Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Kultur

Debatt för debattens skull

När nyttan blir kung får kulturen akut syrebrist.

Kulturdebatten tenderar att vara cyklisk och det mesta kan härledas till det här: Ska konsten ses som instrumentell eller inte? Alltså, är den ett medel för att nå ett förutsett mål eller är den sig själv nog? Det senare är vad den franske artonhundratalstänkaren Théophile Gautier kallade l´art pour l´art, konst för konstens skull. Den har alltså inga moraliska eller sociala syften, utan tjänar bara sig själv.

När förläggaren Johan Hilton i en DN-artikel nyligen ondgjorde sig över ett unket debattklimat, särskilt det på nätet, var det bland annat den mästrande, enkelspåriga och instrumentellt politiska synen på konst han kritiserade.

Han tog spjärn mot Aftonbladets Lidija Praizovics recension av Johanna Holmströms uppmärksammade roman »Asfaltsänglar«, som handlar om mångkultur och hedersförtryck. Den dömdes ut av Praizovic med orden: »Jag tycker inte att vita skandinaver ska skriva dessa böcker.«

Johan Hilton tog recensionen som ett exempel på den havererade identitetspolitiska diskussionen, orimligheten i att inte få beskriva erfarenheter som ligger utanför en själv.

Gott så, men är inte det större problemet att en roman allt oftare värderas utifrån moraliska parablar? Det offentliga samtalet flyttar sig allt längre bort från Gautiers teori. I stället förutsätts det att konsten ska tjäna och vara »god«. Märkligt nog. För precis som författaren Merete Mazzarella så precist påpekat: »Konsten är inte moralisk utan amoralisk.«

Lek med tanken att staten hade hävdat att konsten ska agera som en tankens ädla riddare, och skrivit in det som ett nytt mål för kulturpolitiken. Då hade det tagit hus i helvete. Precis som det gjorde när den för några år sedan statligt tillsatta kulturutredningen presenterade sin så kallade »aspektpolitik«, där man bland annat lyfte fram hur kulturen skulle bidra till regional tillväxt.

Det där är väl ändå att blanda äpplen och päron, kanske någon nu tycker.

Men nej, det handlar till syvende och sist om att avkräva konsten moraliskt ansvar.

Det verkar inte bättre än att nyttoresonemanget tagit lite skruv hos konstutövarna själva, eller åtminstone hos de som figurerar flitigast i debatten.

Kanske är det heller inte så märkligt om självförtroendet är stukat.

Det är trots allt i ekonomismens tidevarv vi lever – där en organisation som Svenskt Näringsliv så sent som för två år sedan kom ut med rapporten »Konsten att strula till ett liv«, en plädering för att humanistiska studier borde få minskat statligt stöd till förmån för främst ingenjörsutbildning. I ett samhälle styrt av politiker som utländska kolleger lottar om att få slippa ha till bordet. De är för obildade. Lägg därtill en kultursidesbevakning som sedan länge är satt på undantag.

Så blir konsten alltmer ett slagträ i twitter-debatten, ett maktpositioneringsverktyg vilket som helst, snarare än en utgångspunkt för resonemang och fördjupning.

Är det inte andefattigt, så säg.

 

KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera