Kultur

Häxblandning på bio

Fördomar och fundamentalism är två sidor av samma mynt, visar veckans premiär.

Att amerikanerna ska ha så svårt att fatta grejen, suckade Peter Beinart i en artikel i The Daily Beast. Med rubriken »Är bröderna Tsarnaev vita?« och det blixtsnabba svaret »sagt med ett ord, ja« var budskapet solklart. Dagen efter attentatet mot Boston Marathon hade den liberale debattören David Sirota uttryckt en förhoppning om att den som låg bakom dådet skulle vara en vit amerikan. När sen misstankarna riktades mot bröderna Tsarnaev, publicerade den antiliberala sajten Newsbusters ett spydigt svar: »Ledsen David Sirota, det ser ut som att de som misstänks för Boston-bomberna inte är ›vita amerikaner‹.«

Att Tamerian och Dzhokhar Tsarnaev ursprungligen kom från Kaukasusområdet och hade varit bosatta i USA i mer än ett decennium valde man att ignorera. Efter den elfte september har det visat sig att alla som inte ingår i den »vita gemenskapen« numera kan tas för muslimer, betraktas som potentiellt farliga och utsättas för trakasserier. Häxblandningen av fördomar, okunskap och viljan att godtyckligt välja in eller välja bort människor från det egna intresseområdet är deprimerande.
Bara någon vecka efter att bomberna smällde i Boston hade filmatiseringen av Mohsin Hamids bästsäljande roman »Den ovillige fundamentalisten« premiär. Det är ingen högoddsare att anta att det kommer att dras en och annan parallell.

»Ursäkta mig, min herre, men kanske jag kan stå till tjänst? Å, jag ser att jag gör er förskräckt. Låt er inte skrämmas av mitt skägg: jag älskar Amerika.« Så inleds den Bookerprisnominerade romanen som kom 2007. Pakistaniern Changez, som ­tidigare bott i New York, gått på Princeton, jobbat på Wall Street, haft flickvän och levt drömmen, träffar en amerikan på ett café i Lahore. Sen en enda lång monolog om hur det gick till när livet nedmonterades efter elfte september. Andras misstänksamma blickar. En inre radikalisering. Å nej, inte erkände han det högt för någon – enkom för sig själv, men flygplanen in i tvillingtornen var nog okej ändå.

Fördomar om amerikanerna flyter runt i texten som drivved man aldrig blir av med. Dumma jävla amerikaner, renons på stil och elegans som skräms av lite skägg! Att Hamid vänder på perspektivet, låter jänkarna få smaka på egen medicin, är ganska effektivt. Men. Vad får vi egentligen veta om vad som pågår i en ovillig extremists skalle. Inte mycket. Det är som om fördomen är en förvisso förargligare, men ändock kusin, till det där andra – fundamentalismen.

De senaste dagarna har det hörts röster som menar  att den yngste brodern, 19-årige Dzhokhar Tsarnaev, själv är ett offer. Ett barn. Kanske tvingades han till handling av sin äldre bror.

Fast, undrar den krasse då, vad är det som gör att sympatiströmmar plötsligt kan vända. Det här att han älskade hiphop, var sportig, ville bli tandläkare. Och att fotot av honom som florerar liknar det av en flickidol. Om empatin för den andre bara kan plockas fram när den andre liknar en själv, kan man då tala om riktig empati?

Pocketutgåvan av »Den ovillige fundamentalisten« ges ut på Natur och Kultur i översättning av Rebecca Alsberg. Filmen har biopremiär den 3 maj.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera