Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Teknokraternas revolution

Det är ett reform­paket som är det mest ­omfattande sedan Deng Xiaoping stöpte om Kina för drygt 30 år sedan.

När den nya kinesiska partitoppen klev ut på scenen i Folkets Stora Sal i Beijing i höstas bemöttes den nedlåtande av de vanliga soffkommentatorerna i väst. De sju medelålders männen i mörka kostymer sades vara själlösa teknokrater, konservativa reformmotståndare, handplockade av traditionalistiska partiäldste.

Så enkelt är det dock inte. Att de sju skulle genomdriva något slags övergång till demokrati var förvisso helt osannolikt. Något sådant har aldrig varit på kartan. Ordförande Xi och hans kamrater har följaktligen slagit vakt om partiets makt, fördömt »västerländsk konstitutionalism« och fortsatt rensa ut dissidenter. Som väntat.

Men på det ekonomiska området sker desto mer. En majoritet i politbyråns stående utskott har varit provinsguvernörer och tre har lett dynamiska tillväxtcentra (Tianjin, Shanghai och Chongqing). Medan alla i den förra ledningen var ingenjörer finns här både ekonomisk och juridisk kompetens. Den bakgrunden gör dem mer benägna att förnya ekonomin. Följaktligen är nu en hel serie reformer på gång för att vrida om tillväxten till en lägre nivå, driven av inhemsk konsumtion snarare än av investeringar och export.

• Under sommaren ströp centralbanken under ett par veckor likviditeten på den så kallade interbankmarknaden. Det var en signal om att investerarna inte längre kan räkna med billiga pengar. Konkret betyder det att spekulation i bostäder kyls av, liksom den stora kreditbubblan. Räntesättningen blir samtidigt något friare.

• En effekt blir att statsföretagen, relativt konkurrenterna, får betala något högre ränta och att deras konkurrensförsteg därmed minskar något. När flödet av gratiskapital dämpas, borde också överinvesteringar, bubblor och överkapacitet minskas.

• Minimilönerna höjs kraftigt. Det gynnar de fattiga migrantarbetarna, som i dag ofta bor i slum i utkanterna av städerna. Även marknadskrafterna gynnar numera dessa de mest utsatta, eftersom Kinas arbetsföra befolkning har börjat minska. I förlängningen kan flera hundra miljoner människor ta steget upp ur fattigdom och inkomstklyftorna kan minska.

• Mao Zedongs gamla förhatliga inrikespass – hukou – ska luckras upp. Migrantarbetarna blir efter hand fullvärdiga medborgare också i sina nya städer. Det är inte bara ett stort steg framåt mot en värdigare tillvaro för ett par hundra miljoner fattiga; det kommer också att ge bränsle till den väldiga urbaniseringen.

• Rättsliga reformer ska stärka böndernas rätt att bruka jorden utan att se den konfiskerad av lokala partipampar som skär emellan och berikar sig.

• När migrantarbetarnas och böndernas standard och status lyfts, ökar möjligheten för Kina att få till stånd en mer balanserad ekonomisk utveckling, där konsumtionen ökar som andel av BNP och den överdrivet stora rollen för export och investeringar minskar.

• Valutan blir alltmer användbar på de internationella marknaderna. Allt fler värdepapper kan handlas med kinesisk valuta utanför Kina, och det band inom vilket växelkursen tillåts fluktuera vidgas gradvis, medan valutan skrivs upp. Renminbin tar små men många steg mot att bli en internationell reservvaluta.

Samtidigt har den kanske mest kompetente teknokraten i ledningen – kallad brandsoldaten Wang för sin förmåga att röja upp – blivit ansvarig för korruptionsbekämpningen. Xi själv har öppet kritiserat partifunktionärernas lyxliv och överdådiga representation. Detta är inte bara nödvändigt för att stärka partiets legitimitet, det är också ett sätt att göra reformpolitiken mer populär. Konsumtionsstimulanser till bönder och migrantarbetare kombinerat med tillslag mot pampars lyxliv gör att den nya strategin ter sig mer rättvis.

Det är lätt att se det otillräckliga i en del av dessa åtgärder. Korruptionen kan på sikt inte besegras med mindre än att fristående domstolar får rätten att granska partiet. Men om man granskar Kina utifrån landets egna förutsättningar och historia, så är det ett remarkabelt reformpaket som nu sjösätts – det mest omfattande sedan Deng Xiaoping stöpte om Kina för drygt 30 år sedan. Kinas chanser att vrida om tillväxten till en mer modern och uthållig strategi har ökat.

För övrigt har Kina också fått en »first lady«. President Xis hustru, den populära sångerskan Peng Liyuan, följer numera med maken på utlandsresor, smakfullt ekiperad i smart kinesiskt mode. En kinesisk Jackie Kennedy, som kan göra Kinas internationella ansikte modernare och mänskligare?

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera