Dra gärna en vals

Text:

Så kör vi den en vända till, frågan som kulturvärlden aldrig tycks få nog av. Vilka friheter får man ta sig i en fiktiv historia om verkliga personer? Den här veckan var det dokumentärfilmaren Tom Alandhs tur att uppröras. Monica Zetterlunds pappa var inte alls den sura, ogina och självsvåldiga skitstövel som han framställs som i filmen om jazzsångerskan, skriver han i Dagens Nyheter. Han var en älskvärd person, som hade nära till skratt. Att det i filmens förtexter står »Fritt efter Monica Zetterlunds liv« hjälper knappast. För, undrar Alandh, »hur fri är man om man ska beskriva en annan människas liv? Är friheten absolut, kan man göra vad man vill, eller finns gränser för den frihet man tagit som sin?«

Tom Alandh var bundis med Monica Z, och träffade hennes pappa flera gånger. Det är mänskligt att vilja försvara en bekant. Fast är det egentligen det han gör? Det enkla svaret måste bli nej. Han kritiserar en framställning som inte utger sig för att vara sann. Filmskaparna plockade delar från verkligheten som passade deras story, spottade ut dödköttet och diktade ihop resten. Det kan man förstås tycka vad man vill om. Hur film och verklighet förhåller sig till varandra har alltid varit en central fråga för teoretikerna. Film som mekanisk registrering av den yttre verkligheten, eller film som subjektiv representation?

Men det vi ser nu är något annat; tendenser att vilja villkora den konstnärliga friheten. Monica Z-filmens producent kände sig nödgad att förklara sig: pappan är tänkt som en symbol för den tidens patriarkat. »Call Girl«-debatten slutade som bekant med att man klippte bort sexscenen med den socialdemokratiska statsministern, vilket skandalöst nog påhejades av dem som borde försvara konstens frihet.

»Vad är viktigast: filmen eller människan?«, skriver Mia Engberg i de anteckningar hon förde under arbetet med dokumentären »Belleville Baby«.  När mannen hon haft en passionerad kärleksrelation med, och som skildras i filmen, ringde efter tio års tystnad, skickade hon över lite färdigt material. För att övertala honom att medverka.

Men reaktionen blev den motsatta. »Vad är det här? Vad har du gjort? Du berättar ju hela mitt liv.« Hon hade dessutom hittat på saker, som att han slagit ihjäl deras katt genom att dunsa den hårt mot kökets väggar och golv.

Mia Engbergs tidigare dokumentärer har gjorts i sann cinéma vérité-tradition, med målet att ligga så nära verkligheten som möjligt. Med »Belleville Baby« ville hon göra något som låg nära henne själv, vara lojal mot sin film. Den har redan vunnit flera dokumentärfilmspriser. Helt välförtjänt. Det är en fantastisk liten film, om minnets och livets flyktighet, om klass och våld, och framför allt – om kärlek. En modern »Orfeus och Eurydike« som träffar rakt i magen. Fast helt »sann«, nej, kanske är den inte ens moraliskt försvarbar. Men så länge konsten hävdar sin subjektivitet, ska vi inte mäta den med linjal. Den som söker sanningen ska finna den, det är bara att gå till källan. I Tom Alandhs fall, göra en dokumentär om Monica Zetterlunds far, som han så väl verkar förtjäna.

»Belleville Baby« har biopremiär den 27 september.