Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Kultur

Frälsaren Russell Brand

Komikerna gör politikernas jobb genom att visa medmänsklighet.

Nog brukar den respekterade journalisträven Jeremy Paxman på BBC Newsnight ha bra bett i sina frågor. Men det faktum att en frispråkig komiker med pudelfrilla och munväder bjudits in som gästredaktör för den gångna veckans nummer av tidskriften New Statesman, verkade ha taggat Paxman till tänderna.

– Russell Brand, who are YOU to edit a political magazine?

Fast utfallet blev nog inte riktigt som Paxman tänkt sig.

I stället för att ens försöka leva upp till rollen av en person som kan ratta en tung vänsterpolitisk tidskrift, gjorde Russell Brand det motsatta. Sa att en attraktiv kvinna hade frågat honom. Och att han heller inte visste vad som avkrävs en politisk redaktör. Han kände inte många – bara en, Boris (Johnson, Londons borgmästare, som tidigare jobbat på The Spectator), och då Brand själv också har en galen frisyr, sinne för humor och ringa kunskap om politik, så var han nog i det närmaste perfekt för uppgiften.

Russell Brand lyckades reta upp Jeremy Paxman rejält när han sa att han aldrig röstat, för att han inte tror på det politiska systemet. Ett system som enligt Brand fortsätter försumma landets arbetarklass, förstöra planeten och öka klyftorna mellan världens fattiga och rika.

Russell Brand är själv uppväxt i ett arbetarklasshem i Essex, och en före detta heroinmissbrukare. Det spelar ingen roll hur mycket rationalitet Paxman försökte banka i honom och hur tröttsamt det annars kan vara med folk som i brist på annat skriker efter revolution; Brand var äkta i sin ilska. Sedan intervjun lades ut på Youtube i förra veckan, har den blivit ett viralt monster, delat av miljontals människor.

Och de flesta verkar ense, att det var bäraren av pudelfrisyren som tog hem matchen. Tröttheten jag tidigare kände inför Russell Brand – denne populärkulturens omnipotente über-Narcissos vars enda målbild tycktes vara att avverka så många brudar som möjligt – har bytts ut mot ett slags stilla respekt. När parlamentets tunga råd The Home Affairs Select Committe i fjol bjöd in honom för att diskutera frågor kring drogpolitik, dök han upp i trasiga jeans, linne, smycken och cowboyhatt likt en postmodern Messias. Och förde in ordet compassion, medkänsla, i diskussionen.

Han visade, precis som Özz Nûjen gjorde i »Skavlan«-intervjun med Jens Stoltenberg då han kallade Fremskrittspartiet vid dess rätta namn, hur komiker och satiriker allt oftare gör politikernas jobb. Att visa medmänsklighet och mod. Något den sterila pr-tillvaro som är våra förtroendevaldas aldrig öppnar upp för.

När utrikeskorrespondenten Cecilia Uddén grät i radio för att en mor som flytt kriget i Syrien mist sina tre döttrar i Medelhavets svarta vatten, gjorde hon det alla politiker borde gjort för länge sedan. Det är ju för fan alla våras barn som i detta nu bärs i vita skynken från Medelhavets stränder! Det brukar pratas om den mänskliga faktorn när något går snett i samhället. Vad är det för konstig syn? Den mänskliga faktorn är vi. Först när vi slutar trycka tillbaka det som gör oss till människor, kan saker hända.

Om inte det byråkratiska, svala sättet ska ses som en cynisk pr-strategi.

 

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera