Dummare, fulare, fetare

Stephen King har inget minne av att ha skrivit »The Shining«. Därför är det också hans favoritbok ur den egna produktionen, den han helst läser om. Anledningen till minnesluckan är hans dåtida missbruk.

Att läsa igenom det man en gång skrivit är för de flesta författare en gräslig hantering. Det är lite som att se sig själv på film från någon fylletillställning där man har hållit tal. Stundtals känns det helt ­acceptabelt, men så anar man hela tiden att snart kan det spåra ur. Snart kommer det någonting ohyggligt pinsamt och dumt.

När jag läser igenom manuset till min nya roman – för tusende gången, upplever jag, även om det egentligen är allra första gången jag läser den noggrant från pärm till pärm – våndas jag något förskräckligt. Jag skjuter upp läsningen till sent på kvällen och hittar ständigt andra sysslor som bara måste utföras. Det är milt sagt inte likt mig. Men det är något alldeles extra obehagligt med att kliva tillbaka i tiden till ett tidigare jag.

Även om jag kan godta själva texten lämnar läsningen, umgänget med det tidigare jaget, alltid en makaber bismak. När man skriver är man i bästa fall upprymd och fylld av den maratonstarka inbillningssjuka som gör att man orkar fortsätta i flera hundra sidor. När man något år senare återvänder till brottsplatsen förstår man inte vad man kände. Man ser resultatet och kan acceptera det, men man kan inte relatera till upphovsmannen.

Stephen King hyser också, med eller utan minnesluckor, ett våldsamt förakt mot begreppet »inspiration«. »Amatörer sitter och väntar på att bli inspirerade«, fnyser King. »Vi andra stiger upp och jobbar.« Jag brukar reflexmässigt hålla med. Men frågan är om det inte är just inspirationen som blir så genant i efterhand. En kylig och precis miljöbeskrivning jag åstadkommit kan jag läsa hur många gånger som helst utan att det bekommer mig, men lite starkare och mer riskabla passager väcker ett ursinnigt självförakt. Och det är då jag måste ta ett steg tillbaka och försöka avgöra om skrivningen ändå behövs i boken, försöka känna vad jag skulle tycka om någon annan låg bakom den. Det framkallar yrsel och elände, precis som tidsresande eller hamnskiftande gör i science fiction och fantasy. Om jag följde mina omedelbara impulser skulle jag stryka som en galning. Det stackars förlaget skulle få tillbaka ett halverat manus.

Det är inte det att jag är sämre än någon annan. Problemet är, när det tar emot som mest, att jag är sämre än jag skulle kunna vara. Min text är sämre i mina ögon – fegare, dummare, fulare, fetare – än i kanske någon annans. Det är därför författare ofta blir rasande inombords när de ombeds »berätta om sin bok«, en uppmaning som är fullt jämförbar med att »berätta exakt hur det var när du onanerade i duschen på morgonen den 12 april 2010«. Vad förstår man egentligen i efterhand av något man någonsin gjort? Vad är det man förväntas berätta om en bok – räcker det inte att man låter trycka den? Det är redan full disclosure, liksom.

Och så sätter man igång med nästa bok. Nästa bok är väldigt, väldigt bra. Man har lärt sig så magnifikt nyttiga läxor av alla misstag, man har verkligen koll nu, man har tredubblat sin kapacitet och skurit bort de sista resterna av fumlig oförmåga. Inte en mening kommer man behöva skriva om. Inte ett ord kommer man ställa sig frågande inför. Ah, nästa bok. Den kommer att skriva sig själv. Tills man sitter där igen och ska läsa igenom den och ser att helvete också, det är samma idiot som förra gången. Och det är först då man skriver den: när man gör alla slutgiltiga val. Innan dess har man bara drömt.

Text: