Kulturbråkens ABC

Det slår aldrig fel. Den enda gången någon bryr sig om vad jag skriver, är när jag skriver om tv. Som jag råkade göra igen för två krönikor sedan, med visst gnäll som respons. Den enda gnällspik jag själv tänker bry mig om är dock min favoritgnällspik, Thomas Engström, som skrev ett svar på denna plats häromveckan. För att vara Thomas var det ett väldigt artigt svar. Visserligen vet jag ju att Thomas image som kolerisk macholantis bara är ett tunt skal över hans väna inre, men jag hade nog ändå väntat mig lite hårdare tag. Förmodligen tror han att jag är en känslig själ som inte skulle tåla det. Vilket han kan ha rätt i.

För övrigt är vi ju i stort sett överens om sakfrågan. Thomas har rätt i att tv-serien ersatt romanen som gemensamt kulturellt samtalsämne. Det är delvis därför som jag känner att jag måste se dessa serier och bilda mig en åsikt, och det är naturligtvis därför som denna åsikt irriterar fler än vad mina litterära åsikter gör. Jag håller med om att tv-serier i princip kan vara hur bra som helst, han håller med om att själva formen dock uppmuntrar viss tomgångskörning. Han säger att »tv hinner alla med« och jag vill bara lägga till att jag tror att det hör ihop just med tomgången: att folk tycker sig ha tid för sjuttio timmar »Sopranos« beror på att mängden upprepningar och utfyllnad gör att man kan titta ganska okoncentrerat, utan att missa för mycket. Och att detta inte direkt är utmärkande för bra konst, om man av bra konst kräver ekonomi: ett maximalt utnyttjande av utrymmet.

Men nog om det. Hittills är denna lilla kulturdebatt just som jag vill ha den: långsam och gentlemannamässig. Annars undviker jag helst polemik nuförtiden. När jag var yngre och mindre blaserad lät jag mig oftare dras med. Det är ju också ett frestande sätt att snabbt dryga ut sina frilansinkomster. Ju mindre eftertanke, desto högre timlön. Gärna en extrem åsikt och en svag argumentation, för då är chansen störst att någon svarar, så att man får tillfälle att skriva en text till. Och så vidare, ad nauseam eller tills man får fast anställning på en ledarredaktion.

Jag försöker minnas mina kulturdebatter. Där finns debatten om litteraturkritikens tillstånd, som  nyligen återkommit, precis som den alltid gör minst vartannat år eller så. Den är en oftast stillsam ritual, där skrået förklarar att tillståndet är sämre än vad det borde vara, men att skrået åtminstone vet om det. Sedan finns det debatten för och emot den samtida poesin, som blossar upp mer sällan. Mängden hätsk energi den kan utveckla är dock stor, särskilt i förhållande till hur få som alls torde bry sig. Och så var det väl en och annan dödfödd debatt om kulturpolitik också. Oftast med sådana där högerpopulister som bara låtsas vara bekymrade över slöseri med skattepengar, men av någon anledning alltid fokuserar på småsummor till konstnärer, snarare än jättebelopp till osäljbara Jas-plan och allt möjligt annat. Business as usual.

Hur nyanserad och saklig man än tror sig vara, så får man vara beredd på att mötas av hån och avsiktliga missförstånd. Det ingår. Och mår man dåligt av sånt, som jag, så slutar man. Kvar i debatten blir hårdhudade proffs, som aldrig tar åt sig. Plus ett och annat freak med bristande självinsikt, som slår hårt och slarvigt och gärna, men ändå börjar gnälla oförstående om någon ger igen. Minst ett par debattörer aktuella med debattböcker om den svenska debatten skulle kunna nämnas här, men jag säger inget så har jag ingenting sagt …

Jag ska heller inte säga till Thomas vad jag tycker om Jonathan Franzens »Frihet«, för då kommer han att bli arg på riktigt.

Text: