Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Kultur

Myten om den missanpassade

Beata Arnborgs biografi över Kerstin Thorvall visar upp en författare som ständigt var fel - för att hon ville vara fel.

En stor solhatt dansade genom sockerfälten. Det var 1968, och Kerstin Thorvall hade valt att följa med på den första arrangerade resan från Sverige till Kuba, ordnad av den nybildade Svensk-Kubanska Föreningen. Thorvall var livet igenom hängiven vänsterrörelsen, men på resan till Kuba var hon också den medelålders veckotidningsskribenten som var den enda att packa ner eleganta scarves, tjusiga smycken och vita handskar i väskan. På gruppbilderna från resan sticker hon ut från de övriga (i huvudsak anspråkslöst klädda, unga, intellektuella män), med sin snyggt skurna klänning, sina stora örhängen, solglasögon och väl tilltagen röd hatt.  En hermelin bland katterna.

Bilden av Kerstin Thorvall på resan till Kuba – som i ärlighetens namn var lika mycket en flykt från hennes äktenskap med Per Engström som vänsterpolitiskt engagemang – är symptomatisk för bilden av Thorvall så som den skapats och omskapats i den svenska offentligheten: hon är en anomali. Hon är fel. Alltid fel, fel, fel.

Det är lätt att tänka att en människas utanförskap frambringas av hennes omgivning, att det i Kerstin Thorvalls fall skulle ha handlat om familj, vänner, media och samhälleliga normer som stängt henne ute – som skedde i den hårdfört nedgörande debatten efter hennes såriga bekännelseroman »Det mest förbjudna« från 1976.

Men så enkelt var det inte; Kerstin Thorvall odlade myten om sitt utanförskap på egen hand. Genom hela sitt liv närde hon denna känsla av att inte passa in någonstans, inte höra till, en känsla som tycks ha drivit henne att söka utanförskapet än ivrigare, så att felaktigheten blev den självuppfyllande profetia hon kunde känna igen sig i. Kanske blir det så för en liten flicka som råkade höra ett samtal där det sades att hon aldrig borde blivit född, att denna utsatthet blir det enda att hålla sig i. Det är talande att när Thorvall äntligen, sent i livet, fick den litterära bekräftelse hon jagat hela sitt yrkesverksamma liv – när romanen »När man skjuter arbetare« år 1993 blev huvudbok i Bonniers Bokklubb och Thorvalls bankomatsaldo visade på strax över 200 000 kronor – omedelbart blev inlagd på psykiatrisk klinik. »Tryggheten ger mig en enorm ångest«, förklarade hon.

Flykten från ångesten och oron – den som tycks ha varit skapad av en kombination av faderns genetiska arv och moderns kvävande, självuppoffrande fostran – präglade Kerstin Thorvalls liv. Vi har hört den berättelsen många gånger; försummelsen av de fyra sönerna, de uppslitande skilsmässorna och den utsvävande sexuella aptiten på unga män i paradisiska öriken långt borta. Den kåta tanten som hellre tecknade, skrev, reste och knullade runt än försökte skapa en trygg och stabil uppväxtmiljö för sina barn. Kritiken mot Thorvall har andats sexism och moralpanik omvartannat, men att den då och då varit illvillig är inte samma sak som att den varit osann eller felaktig i sak – detta var det liv hon levde. Kerstin Thorvall var aldrig i samklang med sin tid, aldrig i fas med sig själv.

Den bilden blir extra tydlig när Beata Arnborg nu tar sig an den något besvärliga uppgiften att skildra denna Thorvalls liv från födelse till död i biografin »Kerstin Thorvall. Uppror i skärt och svart«. Ämnet Thorvall är omskrivet och omsusat många gånger om, av henne själv och andra. Men det kronologiska anslaget hos Arnborg, som tidigare skrivit biografier över Barbro Alving och Vivi Täckholm, är förtjänstfullt i den meningen att det blottlägger det cykliska i Thorvalls liv. Hon lämnade äktenskap och älskare, sa upp kontakten med både barn och vänner för att sedan nyckfullt återvända – »hon var trolös«, säger vännen Martina Lagercrantz, en av de många som förblev lojal mot en Kerstin Thorvall som inte ville, eller kunde, se den solidaritet hennes nära trots allt hade med henne. Den feministiska kritik som påtalar att Thorvalls livsstil inte är acceptabel för kvinnor men däremot för män, har sin generella giltighet. Samtidigt är det svårt att förneka det faktum att Thorvall ändå kunde föra sin tillvaro enligt eget huvud och med ständig uppbackning från sin omgivning. Thorvall levde med en bild av omvärlden som ständigt potentiellt svekfull.

Margareta Strömstedt fångade redan i mitten av 1960-talet, i en debatt om en tv-pjäs signerad Kerstin Thorvall, kärnan i Thorvalls kamp mot världen: »Allting i omgivningen – hemmet, mannen, barnen, yrkesarbetet – uppfattar hon bara som krav som bombarderar henne. Oron vispar runt i henne, lurar bakom hennes vilja och bestämmer vad hon ska se och höra. Därför ser hon människorna så snävt som paniken vill att hon ska se dem – som fördomsfulla, oförstående, överlägsna och insinuanta.«

Gång efter annan drev ångesten Thorvall att bryta upp och söka ny sanning, på nya stränder eller i nya projekt. Resultatet? En konstant brist på harmoni. Och alltid – fel tajming. När Thorvall, född 1925, var före sin tid med att skriva naket om den åldrade kvinnans sexualitet var hon samtidigt långt efter i förhållande till sin egen ålder; hon gjorde uppror för sent, fick sin »pubertet« en bra bit in i medelåldern, som hon själv uttryckt det. En ständig missanpassning till den rådande tidsandan, en evig brist på takt med sig själv. Det handlade inte bara om att Thorvall bar extravaganta kläder bland dogmatiska FNL-are på Kuba, denna vikt som hon alltid och stolt lade vid ytan, utan också om ett förfrämligande i till exempel kvinnorörelsen.

När Kerstin Thorvall skrev att yrkesarbetande innebar en förlust för kvinnor – en förlust som hon själv led men också alltid valde – fick hon mothugg av feminister som Eva Moberg. Tidsandan krävde att kvinnor skulle förespråka självförverkligande, självständighet och frihet och absolut inte sörja det hushållsarbete som kom på skam, men Thorvall gjorde det. Samtidigt som hon alltid satte sin karriär främst. Om det är vanligt att de som förespråkar radikalitet ofta lever hyfsat konventionella liv, gjorde Thorvall även här tvärtom – hon luftade sina konservativa värderingar, samtidigt som hennes eget liv gick på tvärs mot alla konventioner.

I dag är det svårt att föreställa sig flärdfulla accessoarer som en nagel i ögat på det feministiska etablissemanget. Eller för den delen, ett utsvävande erotiskt liv som särskilt provocerande. Tiden har både hunnit ikapp och sprungit förbi Kerstin Thorvall – hennes persona kan rentav användas som en utmärkt termometer på hur mycket som hänt och på kort tid.

Med »Det mest förbjudna« öppnade Kerstin Thorvall dammluckorna – många är de som följt i hennes spår och skrivit sina liv på ett utlämnande sätt. Var hon en föregångare? Javisst. Men, hon var heller inte ensam. Flera av hennes några år yngre generationskamrater har gjort samma sak; Birgitta Stenberg, Margareta Strömstedt, Märta Tikkanen, senare också Elsie Johansson. Att Thorvall blev den mest bespottade har delvis att göra med att hon gick före, men också med sättet hon gjorde det på. »Det mest förbjudna« kom ut i en tid när det personliga skulle vara politiskt, men Thorvall tog det ett par kliv längre och gjorde det privata offentligt. Om bekännelselitteraturen generellt sett omgärdats av vissa gränser, så var Thorvall den fullständigt gränslösa – det är möjligen först i dag med Knausgård & Co som någon egentlig motsvarighet uppenbarat sig.

Med dagens blick går det att se Kerstin Thorvalls radikalitet som högst rimlig och hennes mer konservativa värderingar som reliker från ett annat århundrade, men det vore måhända felaktigt att påstå att hon inte längre provocerar. Den gränslöshet och inkonsekvens som präglade hennes liv kan fortfarande tyckas svårtuggad. »Kerstin älskade sina söner – men […] hennes komplicerade psyke och egocentricitet skuggade hennes moderskärlek. Hon mäktade aldrig att maka vare sig det ena eller andra åt sidan«, skriver Beata Arnborg apropå bilden av Thorvall som (bristfällig) mor.

Levde inte som hon lärde.Feministen Kerstin Thorvall skrev att yrkesarbetande innebar en förlust för kvinnor, samtidigt som hon alltid satte sin karriär främst. Foto: Sara Mac Key/Scanpix

Det är just denna utåtagerande hållning som förblir den enda konstanten genom Thorvalls liv; jakten på kortsiktiga belöningar och bekräftelse, en vilja av att få ut något för egen del av precis allting. Och, som ett resultat av detta; att alltid känna sig förfördelad och missförstådd om den väntade responsen uteblev – och om den inte gjorde det.

Thorvalls sätt att bana sig fram genom livet var en motståndshandling mot moderns självuppoffrande liv, där Kerstin efter makens död blev och var hennes allt. Ett begripligt uppror, men som förutom en spikrak väg in i ständig brist på varaktig tillfredsställelse också tycks ha varit en indirekt bekräftelse av moderns hållning: också Kerstin Thorvalls liv kom att handla mest om Kerstin. Vi kan kalla det tragiskt, vilket det säkerligen i stora stycken var på det personliga och individuella planet, men som journalisten Cecilia af Jochnick en gång påpekade i ett samtal med Thorvall: samhället i stort behöver sina svagheter och anomalier, sin mångfald. Kerstin Thorvalls kombination av megalomani och självföraktande svaghet är inget unikum bland konstnärer, men i egenskap av kvinna och omåttlig sådan fortsätter hennes minne att ticka som en påminnelse om var gränserna alltjämt går.

Och visst var hon därmed också på ett sätt i fas med sig själv, i den meningen att hon bar sin känsla av att vara fel som ett smycke. Hon var lojal mot sitt utanförskap, så lojal att hon för sin gravsten önskade sig inskriptionen:

»Hon var en människa som ville säga som det var och hon lärde sig aldrig att inte alla ville veta det.«

Frågan är bara om det alltid verkligen var precis så som hon sa att det var.

Fakta | Mäktig modetecknare

Kerstin Thorvall, född 1925 i Eskilstuna, var en svensk författare, illustratör och journalist. 1959 gjorde hon sin skönlitterära debut med tonårsboken »Boken till dig«, varefter hon skrev en rad älskade barn,ungdoms- och vuxenböcker. Den sexuellt utmanande romanen »Det mest förbjudna«, som kom 1976, väckte stor debatt och 1994 belönades hon med Moa Martinson-stipendiet för »När man skjuter arbetare«. Som journalist var hon ständigt närvarande i den offentliga debatten och hon räknas till en av våra främsta modetecknare. Thorvall dog 2010.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera