– Kurdiska och turkiska mödrar har lidit av konflikten. Båda sidor är trötta på allt lidande. Till och med de mest extrema säger att det måste bli ett slut på all blodspillan. Detta 30-åriga krig har bara fört elände med sig. Det har lett till psykologisk och ekonomisk förstörelse. Våra skattepengar har bekostat alla bomber som militären har släppt ned, säger han.

Cheko Pekgül i Sverige har ett liknande synsätt:

– Det som trots allt talar för att processen går vidare är att vanliga kurder är så trötta på konflikten att det nästan inte spelar någon roll för dem vad de får. Bara det blir fred.

Från sin by i Dersims berg betraktar den gamle bonden Hidir Sahin, som sett en bror mördas och som fått sina vetefält brända, skeptiskt samtalen mellan regeringen och PKK.

– Jag har inget hopp om den här processen. Jag tror att kurderna är mer villiga till fred än den andra sidan.

På högre nivå lever också misstron kvar. AKP-regeringen misstror PKK-rörelsen och PKK misstror AKP – medan alla andra misstror tanken på att diskussionerna kan leda till fred.

Priset för ett misslyckande är stort. Skulle samtalen mellan PKK-ledaren och den turkiska regeringen haverera kommer Iran och Assadregimen i Damaskus att stå redo att ge PKK nya -vapen för att hålla lågan mot Ankara brinnande. Det skulle innebära nya strider i en region som knappast behöver mer lidande.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera