Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren

Grannlandet Turkiet har drabbats hårt av den syriska konflikten.

Utrikes

Inbördeskrig utan gräns

Nu varnar experter för att Syrien har blivit en arena där Israel och Iran utmanar varandra.

Det blev ett kyligt mottagande för USA:s utrikesminister John Kerry och hans ryska kollega Sergej Lavrov när de landade på svensk mark förra tisdagen. Gruvstaden Kiruna hälsade potentaterna i det Arktiska rådet välkomna med några få plusgrader, regn och en dimma så tät att den skymde de mäktiga fjälltopparna.

Rapporteringen från mötet, som skulle handla om miljöfrågorna i Arktis, kom till stor del att kretsa kring konflikten i Syrien. Den är nu inne på sitt tredje år, har skördat minst 70 000 människoliv, tvingat fyra miljoner människor på flykt och har de senaste veckorna skruvats upp flera snäpp. Nu har den på allvar spillt över gränsen till grannlandet Turkiet i och med de blodiga attentaten där minst 50 människor dött. Samtidigt har Israel bombat Damaskus, med målet att hindra vapentransporter till ärkefienden, den libanesiska Hizbollahgerillan. Fler och fler länder dras med i den pågående konflikten, som delar världen i två läger, för och emot Syriens president Bashar al-Assad.

På den ena sidan finns Syriens ledning och dess främsta allierade, Hizbollah och det shiamuslimska Iran. De har också stöd av Ryssland. Mot dem står rebellerna som stöttas av USA och andra västmakter, de sunnimuslimska Saudiarabien, Qatar och Turkiet.

– De senaste händelserna ökar sannolikheten för ett internationellt ingripande. USA kan inte stå utanför en konflikt av den här dimensionen hur länge som helst, säger Jan Hallenberg, professor på Försvarshögskolan där han är chef för Institutionen för säkerhet och strategi.

Nu varnar analytiker för att Syrien håller på att förvandlas till ett nytt Somalia, med den skillnaden att våldet knappast håller sig inom landets gränser och att regimen är beväpnad med kemiska stridsvapen och missiler.

– Syriens konflikt har inte bara spillt över till grannländer som Libanon, Irak, Jordanien och Turkiet. Landet har också blivit en arena där Israel och Iran nu utmanar varandra, säger Fawas A Gerges, chef för Middle East Centre vid London School of Economics, till amerikanska CNN.

Dessutom finns det i fallet Syrien ännu en faktor som gör konflikten så komplex och svårlöst, och det är att den i grunden handlar om något mycket större än en diktator som vägrar kliva tillbaka. Det handlar om motsättningarna mellan islams två inriktningar, sunni och shia. Nu talar bedömare om att det som sker i Syrien är ett proxykrig, där utländska makter använder tredje part för att bekämpa varandra. Det handlar om kampen mellan det shiitiska Iran och det sunnimuslimska Saudiarabien. Slagfältet är Syrien.

Även om Irans politiska ledning har sagt sig komma till Syriens undsättning om det attackeras av Israel så är det mindre troligt att vare sig Iran eller dess partner Hizbollah ger sig in i en väpnad konflikt med det mycket starkare Israel. Däremot, konstaterar Fawas A Gerges, har Israels flygattacker mot Damaskus bidragit till att Hizbollah nu är mer beslutet än någonsin om att förhindra utländska försök att avsätta Syriens president.

Att omvärlden – från USA och Israel till Turkiet och Ryssland – är rädda för vem eller vilka som skulle ersätta Syriens president Bashar al-Assad, är en viktig faktor för att förstå varför han ännu sitter kvar. Det kan låta cyniskt att föredra stabilitet under en diktator som har ihjäl sina egna medborgare framför ett regimskifte, men blotta tanken på att islamistiska rebeller beväpnade av bland andra Saudiarabien och Bahrain skulle ta makten i Syrien avskräcker många länders ledare. Den arabiska vårens avpollettering av impopulära diktatorer gör dem nervösa. Dels därför att en del av dem själva kan stå näst på tur, dels därför att revolutionerna inte skapade den demokratiska stabilitet som man hoppats på.

– En av läxorna från Irakkriget är att militärt våld utifrån kan störta en förhatlig regim, men det kan inte skapa en ny bra regim. Förnyelsekraften måste komma inifrån, säger Hans Blix, tidigare chef för FN:s vapeninspektioner i Irak.

Det är Barack Obama väl medveten om. Han målade in sig i ett hörn när han konstaterade att kemiska vapen riktade mot den syriska befolkningen skulle förändra förutsättningarna och vara den gräns som inte får överskridas. Nu är han en tacksam måltavla för politiska motståndare som hävdar att han är en svag president som inte håller sina löften. Men Hans Blix manar till kritisk granskning av uppgifterna om, och i så fall i vilken omfattning, Syrien redan använt sig av kemiska stridsvapen. Rebellerna, som hävdar att kemiska vapen förekommit, vill förstås att det internationella samfundet ska hjälpa dem att få bort Bashar al-Assad, poängterar Hans Blix.

Problemet för Obama är att den inhemska opinionen är motståndare till ännu en amerikansk krigsinsats. De som vill se ett amerikanskt ingripande, som den förre presidentkandidaten John McCain, varnar för att ett passivt USA riskerar att förlora sin stormaktsposition, vilket skulle gynna Iran. Att just USA:s relation till Iran faktiskt kan spela roll för hur president Obama väljer att agera i Syrienfrågan är något som Jan Hallenberg skriver under på.

– Om Obama inte gör något så sänder det tydliga signaler till fienden Iran om att stormakten USA är försvagad. Det är knappast önskvärt i ett amerikanskt perspektiv, säger Jan Hallenberg.

Men även om det saknas ett folkligt stöd för ett amerikanskt ingripande pekar nu många bedömare på att ett ökat tryck från såväl inrikespolitiska motståndare som det internationella samfundet kan vara tillräckligt för att tvinga Obama att agera. Inte minst är det den linje som Turkiets premiärminister Recep Tayyip Erdogan driver hårt efter förra helgens attentat i Turkiet.

Problemet är bara att USA inte har med sig Ryssland, som ställt sig på Assads sida och förkastar den arabiska vårens folkliga proteströrelser.

– Vladimir Putin är livrädd att samma sak skulle kunna ske i Ryssland, och fasthåller att varje land har rätt att använda våld för att slå ner ett uppror. Det är den egna regimens överlevnad som står på spel, säger Gudrun Persson, Rysslandsforskare på Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI.

Hon tror att det krävs mycket för att Ryssland ska ändra sig, den planerade Syrienkonferensen till trots. De senaste 20 åren, sedan Sovjetunionens fall, har Rysslands säkerhetspolitiska betydelse minskat kraftigt. I närområdet har både EU och Nato utvidgats och ledningen i Moskva upplever att den har fått backa. Men landets ståndpunkt i Syrienkonflikten har stärkt Rysslands ställning i världspolitiken, enligt Gudrun Persson.

– Nu är alla andra länder beroende av ett ryskt godkännande i säkerhetsrådet. Det ger landet en unik ställning som kan vara svår att avstå ifrån, säger hon.

Vissa bedömare ser det inte som otroligt att USA med allierade som Turkiet, Storbritannien och Frankrike, skulle kunna välja att strunta i säkerhetsrådet och genomföra interventioner utan mandat. En intervention skulle dessutom kunna innehålla någon av staterna i regionen för att öka insatsens legitimitet. Det är ett scenario som Jan Hallenberg inte vill avskriva.

– Att gå in med marktrupper ser jag som uteslutet. Medelvägen är att införa en flygförbudszon för att hålla det syriska flygvapnet på marken. Det fungerade bra i Irak, då USA, Storbritannien och Frankrike lyckades hindra Saddam Husseins stridsflygplan under flera års tid, säger Jan Hallenberg.

Frågan är förstås hur Ryssland skulle reagera på ett sådant tilltag.

– Rent retoriskt skulle Ryssland förstås ta till brösttoner och fördömanden. Men Ryssland var även motståndare till invasionen av Irak och fick ändå finna sig i att den blev verklighet, säger Gudrun Persson.

Många varnar dock för att enskilda länder tar saken i egna händer, utanför FN:s mandat.

– Min grundläggande inställning är att interventioner, vilket en flygförbudszon klassas som, är förkastliga om inte säkerhetsrådet står bakom, säger exempelvis Hans Blix.

Mötet i Kiruna i tisdags kväll mellan de två supermakterna som kan avgöra Syriens framtid skedde bakom stängda dörrar. Om, och i så fall hur mycket, USA och Ryssland närmade sig varandra, är det fortfarande ingen som vet. Det enda som är säkert är att kriget fortsätter.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera